Det är ett komplicerat förhållande mellan mig och Like a Dragon, före detta Yakuza. Jag har länge lockats av tanken på ett GTA-liknande spel i den japanska miljön med allt det innebär. Trots detta har jag spelat exakt tre spel i Like a Dragon-serien: Judgment, Lost Judgment och nu The Man Who Erased His Name. Anar ni sambandet? Alla tre är nämligen sidospår av olika slag där den japanska maffian bytts ut mot detektivarbete och agentäventyr. Med den bakgrunden i bakhuvudet kan ni säkert lista ut att detta inte kommer bli någon djupgående analys om hur det nya Like a Dragon-spelet står sig mot tidigare titlar och hur det banar väg för framtida spel. Istället vill jag rikta era blickar mot hur spelets många energidrycker, sushi-rätter, bento-lådor, sake-flaskor, näsdukar och till och med ägg har en egen logisk plats i den här spelvärlden.

Nu är visserligen inte The Man Who Erased His Name ett regelrätt rollspel, faktum är att min tid med spelet mest handlat om välgjorda mellansekvenser och explosiva strider med ganska lite däremellan. Trots detta behöver jag dra en parallell till just ett rollspel för att förklara min poäng. Ni kommer säkert ihåg 2015 års Fallout 4 och spelets ingående crafting-system där allt i världen kunde användas för att bygga det mesta från ytterdörrar till lasersikten. I tidigare Fallout-spel kunde spelaren visserligen hitta allt möjligt ute i den öppna världen, men där handlade det om specifika föremål som användes till att bygga ett visst vapen eller dylikt. Här i Fallout 4 kunde jag springa ärevarv i vardagsrummet för att jag hittat ett gäng fläktar endast för att de innehöll sällsynta skruvar. Minsta lilla sak i den spelvärlden hade ett tydligt syfte utöver ett högt säljarvärde vilket såklart öppnade mina samlarögon på ett helt nytt sätt.

LÄS MER: Oväntat sammanhängande krimskrams i Diablo IV

Tillbaka till Like a Dragon och mitt liv som (inte särskilt) hemlig agent. När Kazuma Kiryu, under sitt nya listiga namn Joryu, inte nitar skurkar med sina nya agent-prylar ägnar han sig nämligen åt att rensa ut Osakas och Yokohamas stackars butiksägare på hela deras inventarie. Anledningen till detta stavas helt enkelt Akame Network. Ett par timmar in i spelets handling stöter jag nämligen på den charmiga Akame som övertalar mig att hjälpa folk ute på gatan med deras diverse behov. Som tack samlar jag på mig pengar och så kallade Akame Points som eventuellt används för att uppgradera min karaktär. Gör jag tillräckligt många små sysslor låser jag inom kort upp större uppdrag som belönar mig med ännu mer pengar och ännu fler Akame Points. Som om inte det vore nog blir jag dessutom tilldelad en hel lista med mindre utmaningar som, ni gissade rätt, också ger mig pengar och Akame Points.

Några av invånarna ute på gatorna behöver hjälp med så simpla grejer som att plocka ner ett fotboll från trädet eller nita lite väl närgångna gatuskurkar, de allra flesta har dock mer specifika önskemål. En person är dödligt sugen på en okonomiyaki, en annan sitter inne på en offentlig toalett och ropar efter näsdukar, en tredje sitter på gatan och bara måste ha ett ägg. Så vad händer i Andreas hjärna nu? Inte tusan tänker jag vänta tills jag vet exakt vad alla människor vill ha innan jag går till närmsta butik, här är det jag som går kliver fram till kassan och säger ”ge mig allt du har i tio exemplar var, tack”.

MER LIKE A DRAGON: Stilsäkert samurajdrama i Like a Dragon: Ishin!

Det här är kanske ett beteende som infinner sig i fler spel men där handlar det mest om att jag kanske (stort kanske) kommer ha behov av ett paket cigaretter längre fram i äventyret, i The Man Who Erased His Name är det behovet mer eller mindre garanterat. Det hela bildar ett lysande litet komplement till de storslagna filmsekvenserna och de bländade striderna där varje litet besök i affären är en potentiell skattjakt på någon sällsynt maträtt eller udda Pepsi-sort. Joryu, fast egentligen Kiryu, må ha startat ett nytt liv som hemlig agent men han gör det med fickorna fulla av värdefulla ägg och näsdukar.