I jakten på människans ursprung har utomjordingen Milodane teleporterat sig till vad han tror är vår kära jord och lyckats bli strandsatt där. Och för en varelse av Milodanes storlek så visar det sig att ett hus lika gärna kunde varit en hel planet. Tinykin utspelar sig nämligen i en stor villa där varje rum är en värld och ett trappsteg lika gärna kunde varit en klippavsats. I denna boning lever det dessutom insekter av alla dess slag. Det är ohygieniskt utav bara tusan men huset är deras kungarike och här börjar Milodane sin jakt på skeppsdelarna som slutligen ska färdigställa farkosten som kan ta honom hem.

Låt oss reda ut en sak direkt. Mycket av snacket kring Tinykin har kretsat kring hur det skulle vara en Pikmin-like. Jag kan erkänna att det var därför jag införskaffade spelet, för jag kände att jag behövde ett Pikmin i mitt liv just nu, men det är inte exakt vad Tinykin erbjuder. Det här spelet är inte en Pikmin-klon i samma grad som det snarare är en 3D-plattformare av utforskande natur likt Banjo-Kazooie eller Super Mario 64. I huset huserar det många sorters raser av Tinykin och en av dessa har förmågan att bära föremål, och det är här som Pikmin-influensen lyser som starkast. I övrigt ser jag Tinykins (horribelt nog) som verktyg jag har marscherande efter mig under min strapats.

LÄS MER: Super Mario Odyssey

Jag vill inte avslöja vilka förmågor man kommer tilldelas under sin färd genom husets många utrymmen men de hjälper alla dig att antingen bli mer mobil genom att öppna upp nya spelytor eller lösa miljöpussel. Du har dessutom ingen större frihet att välja vilken Tinykin som ska användas i en given situation. Ska något bäras kan du enbart kasta bärar-tinykins mot detta föremål. Först fann jag detta lite begränsande men ju mer jag insåg att detta är ett plattform-spel desto mer hade jag inga problem med att jag inte själv fick växla mellan förmågor. Det kontext-känsliga upplägget bidrar snarare till ett högre tempo vilket alltid är välkommet. Det handlar om att samla på sig tinykin runtom i världarna och hushålla med sina olika resurser så de inte tar slut.

Man får ständigt nya tinykins och det hjälper att hålla upplevelsen fräsch rakt igenom. Detsamma kan faktiskt även sägas om musiken som håller hög klass bana efter bana med sin charmiga mix av Banjo-Kazooie-takt, pianobruk och förkärlek till 50-talets scifi-toner. Det ger soundtracket en utomjordisk tillbakalutad ton. Först trodde jag att det var musik som gjorde sig bäst i spelet men så en dag kom jag på mig själv med att nynna på sista banans melodi framför badrumsspegeln och det är alltid ett gott tecken.

LÄS MER: Yooka-Laylee and the Impossible Lair

Tinykins starkaste kort är hursomhelst dess nivådesign: detta är inget svårt spel. Förvänta dig inte riktigt tuffa Super Mario-plattforms-utmaningar, då blir du besviken. Men är ditt mål att lulla runt och utforska är Tinykin förtjusande. Eftersom banor är konstruerade att vara badrum, kök och andra utrymmen i ett hus så ger det spelet en säregen atmosfär. Det gör också att Tinykin har lättnavigerade banor med mycket fokus på vertikalt utforskande. Eftersom det i sin grund är ett rum är det enkelt att förstå layouten och tillfällena för god utsikt är många.

Det är även ett spel som respekterar din speltid genom att ständigt presentera genvägar i form av nedsläppta lianer och spända linor som går kors och tvärs över nivån i fråga för att du ska slippa göra om klätterpartier om du skulle råka falla ner. Och apropå det är spelets checkpoint-system nästan larvigt generöst då du börjar om på den senaste fasta ytan du stod på om du skulle dö. Det innebär t.ex.att du troligtvis dör av ett fall och sen respawnar på avsatsen snarare än att du landar på botten och måste göra om stora partier. Det är också värt att påpeka att det enda som kan ta kål på Milodane är miljöerna för Tinykin är nämligen helt fiendelöst. Det betyder inte att det är livlöst för istället är varje nivå befolkad av insekterna som bor där, varenda en redo att prata med dig och bidra till spelets övergripande mysiga och komiska atmosfär. Alla är dessutom presenterade i spelets iögonfallande Paper Mario-liknande estetik.

Det här att ha ett fiendetomt spel tycker jag är ett vågat och fräscht drag av Splashteam för det är väldigt sällan som plattformspel saknar fiender, och jag gillar det skarpt! Det gör att man kan fokusera på det som är viktigt: utforskandet. Det bidrar också till spelets övergripande stressfria och avkopplade känsla som jag också diggar.

För att utforska dessa inomhusmiljöer har man som sagt sina tinykins förmågor till sitt förfogande men även Milodanes enkla repertoar av rörelser är precis vad som behövs för att göra traverserande friktionsfritt. För att ta sig fram över öppnare ytor och minimera transporttid kan vår minihjälte skate:a på en tvättsvamp och efter ett hopp kan han stänga in sig i en bubbla och sväva längre och längre distanser.

Nivådesign-mässigt brukar jag ha problem med plattformspel där det existerar enorma gap mellan plattformarna. Det känns så uppstyckat, fantasilöst och som ointressant bandesign med svävande öar men eftersom Tinykin förankrar varenda plattform med fysiska element i miljön är det likväl enkelt att läsa av hur man ska navigera dessa miljöer. Bubbel-förmågan kan dessutom förstärkas med längre sväv-tid genom ihärdigt pollen-samlande som är Tinykins motsvarighet till mynt eller noter. Denna pollen är effektivt strösslad genom banorna och agerar som smarta ”brödsmulor” för spelaren att följa och lockas till världarnas olika delar. På det stora hela innehåller spelet en lagom mängd samlande, och det är ett samlande som överlag inte alls är obligatorisk.

Lagom kan jag även säga om längden på äventyret. Tinykin är inte bara litet till sin fysiska storlek i denna jättevärld utan även genom sin spellängd. Den mysiga inomhusstrapatsen är över på något mellan sex till åtta timmar beroende på hur många timmar du vill investera i att samla reliker och pollen. För mig kändes det helt perfekt.

Även om Milodanes platta 2D-look inledningsvis kan förvilla plattformshoppandet så går det snabbt över när man blir van vid att rymdpysslingen alltid stirrar rakt mot dig fastän han springer inåt skärmen och Tinykin bjuder på en tillfredställande tyngd i hoppen som sen kompletteras av Milodanes ökade move-set.

Detta tillsammans med nivådesignen gör det till det bästa icke-Mario-spelet som gjorts på väldigt länge inom sin genre. Där Yooka-Laylee enligt mig misslyckades med att modernisera tillräckligt för att ta genren framåt lyckas Splashteam med bravur och påminner mig åter om varför jag älskar utforskande 3D-plattformspel.

När jag satte min fot i det väldiga huset trodde jag att Tinykin skulle ta bort min så kallade Pikmin-itch men istället blev jag oväntat kliad på exakt den punkt där jag saknade ett riktigt bra Mario-/Banjo-spel istället.