Det börjar precis som det skall göra i ett Sonic-spel, snabbt och intensivt. Den blå hastighetsbegränsnings-negligerande igelkotten avfyras ut ur byggnaden som om han vore skjuten ut ur en kanon och därmed har vi introducerats till en av Sonic Adventures mest fartfyllda nivåer – Speed Highway. Mycket kommer hinna ske på väldigt kort tid och banan väntar inte med att sätta tonen direkt.

Resan har tagit sin början nerför en hiskligt brant backe samtidigt som musiken pumpar på i bakgrunden. Rappa gitarr-riff och trummor ackompanjeras av vilda sirener vilket utgör stommen för den loopande härligheten som sätter ribban för banans tempo. Den må inte vara särskilt behaglig att lyssna på i hemmets lugna vrå utanför spelet men som komplement till Speed Highways högtempospelande är den nästintill perfekt. Den är som gjord för att man som spelare vill tajma sina steg med musiken så man träffar gatornas alla booster-plattor i rätt takt.

När den sista booster-plattan vid första gatan har slungat mig högt upp i luften får jag för första gången en överblick av staden där husen bär färgen lila och badar i neonblått sken från alla strålkastare på taken. Det är även nu man ser nivåns första fiende, men den är passerad lika fort som den dök upp och istället bränner jag förbi för att bemötas av fler farthöjande plattor som agerar katapulter åt mig en efter en. Vägen skruvar sig som den värsta halfpipe och skulle göra vilket snowboardspel som helst avundsjukt. Kort därpå tjur-rusar taggbollen in sig i ett helt vertikalt läge för att sen kastas parallellt längs med en husvägg många hundra meter upp i luften. Man kan riktigt känna hur man mist fotfästet och för första gången nästan förlorat kontrollen när vinden viner längs Sonics rödvita löparskor. Det är en pirrig känsla som mixar nervositet och fokus.

Efter att ha spottats ut på ett vidöppet takparti där en helikopter står en bit bort manövrerar jag mig mellan en dos fiender och hugger tag om underredet på helikoptern som då inleder en luftfärd med medföljande stadsvy. Turen genom luften visar sig dock vara oerhört kort när luftdonet släpper av mig på ett närliggande tak där ännu en raket står och väntar på att jag skall lägga mina ivriga händer på dess två handtag. Jag är inte den som gör spel besvikna så med två fasta grepp greppar jag projektilen och med ett brak flyger jag iväg mot en ny högt belägen motorväg som inleds i tomma intet.

Mer boosters, in i en kräkframkallande spiral, och ut lika snabbt. Kort efter radar det upp sig en booster-platta efter en annan och i slutändan hivas den blå fartmutanten hundratals meter rakt upp i natthimmeln. Kameran sveper runt och riktar sig neråt vilket gör att man nu ser att man faller rätt ner mot en cylinderformad byggnad. Den som är rask kan här nyttja Sonics värmesökande förmåga för att istället i trappstegsetapper ta sig ner till gatan via ett antal robotoffer som följer dig likt en exploderande eldsvans. Väl nere på marken igen tar man ännu en raketfärd, nu rätt in i ett hus.

Speed Highway

För första gången på hela banan blir det nu märkligt tyst och allt man hör är vindens sus och allt man ser är den glasbox man har framför sig. När man väl klampar framåt hör man ljudet av bristande glas och sekunden senare brakar man rätt igenom glasgolvet medan musiken sparkar igång på nytt.

Det börjar som ett okontrollerat fall men så fort Sonic får fotfäste övergår det hela till en galen sprint nerför utsidan av byggnaden. Det är nu man nått Speed Highways absoluta höjdpunkt och klimax. Bättre än så här blir det inte. Känslan att skena längs en husfasad i fallande riktning är svårslagen och Sonic Team leker parallellt med kameran då den först är fäst på Sonic framifrån för att sen skifta till bakomliggande position samtidigt som den är uppochner och ger mig som spelare illusionen att Sonic springer i “taket”. I samband med att kameran på nytt kröker sig tillbaka i normalt läge minns jag röstsamplingen “up and down and all around” som är inbakad i banans huvudsakliga musiktema och inget kunde vara mer sant i det ögonblicket när kameramannen går bärsärkagång medan jag förtvivlat försöker undvika betongpelare och utstickande balkonger på min färd ner mot gatan.

LÄS MER OM SPELNIVÅER: Bästa banorna: TMNT IV: Turtles in Time – A.D. 1885

Slutligen dundrar Sonic genom ett enormt panoramafönster med våldsam kraft, och i sällskap med en kaskad av glassplitter landar jag tillsammans med igelkotten i något som liknar en hotell-lobby. I samma veva blir den tidigare hektiska musiken lugn som en filbunke för att sen övergå till en betydligt mer mysig och poppig melodi när man vandrar ut på gatan längs marknivå.

Det som följer är en relativt sansad färd mellan lugnt trafikerade gator och låga taknockar där man sprinklat ut lite studsplattor här och där som gör att man som Sonic tillåts uppleva några korta sista explosioner av fart när man far kors och tvärs genom hus och över gator för att till slut nå en vändzon med en stor fontän. 

Nu är målet är nära. Ingen idé att slösa tid. Med ett bestämt skutt placerar man den blå kotten i fontänens mitt för att direkt kastas upp av fontänens kraftfulla vattentryck som med precision placerar mig uppe på stadshusets tak. Det går nu att se den ikoniska cylindern som är proppfylld med söta små skogsdjur av alla de slag. Ett frivilligt klockklämtande av stadshusets mäktiga klocka är den sista alternativa uppgiften man ges innan det är dags att befria kreaturen. Allt som döljer sig däri är några få guldringar men nöjda spelare tar sig tiden att klämta i klockan för att markera att man nått sin destination. Tre sekunder senare är cylindern sprucken och Sonic omringad av neonlysande lurviga och bevingade fän som åtnjuter sin nytillkomna frihet. Strapatsen är över och det tog knappa tre minuter. Tre av Sonic Adventures absolut bästa minuter.

Speed HighwayMånga tycker att Sonic-spelen miste fokus i samband med Adventure-serien och visst är det svårt att inte hålla med om det men om man specifikt studerar Sonics egna banor i spelet kan man klart och tydligt se exempel på att Sonic Team fortfarande visste hur man gjorde linjära, fokuserade banor med syftet att skicka Sonic mellan punkt A och B på snabbast tänkbara tid. Speed Highway är ett sådant exempel. 

Det är en spelregion som ser ut att vara byggd med syftet att Sonic skall rusa igenom den och inget annat. Det kan inte finnas någon annan förklaring med tanke på hur fullkomligt opraktisk och ologisk dess s.k. motorväg har utformats. Hur förklarar man annars att vägen bara börjar mitt i ingenstans till och från? Varför är det så trångt? Här finns en slunga som svingar dig i en halvmåne i uppåtgående riktning så du spottas ut på gatan ovanför och vägbanan snirklar sig som den värsta F-Zero-konstruktion. En borgmästare i Sim City hade behövt gå upprepade lektioner i infrastruktur som bakläxa om de byggde Speed Highway. Men vad gör allt det när upplevelsen är så enastående som den är? I Sonics värld har realism ingen betydelse, bara hastighet och bandesignen som i sin tur leder honom från A till Ö på snabbast tänkbara tid. Det är självaste essensen av Sonic-spel och den lyser igenom rejält i den fartkaramell som är Speed Highway.