Samlandet är en av de mest fundamentala delarna i spelmediet. Jag har samlat poäng, mynt, hjärtan, stjärnor, power-ups och mycket annat så länge jag kan minnas, och varje pling har gett mig en liten stund av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka sig spel utan det? Det är underhållning och terapi i symbios, ett sätt att skapa ordning i en kaotisk värld.

A Hat in Time är som en flera timmar lång terapisession. Redan under dess Kickstarter-period 2013 kommunicerades det som en ”3D collect-a-thon platformer” i samma genre som Banjo-Kazooie och Super Mario 64, en nostalgisk hyllning till plattformsspelen på framför allt Nintendo 64. Och på den punkten lyckas spelet till förvånansvärt hög grad.

Spelet börjar med att Hat Kids rymdskepp blir attackerad av en maffiasnubbe som vill ha tullavgift, varpå alla Hat Kids timglas, rymdskeppets bränsle, sugs ut i rymden och faller ner på planeten nedanför. Nu måste de samlas ihop igen genom att hoppa sig igenom en farlig maffiastad, en läskig skog och en filmstudio för att nämna några av spelets världar. Här finns en röra av karaktärer och miljöer, den ena helt annorlunda än den andra. Spelet saknar den berättartekniska elegans som finns i till exempel Super Mario 64, och långt ifrån alla delar landar på ett roligt sätt, men spelet överraskar konstant med nya grejer.

LÄS MER: Recension av Star Wars Battlefront 2

Som till exempel första gången du träffar Mustache Girl och hjälper henne med en grej, och ser vänskapsmätaren fyllas till hälften, för att strax efteråt göra henne besviken och se den gå till minus och resultera i att ni blir fiender. Eller hur du tvingas skriva på ett kontrakt och sälja din själv till ett spöke, för att sedan ha kontraktet synlig i pausmenyn. Bitvis känns A Hat in Time som resultatet av en veckas supande där varje fylle-idé hamnade direkt i produktionshögen. Det är inte alltid särskilt intressant eller bra, men det är alltid överraskande och oftast roligt.

Något som är mer konsekvent bra är själva plattformsmekaniken. Hat Kid är enkel och precis i sina kontroller, något som blir en nödvändighet i senare delar av spelet. Kameran är inte alltid där den bör vara vilket kan skapa onödig frustration. Trots olika inställningar i hur nära kameran ska vara och att sätta på eller stänga av hundra procentig manuell kontroll över den lyckades jag aldrig hitta något som funkade perfekt.

Miljöer i A Hat in Time är inte lika genomtänkta på det där sättet som Nintendo-spel alltid är, då man konstant slås av hur briljant bandesignen är. Det saknas även den här wow-känslan som till exempel Tearaway alltid bjöd på. Men A Hat in Time kompenserar det med att erbjuda omgivningar som ber om att bli utforskade. Det är lätt att försvinna på ett sidospår, fundera över hur man kan ta sig till ett avlägset ställe med någon samlargrej som blinkar. Även om varje bana kan klaras av på en kvart så finns massor av små hörn och gömställen att upptäcka. Det är spelets största begivenhet, och ett fundament för att vilja samla allt som finns att samla.

LÄS MER: Ett konsolavslöjande från en svunnen era

Det syns att A Hat in Time är utvecklat av en liten indiestudio. Spelet saknar den glans som återfinns i deras inspirationskällor. Tråkiga texturer, inte så elegant bandesign, en del visuella glitchar och en berättelse som kastar disparata teman på dig i en virvelvind av intryck. Samtidigt är det en del av spelets styrka, att alltid överraska och få dig att utforska och samla på dig mer. Tack vare en gedigen och tajt plattformskontroll lyckas A Hat in Time vara en förvånansvärt rolig pastisch på 90-talsspelen vi alla älskade.

BETYG: 8/10