Etikettarkiv: Sega

Speciella stunder: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Som liten grabb gjorde en vana av att spela så mycket jag kunde när jag var hemma hos folk som hade spelkonsoler. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag under min uppväxt aldrig fick äga en dagsaktuell konsol (buhu, cry me a river, osv). Därför såg jag till att maximera speltiden hemma hos andra när tillfälle gavs. Kalla mig rutten och utnyttjande, men jag var svältfödd på kontemporära spel som barn.

En av de personer som föll offer för min list var min tio år äldre kusin. Han var en Sega-kille och hade under en period både en Mega Drive och en Saturn uppe på sitt rum. Båda dessa konsoler var mycket exotiska i mina ögon och pockade ständigt på min uppmärksamhet när jag hälsade på hos min fasters familj.

FLER SPECIELLA STUNDER: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Som av en händelse var jag, mina föräldrar och min lillasyster vid ett tillfälle hemma hos nämnda familj på middag. Min kusin var dock inte hemma just den här gången. Desto bättre, tänkte jag, då kunde jag ju få ännu mer speltid själv. När middagen var över hade jag såklart ingen anledning att sitta kvar för att konversera, utan sprang så fort som möjligt upp på hans rum.

Här ska jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det gick till. Antingen bläddrade jag igenom hans spelsamling och tänkte ”Resident Evil? Hmm, det verkar coolt.” Alternativt var jag så utsvulten på spel att jag bara startade upp Saturn-konsolen utan att ens bry mig om att kolla vad som satt i. Hursomhelst var det Resident Evil som dök upp där på skärmen när jag satte igång spelenheten.

Låt mig ta en kort paus för att måla upp en tydlig bild för dig. Jag var helt själv. Rummet var kolsvart, sånär som på den flimrande tjock-TV-skärmen. Jag var en hel våning ifrån alla vuxna som skulle kunna rädda mig om någon bakom skärmen ville mig illa. Där och då hade jag inte en tanke på hur illa genomtänkt detta var. Helt bekymmerslös greppade jag handkontrollen och gjorde mig redo för en trevlig spelstund.

Här blir det lite suddigt med detaljerna igen, men jag minns att jag ganska snart fick kontrollera en karaktär. Jag styrde denne längsmed en korridor i vad som tycktes vara någon form av herrgård. Byggnadens interiör var brun och tråkig, inredningen sparsmakad och belysningen dunkel. Detta var uppenbarligen inte ett trevligt ställe. Men jag lät det inte stoppa mig – jag var minsann ingen mes! – utan fortsatte med bestämda steg genom korridoren. När jag kom fram till en dörr i dess ena ände tvekade jag inte ens. Jag gjorde det enda självklara och öppnade den.

På andra sidan mötte mig en makaber syn. Någon satt hukad med ryggen mot mig. Det lät som att den åt på något. När den uppmärksammade min närvaro vände den sig långsamt om, lyfte sitt huvud och spände blicken i mig. Framför mig var en gråhudad människa, fast ändå inte riktigt en människa. Det var en varelse som jag idag direkt hade identifierat som en zombie, men som för mitt pojkjag var ett relativt obekant begrepp. Med blodet fortfarande rinnande från sin mun och ner längsmed hakan såg den på mig med ett rosslande andetag. Det var en av de mest skräckinjagande syner jag någonsin sett!

Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades jag stänga av både konsol och TV-skärm och, med benen på ryggen, ta mig ner till bottenvåningen helt oskadd. Jag var i säkerhet! Dock hade jag ingen aning om att minnena av den här stunden skulle klösa sig fast i mig, även i vuxen ålder.

MER OM RESIDENT EVIL: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Men var det verkligen så här det faktiskt gick till? Är det jag precis beskrivit så som de inledande minuterna av Resident Evil ser ut? Det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att det är dessa bilder som etsat sig fast på min näthinna och gett mig ett minne för livet. Oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller är helt fabricerat är det så här jag minns min allra första upplevelse av Resident Evil-serien.

Hursomhelst kan jag med säkerhet säga att jag den dagen lärde mig en värdefull läxa. En läxa som jag håller som ett mantra än idag. Nämligen följande:

Spela aldrig skräckspel själv.
I ett nedsläckt rum.
Mer än två sekunder från närmaste vuxen.

Det, och att inte snylta på andras TV-spelskonsoler i onödan.

Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Året var 1998 och jag var helt nyinflyttad till Göteborg. Jag var på det där stället som man lätt blir när man är ny i en stad, lite vilsen och nästan yr av allt nytt. Jag hade dessutom bott på landet i många år och var aningen berusad av nymodigheten i att faktiskt kunna ta en promenad till det mesta man skulle kunna behöva. Vänner, nöjen, affärer. Allt var nära till hands.

ANDRA SPECIELLA STUNDER: Speciella stunder: Svensk matchmaking i Left 4 Dead 2

När då ett par polare till min dåvarande pojkvän ringde och sa: ”Ska ni inte följa med och spela biljard?” verkade det som en dunderidé. Nya människor, lite öl och lite biljard. ”Topp”, sa vi och slängde på oss skor och jackor för att dra ner på stan. Väl där spelade vi biljard på det där sättet som folk oftast gör. Man försöker se ut som om man vet hur det går till men har egentligen inte har någon som helst aning hur man faktiskt borde göra. Vi hade helt enkelt väldigt kul.

Efter en stund sa någon: ”Vi går ner i källaren!”. Källaren visade sig innehålla flipperspel och några arkadspel. Jag minns inte exakt vad de hade förutom själva huvudattraktionen. De hade nämligen ett Sega Rally 2, med fyra länkade maskiner och som var snudd på självlysande med sina vita chassin i det dunkla utrymmet. ”Ska du vara med?”. Har påven en lustig mössa? Givetvis var jag på.

LITE ANNAN RACING: Recension: Dirt Rally 2.0

Vi slog oss ner i varsitt säte och den hjälpsamma killen bredvid mig börjar, med en mjuk och snäll ton, förklara hur saker fungerar. Man måste vrida på ratten för att göra de olika valen. Automat eller manuell, Toyota Celica eller Lancia Delta. Jag lyssnade tålmodigt och följde instruktionerna han gav mig. Jag ställde in stolen så mina korta taxben nådde pedalerna. Och kort därpå var loppet igång.

I ärlighetens namn minns jag inte det exakta loppet, men jag vet att jag körde en Lancian. Jag minns också att en speciell typ av energi drev mig, en energi jag har haft mycket nytta av i mitt liv. Jag beskriver det som ”Nu jävlar”-energi.

GIRLPOWER: River City Girls

När loppet väl var klart var det tyst en lång stund. Min hjälpsamme vän var den första som bröt den, när han harklade sig och sa: ”Eh, du kanske har.. spelat Sega Rally 2 förut?”. ”Jo, ”sa jag och tittade på texten ”1st place” på skärmen framför mig, ”Det har jag.”

Bästa banorna: Sonic Adventure – Speed Highway

Det börjar precis som det skall göra i ett Sonic-spel, snabbt och intensivt. Den blå hastighetsbegränsnings-negligerande igelkotten avfyras ut ur byggnaden som om han vore skjuten ut ur en kanon och därmed har vi introducerats till en av Sonic Adventures mest fartfyllda nivåer – Speed Highway. Mycket kommer hinna ske på väldigt kort tid och banan väntar inte med att sätta tonen direkt.

Resan har tagit sin början nerför en hiskligt brant backe samtidigt som musiken pumpar på i bakgrunden. Rappa gitarr-riff och trummor ackompanjeras av vilda sirener vilket utgör stommen för den loopande härligheten som sätter ribban för banans tempo. Den må inte vara särskilt behaglig att lyssna på i hemmets lugna vrå utanför spelet men som komplement till Speed Highways högtempospelande är den nästintill perfekt. Den är som gjord för att man som spelare vill tajma sina steg med musiken så man träffar gatornas alla booster-plattor i rätt takt.

När den sista booster-plattan vid första gatan har slungat mig högt upp i luften får jag för första gången en överblick av staden där husen bär färgen lila och badar i neonblått sken från alla strålkastare på taken. Det är även nu man ser nivåns första fiende, men den är passerad lika fort som den dök upp och istället bränner jag förbi för att bemötas av fler farthöjande plattor som agerar katapulter åt mig en efter en. Vägen skruvar sig som den värsta halfpipe och skulle göra vilket snowboardspel som helst avundsjukt. Kort därpå tjur-rusar taggbollen in sig i ett helt vertikalt läge för att sen kastas parallellt längs med en husvägg många hundra meter upp i luften. Man kan riktigt känna hur man mist fotfästet och för första gången nästan förlorat kontrollen när vinden viner längs Sonics rödvita löparskor. Det är en pirrig känsla som mixar nervositet och fokus.

Efter att ha spottats ut på ett vidöppet takparti där en helikopter står en bit bort manövrerar jag mig mellan en dos fiender och hugger tag om underredet på helikoptern som då inleder en luftfärd med medföljande stadsvy. Turen genom luften visar sig dock vara oerhört kort när luftdonet släpper av mig på ett närliggande tak där ännu en raket står och väntar på att jag skall lägga mina ivriga händer på dess två handtag. Jag är inte den som gör spel besvikna så med två fasta grepp greppar jag projektilen och med ett brak flyger jag iväg mot en ny högt belägen motorväg som inleds i tomma intet.

Mer boosters, in i en kräkframkallande spiral, och ut lika snabbt. Kort efter radar det upp sig en booster-platta efter en annan och i slutändan hivas den blå fartmutanten hundratals meter rakt upp i natthimmeln. Kameran sveper runt och riktar sig neråt vilket gör att man nu ser att man faller rätt ner mot en cylinderformad byggnad. Den som är rask kan här nyttja Sonics värmesökande förmåga för att istället i trappstegsetapper ta sig ner till gatan via ett antal robotoffer som följer dig likt en exploderande eldsvans. Väl nere på marken igen tar man ännu en raketfärd, nu rätt in i ett hus.

Speed Highway

För första gången på hela banan blir det nu märkligt tyst och allt man hör är vindens sus och allt man ser är den glasbox man har framför sig. När man väl klampar framåt hör man ljudet av bristande glas och sekunden senare brakar man rätt igenom glasgolvet medan musiken sparkar igång på nytt.

Det börjar som ett okontrollerat fall men så fort Sonic får fotfäste övergår det hela till en galen sprint nerför utsidan av byggnaden. Det är nu man nått Speed Highways absoluta höjdpunkt och klimax. Bättre än så här blir det inte. Känslan att skena längs en husfasad i fallande riktning är svårslagen och Sonic Team leker parallellt med kameran då den först är fäst på Sonic framifrån för att sen skifta till bakomliggande position samtidigt som den är uppochner och ger mig som spelare illusionen att Sonic springer i “taket”. I samband med att kameran på nytt kröker sig tillbaka i normalt läge minns jag röstsamplingen “up and down and all around” som är inbakad i banans huvudsakliga musiktema och inget kunde vara mer sant i det ögonblicket när kameramannen går bärsärkagång medan jag förtvivlat försöker undvika betongpelare och utstickande balkonger på min färd ner mot gatan.

LÄS MER OM SPELNIVÅER: Bästa banorna: TMNT IV: Turtles in Time – A.D. 1885

Slutligen dundrar Sonic genom ett enormt panoramafönster med våldsam kraft, och i sällskap med en kaskad av glassplitter landar jag tillsammans med igelkotten i något som liknar en hotell-lobby. I samma veva blir den tidigare hektiska musiken lugn som en filbunke för att sen övergå till en betydligt mer mysig och poppig melodi när man vandrar ut på gatan längs marknivå.

Det som följer är en relativt sansad färd mellan lugnt trafikerade gator och låga taknockar där man sprinklat ut lite studsplattor här och där som gör att man som Sonic tillåts uppleva några korta sista explosioner av fart när man far kors och tvärs genom hus och över gator för att till slut nå en vändzon med en stor fontän. 

Nu är målet är nära. Ingen idé att slösa tid. Med ett bestämt skutt placerar man den blå kotten i fontänens mitt för att direkt kastas upp av fontänens kraftfulla vattentryck som med precision placerar mig uppe på stadshusets tak. Det går nu att se den ikoniska cylindern som är proppfylld med söta små skogsdjur av alla de slag. Ett frivilligt klockklämtande av stadshusets mäktiga klocka är den sista alternativa uppgiften man ges innan det är dags att befria kreaturen. Allt som döljer sig däri är några få guldringar men nöjda spelare tar sig tiden att klämta i klockan för att markera att man nått sin destination. Tre sekunder senare är cylindern sprucken och Sonic omringad av neonlysande lurviga och bevingade fän som åtnjuter sin nytillkomna frihet. Strapatsen är över och det tog knappa tre minuter. Tre av Sonic Adventures absolut bästa minuter.

Speed HighwayMånga tycker att Sonic-spelen miste fokus i samband med Adventure-serien och visst är det svårt att inte hålla med om det men om man specifikt studerar Sonics egna banor i spelet kan man klart och tydligt se exempel på att Sonic Team fortfarande visste hur man gjorde linjära, fokuserade banor med syftet att skicka Sonic mellan punkt A och B på snabbast tänkbara tid. Speed Highway är ett sådant exempel. 

Det är en spelregion som ser ut att vara byggd med syftet att Sonic skall rusa igenom den och inget annat. Det kan inte finnas någon annan förklaring med tanke på hur fullkomligt opraktisk och ologisk dess s.k. motorväg har utformats. Hur förklarar man annars att vägen bara börjar mitt i ingenstans till och från? Varför är det så trångt? Här finns en slunga som svingar dig i en halvmåne i uppåtgående riktning så du spottas ut på gatan ovanför och vägbanan snirklar sig som den värsta F-Zero-konstruktion. En borgmästare i Sim City hade behövt gå upprepade lektioner i infrastruktur som bakläxa om de byggde Speed Highway. Men vad gör allt det när upplevelsen är så enastående som den är? I Sonics värld har realism ingen betydelse, bara hastighet och bandesignen som i sin tur leder honom från A till Ö på snabbast tänkbara tid. Det är självaste essensen av Sonic-spel och den lyser igenom rejält i den fartkaramell som är Speed Highway.

Phantasy Star Online 2

Det här var lustigt nog kvällens stora överraskning för mig. Västerländska spelare och Phantasy Star Online 2 har ett komplicerat förflutet, och med det menar jag att vi aldrig fått chansen att spela det sen det släpptes i 2012. Det har bönats och bett men det har verkat vara en omöjlighet. Så kvällens avslöjande att Phantasy Star Online 2 kommer till USA blev lite av showens ”Waaaaaat!”-moment för mig. Efter 7-8 år skall även vi i väst få chansen att spela detta väldigt omtyckta onlinespel. Tyvärr vill och kan inte Sega bekräfta en europeisk lansering för stunden.

Hur Mega Drive blast-process:at mitt hjärta i 30 år

I år, närmare bestämt i oktober är det 30 år sedan Sega Mega Drive hade release i Japan, till Sverige kom den först lite senare, i november 1990 för att vara mer exakt, alldeles lagom till julhandeln. Världen fick lära känna en på den tiden lite vuxnare konsol till skillnad från den från Nintendo, som var (och fortfarande är enligt mig) för de lite yngre spelarna.

Vad Sega gjorde var att göra om sina klassiska spel kända från arkadhallarna till att passa konsol för oss hemmaspelare, något som Nintendo inte kunde skryta med av givna skäl. Sega vs. Nintendo på den tiden var ungefär vad Playstation och Xbox är nu. Man hade antingen det ena eller det andra, man kunde/fick inte gilla båda. Det var tidernas första/största konsolkrig som dock Nintendo vann.

Mega Drive 2

Med Mega Drive kom Segas förmodligen absolut kändaste karaktär Sonic in i spelarnas hem. Med Sonic ville Sega visa att deras konsol var både snabb och hade attityd, precis så som en jättesnabb igelkott är ute i naturen. Enligt mig lyckades de, men Nintendo hade fortfarande störst andel av marknaden, och att låna/byta spel av kompisar var sällsynt då de flesta hade ett NES istället.

Jag hade sådan tur att jag hade TVÅ klasskamrater som hade Mega Drive, (Linda och Nicolaus, jag glömmer er aldrig!). Alla andra försökte rädda prinsessor i fel slott medan vi jagade ringar eller McDonalds-symboler då McDonalds släppte inte bara ett, utan TVÅ spel på Mega Drive. Spel var dyra redan på den tiden, och veckopengen räckte inte till mer än lite godis och kanske någon serietidning, så att kunna låna spel av kompisar var viktigt.

Varför jag personligen fastnade för Sega istället för Nintendo var av två helt olika anledningar. Den första var för att kontrollen var lite större och låg bättre i mina små händer. NES-kontrollen är kantig och hård medan Segas kontroll var mjukare i formen och hade större knappar som inte gjorde lika ont att trycka ner hårt under lång tid. Andra anledningen var att Segas spel tilltalade mig så mycket mer. En blå igelkott som springer snabbt som vinden låter ju mycket häftigare än en italiensk rörmokare som hela tiden är i fel slott. Och Blast Processing, sjävlklart Blast Processing.

1992 släpptes World of Illusion och då blev jag Segas absolut största fangirl. Tillräckligt stort fan för att jag för några år sen letade ihjäl mig på Blocket för att få tag i en ny Mega Drive-konsol då min gamla tyvärr försvunnit. För ynka 500 spänn fick jag tag i en näst intill ny i kartong. Den hade tydligen bara vart uppackad någon julafton för att sedan glömmas bort till förmån för ett mer välkommet NES. Allt var kvar. Plasten runt sladdarna, alla instruktionsböcker och till och med kvittot. Stackars den person som inte ens skänkt sin Sega en tanke och bara tittat på maskinen för att sen packa ihop den och lägga den i ett förråd i nästan tre årtionden, tänk vad hen har missat mycket.

LÄS MER RETRO: 90-talskänslor med Willy Beamish

Även om jag numera uteslutande spelar på Playstation 4 har mitt Sega en hedersplats i konsolsamlingen, inkopplat och klart, redo för att köra lite sten, sax, påse tillsammans med Alex Kidd. För mig är det ursprunget, där allt började och min allra första egna konsol. Så när jag har skrivit klart det här tänker jag fira 30-åringen med att blåsa lite extra på kassetten innan jag startar för att sedan njuta av när maskinen startar upp med ett högtidligt ”SEEEGAAA”.

För den som är sugen att testa några klassiska SEGA-titlar men inte vill leta igenom loppmarknader samt köp- och sälj-siter finns det sedan i mitten av året ett Sega Mega Drive Classics till PS4 att köpa för några hundringar. Det innehåller några riktiga godingar som Phantasy Star, Alex Kidd och 48 andra titlar som är värda att testa, experimentera med och njuta av.

Vilka Mega Drive-minnen har du? Och vilka spel var dina favoriter?