Etikettarkiv: Atari ST

Speciella stunder: Batman The Movie och den allt annat än episka slutstriden

I min text om Mean Streets spekulerade jag kring vilket det första spelet som jag någonsin klarade var. Det spelet kan ha varit Batman The Movie till Atari ST. Och i och med att de andra kandidaterna – Mean Streets och Sierras äventyrsspel – saknar slutbossar måste Jokern i Batman The Movie vara den första slutbossen som jag någonsin kom till.

Precis som Mean Streets är Batman The Movie är märklig blandning av genrer. Första banan är av klassiskt 2D-plattformsaction-snitt, där man tar sig igenom fabriken från början av filmen.

Andra banan är ett racingspel där man kör Batmobilen genom Gotham City.

Tredje banan är ett pusselspel där man ska finna ut Jokerns hemliga, ondskefulla formel.

Fjärde bana är ytterligare ett racingspel, fast man nu kör Batman’s flygplan och försöker att knipsa bort Jokerns farliga ballonger (precis som i filmen alltså).

Den femte och sista banan är klassisk 2D-plattformsaction igen, den här gången upp för katedralen från slutet av filmen. Notera den härliga änterhake-mekaniken!

Och spelet har en slutboss. Typ.

Även om jag inte hade någon konsol själv så måste ju konceptet med bossar och slutbossar vara välbekant för mig från mina kompisar. Jag hade ju sett dem spela Mega Man, Metroid och andra spel. Slutstriden med Joker i Batman The Movie är dock speciell. När man kommer till Jokern är han på väg upp för en stege till en helikopter, man slänger en batarang på honom, han trillar ner och dör och spelet är över.

Nej, inga långa livmätare, inga förvandlingar, ingen avancerad taktik, inga weak points for massive damage. Allt som händer är att Jokern försöker fly, man skjuter honom i ryggen, han är död. Jag minns hur jag tänkte – ”Vad hände?”, ”Var det allt?” och ”Är det något fel på spelet?” i snabb följd. På den tiden fanns det inget Google, och ingen av mina kompisar hade klarat spelet, så jag var ensam med min förvirring i flera dagar efteråt. Allt hade gått så snabbt så jag till och med tvivlade på att jag hade sett rätt. Jag funderade på försöka klara spelet en gång till för att se om samma sak hände igen, men jag gjorde det aldrig.

Idag, när jag läst betydligt mer Batman-serier, tänker jag mest hur märkligt det är att superhjälten som är känd för att aldrig döda någon avslutar spelet med att skjuta en försvarslös person i ryggen. Resten av fienderna i spelet attackerar trots allt Batman när de får syn på honom, och det går åtminstone teoretiskt sätt att tänka sig att han bara knockar dem, men Jokern är uppenbarligen stendöd i slutet. Filmen slutade visserligen också med att Batman dödar Jokern när denne försöker fly, men där var slutstriden betydligt längre och uppbyggd på ett helt annat sätt.

I spelet får man bara syn på Jokern plötsligt, och mer eller mindre dödar honom helt apropå. Varken den mest storslagna eller hjältemodiga slutstriden om man säger så.

Speciella stunder: Mean Streets och det exploderande vattenglaset

Klockan visade att det var mycket sent på kvällen. Långt efter sängdags för en liten pojke. Alla andra i huset sov redan. Men jag upplevde för första gången den starka känslan av ”jag kan inte sluta spela förrän jag klarat det här spelet.” Jag minns inte om Mean Streets var det första spelet jag klarade. Det kan även ha varit något annat spel till min älskade Atari ST, som Batman The Movie eller något av Sierras äventyrsspel, då förmodligen något av King’s Quest-spelen. Men Mean Streets var tveklöst ett av de första spelen jag någonsin klarade i mitt liv, och definitivt det första jag klarade i närheten av midnatt.

Det är lätt att glömma idag, men när man var ett litet barn var det någonting alldeles speciellt att klara ett spel. Det var lika mytomspunnet som att dansa med en häftig tjej eller göra det avgörande målet i en fotbollsmatch. Mean Streets var också ett speciellt spel. Spelet är idag mest känt som föregångare till kultspelet Under a Killing Moon, som är det tredje spelet i serien om detektiven Tex Murphy. Alla de fem första spelen släpptes mellan 1989 och 1998, innan serien gjorde comeback 2014 när det sjätte spelet, Tesla Effect, till slut släpptes efter en lyckad Kickstarter-kampanj.

Mean Streets är en märklig blandning av genrer. I grund och botten är det ett detektivspel där man förhör ett stort antal människor, men dessa scener blandas med peka och klicka-sessioner, för den tiden fascinerande sekvenser där man flyger omkring i sin flygande bil i första person, och actionsekvenser i 2D av klassiskt snitt.

En minst sagt fascinerade upplevelse för en liten pojk. Ett sak vi spelbarn var bra på i alla fall var engelska, för det måste man vara för att klara ett sådant här spel.

Men hur kändes det när jag klarade ett spel? Ja, det som hände, i samma ögonblick som ”The End”-skylten dök upp på min med dagens mått mätt väldigt lilla TV, var att mitt vattenglas, som stod på den höga pallen bredvid mig, exploderade. Nej, det åkte inte i golvet och jag rörde inte vid det. Glaset spontanexploderade och glasskärvor yrde över hela rummet. Jag satt där häpen och visste inte om jag skulle titta på skärmen eller om jag skulle se på mitt före detta vattenglas som nu låg utspritt över hela rummet. Sedan tittade jag på klockan. Det var dags att gå och lägga sig.