Jag har koncentrationssvårigheter och även att göra roliga saker kan därmed vara svårt, då jag alltid dras iväg till att göra något annat. Jag spelar ett spel i två timmar och nästa gång spelar jag ett annat spel i två timmar och så köper jag ett tredje spel och spelar det i två timmar. För mig är det skönt de gånger jag faktiskt fastnar i ett spel och bara håller mig till det i flera veckor och inte lockas iväg av något annat.

Det är sällsynt att jag spelar mer än hundra timmar av ett spel. Ja, det är sällsynt att jag spelar mer än 50 timmar av ett spel. Men det senaste året har något alldeles extra hänt. I helgen blev Splatoon 2 mitt mest spelade spel någonsin med 305 spelade timmar.

Jag kan helt enkelt inte tröttna på spelet. Intensiteten och samarbetet i Salmon Run. Det böljande spelet fram och tillbaka i Rainmaker. De vildsinta striderna i flera nivåer kring tornet i Tower Control. Triumfen när man tar över zonerna i Splat Zones. Och till och med den totala förvirringen bland medspelarna i Clam Blitz lyckas bidra till att jag inte kan sluta spela.

Här är mina fem mest spelade spel någonsin:

5. Persona 3 – 130 spelade timmar

Hundra timmar är egentligen för mycket för att klara storyn i ett spel, men Persona-spelen är ett undantag. Det här är ett sådant spel där man inte bara spenderar tid åt framför skärmen, utan många timmar spenderas även med papper och penna för att hålla koll på vilka personas man kan skapa härnäst och hur de ska skapas på bästa sätt. Och spenderar man hundra timmar med ett spel, bara för att nästan direkt dra igång ett andra varv i spelet säger det något om hur underhållande och gripande det är. Hade inte Persona 4 dykt upp snabbt efteråt hade jag säkerligen spenderat ännu flera timmar i det här.

LÄS MER: När kärleken falnar i Persona 5

4. Civilization Revolution – 150 spelade timmar

Det mest beroendeframkallande spelet jag någonsin spelat är Civilization Revolution. Den första veckan efter att jag köpte spelet gjorde jag bokstavligen inget annat än att spela, äta och sova. Tills min Xbox 360 gav upp och började blinka rött och jag fick skicka den på kursemester till Tyskland i tre veckor. Jag är sugen på att testa Civilization-serien till PC också, men är något orolig för vad det skulle göra med min nya gaming-PC.

3. Battlefield 1943 – 175 spelade timmar

Battlefield 1943 är ett av få spel om jag varit riktigt bra på, och definitivt det enda förstapersonspel som jag varit riktigt duktig på. Då det bara finns tre banor och tre olika klasser, så är det ett spel som man faktiskt kan lära sig utan och innan. I slutet av min tid med spelet vann jag tjugo-tjugofem matcher i rad till mitt lag, för jag hade lärt mig alla trixen och alla knepen om hur man på bäst sätt skulle ta flaggorna och försvara dem.

Jag är inte särskilt bra på onlinespel, oftast ligger jag och skvalpar någonstans i mitten av rankingen, så att för en gångs skulle vara riktigt bra på ett spel var väldigt skönt och bidrog till att jag knappt spelade något annat spel under ett halvår.

2. NHL 2001 – 300 spelade timmar

Innan jag blev en gamer spelade jag 300 timmar av ett spel under samma vinter. Jag var nämligen hockeynörd; tittade på hockey, läste hockeytidningar och inte minst samlade på hockeybilder tillsammans med min lika hockeytokiga kompis. Och så spelade vi NHL. Favoritspelet var 2001 som vi minst sagt fastande i. Vi spelade två-tre timmar varje kväll nästan hela vintern, och trots fyra eller fem försök att ta oss igenom en hel säsong och vinna Stanley Cup så lyckades vi aldrig. Bäst gick det sista försöket när vi spelade med LA Kings. Då tog vi oss ända till finalserien, varpå spelet raderade vår sparfil. Det blev slutet på vårt NHL-spelande. Men inte mitt TV-spelande. För två år senare lämnade jag mitt hockeyintresse bakom mig och blev en gamer istället.

Läs även: Snälla EA rusta upp NHL

1. Splatoon 2 – 305 spelade timmar

Innan spelet släpptes såg det ut som ett drömspel. Ett spel skapat just för mig. Och tänk, det var det också. Det var till och med mer underhållande än jag kunnat drömma om. Trehundrafem timmar senare har jag inte fått nog. Tvärt om. Det här är bara början.