6 minuter lästid

För en spelare som mig som älskar anime och TV-spel, så har drömmen alltid varit att få ”spela en anime”. Visst har japanska rollspel som Tales of- och Persona-spelen, äventyrsförsök som Naruto: Rise of a Ninja och fightingspel som Guilty Gear och Dragon Ball FighterZ kommit nära den efterlängtade spela-en-anime-upplevelsen, men Astral Chain tar drömmen till en helt ny nivå. Har du någonsin varit förtjust i poliser-bekämpar-monster-anime, och velat leva 30 timmar i en sådan värld, så får du precis det som du vill ha av det här spelet.

Bayonetta är det enda Platinum Games-spel jag har spelat förut, och förväntar du dig ett rakt actionspel av Astral Chain så kommer du att få något helt annat. Visst bjuds det på massor av smaskig action där dina prestationer betygsätts (om du vill), men spelet är ett actionäventyr med massor av story, intressanta karaktärer att prata med, sidouppdrag av alla de slag, samlande och mängder av uppgraderingar och upplåsbara egenskaper.

Spelets huvudsakliga gimmick att du inte strider ensam, utan du ger dig på spelets monster och människor tillsammans med en Legion, ett monster som har fångats in och som du lyder dina order via din Astral Chain. Så du styr i princip två karaktärer samtidigt, en med vardera styrspak. Din Legion sköter det mesta av attackerandet själv, men det gäller att placera dig och din Legion på ett så strategiskt fördelaktigt sätt som möjligt. Även kedjan som håller båda samman kan användas som ett vapen, till exempel genom att binda fast fiender under några sekunder, då det är fritt fram att smaska på med attacker.

Det är rätt många knappar att hålla reda på i början, speciellt då knapparna gör olika saker om man samtidigt håller in en av axelknapparna, och det blir kanske lite väl mycket tid i träningsläget de första timmarna för att nöta in allt. Men när kontrollen väl sitter så börjar det roliga på allvar. Kontrollen är otroligt mjuk och skön, och oavsett svårighetsgrad är det kul att smasha monster tillsammans med sin Legion.

Astral Chain är en både annorlunda och bekant spelupplevelse. Det är ett best of-spel, där så väl företagets egna spel som resten av spelvärlden plundras på godbitar. Undersökande av brottsplatser hjälps av IRIS, som är focusen från Horizon Zero Dawn eller Detective Mode från Batman: Arkham Asylum. Vi får sidouppdragen och de gömda hemligheterna från Breath of the Wild, teleporteringshoppandet från Dishonored och säkerligen en massa gott från spel som jag inte har spelat. Värst brandskattat är dock Persona-serien. Så väl historien, berättandet, världen, karaktärerna, musiken, humorn, affärerna, ja, till och med menyerna, påminner om Persona-spelen. Om spelet hade lanserats som en actionfokuserad Persona-spin-off så hade jag köpt det med hull och hår.

Designen är således ypperlig i Astral Chain och spelet har sett väldigt spännande ut sedan den första trailern i våras. Men min oro innan jag började spela var att, då spelet är exklusivt för Nintendo Switch, så skulle spelmakarna inte lägga samma tid på spelet som för ett multiformatspel. Den oron kunde jag lägga bort direkt. Astral Chain fullständigt flödar över av innehåll, så väl när det gäller det spelmässiga, som design och spelvärld, som när det gäller storyn. Det finns massor av sidouppdrag och varje Legion har ett eget färdighetsträd, med massor av aktiva och passiva förmågor att låsa upp. Det finns även ett roligt achievement-system, som kan vara lite svårt att hitta bland menyerna, med massor av belöningar att samla genom att ingående utforska spelets alla olika delar.

När det kommer till spelets föremålsystem blir dock för mycket innehåll. Alldeles för många föremål ska samsas på en enda knapp. Detta gör att jag bara använder den helande medicinen och ständigt glömmer statshöjande sportdrycker såväl som granater och andra föremål som jag inte ens kollat upp. Detta händer eftersom den enda knappen för föremål är upptagen av de helande medicinerna.

LÄS MER OM SPELET: Masakazu Katsura tar Astral Chain till ännu högre höjder

Berättarmässigt får även animehistorien sin rika skattkammare plundrad av spelmakarna. Spelet drar tankarna till de polis-anime-serier som var så populära på 90-talet, men tankarna dras även till serier som Evangelion, vilket spelmakarna naturligtvis är mycket medvetna om. Precis som i Evangelion är det en hyfsat hemlig organisation som använder monster för att bekämpa monster, men här är det i alla fall utbildade poliser och inte oerfarna fjortonåringar som står för stridandet.

Berättelser om jättelika monster och portaler till andra dimensioner bär alltid risken att snabbt spåra ur till konstigheter och flum, men Astral Chain tacklar detta elegant genom att se till att jorda berättelsen med klassiskt polisarbete. Du förhör vittnen, undersöker brottsplatser och samlar bevis. Den skyldige som tillhör huvudstoryn visar sig vara ett monster från en annan dimension förstås, men du får även jaga ficktjuvar och sätta dit klottrare om du så önskar. Samt samla skräp och bjuda ledsna barn på glass. Denna interaktion med vanliga medborgare ger staden och historien ett mänskligt ansikte som den annars skulle ha saknat.

Med allt detta animearv blir det således gott om japanska klichéer, och hatar du anime och Persona-spelen bör du nog hålla dig borta från det här spelet, men berättandet hanteras på ett alldeles underbart sätt. I spel handlar det inte först och främst om vad som berättas, men hur storyn förenas med det spelbara och här briljerar spelet.

Som animefantast brukar jag alltid välja japanska röster när möjligheten ges, men det är så mycket prat under striderna så jag valde engelska röster för att hänga med i allt som händer och sägs. Rösterna låter överlag bra, även om många av de invånare som man möter på gatan låter rätt likartade.

Det hjälper också till att spelet, såväl designmässigt som tekniskt, är ett av de snyggaste spelen någonsin. Spelet ser helt enkelt alldeles fantastiskt ut i rörelse, både bärbart och stationärt, men det kommer bäst till sin rätt på en stor TV. Spelet är med där uppe med Horizon Zero Dawn, Grand Theft Auto V, Salamander och Bioshock Infinite som ett av de visuellt mest smaskiga spelen någonsin.

ÄNNU ETT SPEL FRÅN PLATINUM: Backspegeln: Vanquish

Förutom det tillkrånglade föremålssystemet är det enda jag inte gillar med spelet är att huvudpersonen inte har någon röst. Eller huvudpersonen har en röst, men använder den aldrig. Man får nämligen välja mellan att spela som tvillingtjejen eller tvillingkillen – de två nya rekryterna på polisstationen – och väljer man tjejen så hänger killen på som sidekick, och då pratar han hela tiden. Om man däremot väljer att spela som killen istället så pratar tjejen mest hela tiden. Med andra ord har hon har faktiskt en röst; det är bara det att hon inte säger ett ord om hon själv är huvudperson. Det upplevs som riktigt märkligt. Det här är uppenbarligen ett arv från Zelda-spelen. I uppdragen har du ofta en sidekick med dig som pratar istället för dig – och jag vet att många spelare föredrar den tysta huvudpersonen, men jag tycker det enbart är konstigt.

Jag hade väldigt höga förväntningar på Astral Chain, och spelet överträffar dessa på punkt efter punkt. Spelet är ett vulkanutbrott av smaskig action, sköna karaktärer, pysslande med uppgraderingar, otrolig grafik, skojig humor, härliga animeklischéer, ljuvliga katter och massor av häftigt designade monster. Trots att spelet bygger på delar från alla möjliga andra spel, så lyckas det skapa en helt egen identitet och det är inte utbytbart mot något annat spel. Är du ute efter ett spel som korsar Bayonetta, Breath of the Wild och Persona-spelen, eller drömmer om att få spela en anime, eller bara är ute efter ett riktigt bra actionäventyr med otrolig grafik är Astral Chain spelet för dig.

Red Dead Redemption 2