Jag vet inte mycket om livet än, det har inte pågått så länge om man jämför med andra. Men jag vet att alla vi som varit pojkar, har någon gång drömt om att få slåss mot varandra i enorma robot-rustningar. Det är liksom lika givet att man velat flyga iväg och skjuta laser ur händerna som att smöret smälter ifall det står framme för länge. När jag nu närmar mig min 30-årsdag så inser jag att den där rustningen kanske inte kommer dyka upp i den verkliga världen. Men i den digitala, där kan jag åtminstone få leva ut mina pojkdrömmar. Om så bara för en stund.

Armored Core VI: Fires of Rubicon levererar på egentligen alla punkter när det kommer till fantasin om mechs. Det är explosivt, storskaligt och precis sådär japanskt over-the-top som man önskar. Under mina sessioner kommer jag på mig själv med att visualisera Godzilla dyka upp bakom nästa krön för att sedan inse att det är ju en helt annan värld som han raserar byggnader i. Spelet är utmanande, oförlåtande, men samtidigt inbjudande och flexibelt. Jag kan bygga min rustning precis som jag vill och efter några timmar blir man ett med sin mech, precis som i den där drömmen för 20 år sedan.

Men det finns områden där Armored Core VI brister. Då tänker jag framförallt på det ålderdomliga upplägg rörande berättelsen som är förankrad i spelets menyer där endast röstsamtal driver narrativet framåt. Mellan uppdrag hamnar man nämligen i en hubb och medan ett par personer mer eller mindre bråkar över komradion sätter du upp din mech inför kommande batalj. Jag förstår att detta är troget serien men man hade ändå hoppats på lite mer pedagogik rörande de vändningar som sker i narrativet. Allting andas istället väldigt mycket tidig Playstation-era och avsaknaden av mellansekvenser är i princip total bortsett från vräkiga introduktioner när bossar gör entré. Storyn i sig är dessutom måttligt intressant då du som legosoldat ska utföra en rad uppdrag på en avlägsen planet åt diverse kapitaliska företag som alla vill roffa åt sig värdefulla förnödenheter, vilket egentligen bara är ett svepskäl för att kunna ta till vapen.

Nej, From Software och Armored Core VI fokuserar inte på sin berättelse över huvud taget i slutändan. Det här spelet handlar enbart om tight gameplay, precis som vi lärt känna studions andra spel de senaste åren. Och spelets gameplay, det levererar.

Det är viktigt att påpeka att Armored Core inte är särskilt likt Dark Souls. Visst tjänar man en del på att spela metodiskt och plocka ner fiender på ett systematiskt sätt men de som skiljer spelen åt är tempot. Medan Dark Souls handlar om att bida sin tid så måste man vara betydligt mer aggressiv i Armored Core. Målsökande raketer, prickskyttar till höger och vänster samt ettriga drönare tvingar en att färdas över stora områden snabbt i jakten på att neutralisera nästa måltavla. Likheterna mellan titlarna finns om man bara skrapar bort rostet från ytan. Framförallt ducka-knappen spelar en fortsatt stor roll och ger en skön svepande känsla av allsmäktighet snarare än att man långsamt rullar undan från tunga svärdslag. Det är också märkbart hur olikt mechs beter sig från varandra beroende på vilka komponenter man väljer att installera. Till exempel längre ben ger högre hopp men långsammare reaktioner, större raketer ger mer kraft men längre omladdningstid och mindre kropp ger snabbare rörelser men svagare livsmätare. Detsamma gäller alla de vapen som finns till förfogande; fler raketer eller större explosioner, uppladdningsbar pickadoll eller pulserande kulspruta, sköld eller svärd, granatkastare eller raketgevär. Det gäller att hitta sin spelstil för det finns inget rätt eller fel. Endast egna preferenser styr vilket bygger på det faktum att detta blir den ultimata robot-simulatorn.

LÄS MER: Mechstermination Force

Det som drar ner helhetsintrycket, utöver den taffliga berättelsen, är att designen är relativt oinspirerad. I princip alla nyanser av brunt, grått och vitt finns representerade men inte mycket mer än så. Även detta är troget serien och bidrar på något sätt till den karga känslan av metall som slåss mot metall, men det hade ändå varit tillfredsställande om man valt några ytterligare klickar av färg för att liva upp stämningen en aning. Fallout 4 är för mig det perfekta exemplet på hur man kan göra just detta då det vibrerade mer jämfört med sin föregångare när de valde att lyfta fram flora och fauna samt utstickande detaljer i städer och hus. Samtidigt behåller Armored Core sin personliga prägel när det kommer till presentationen vilket man måste respektera. Jag bara önskar att det kunde bjuda på något mer än karga landskap eller städer i ruiner.

Man kan kortfattat säga att Armored Core VI: Fires of Rubicon (härligt lång titel i övrigt) både blandar och ger. Ett fenomenalt gameplay blandas med en trött berättelse samtidigt som den vibrerande pojkdrömmen kantas av ett ganska färglöst designpaket. Vill man bli utmanad på riktigt i väntan på expansionen till Elden Ring är detta ett utmärkt alternativ, men i en tid av andra fenomenala spelsläpp är jag rädd att spelet kan hamna i skymundan.

Armored Core VI blir i slutändan ett spel för de redan frälsta vilket i sig inte behöver vara något negativt. Det hade bara varit lite kul att få vara del av gemenskapen jag någonstans drömt om som barn, men jag är glad att mech-specialisterna får uppleva sin barndom ännu en gång medan de flyger iväg och skjuter laser ur händerna.