Days Gone

11 minuter lästid

Då var det dags igen. Ännu ett spel där vi skjuter zombier. Jag minns att jag såg trailern för det här spelet i samband med E3 för ett eller två år sedan och väntade på att det skulle komma något slags tvist. Ett nytt element som skulle kunna damma av ett urvattnat koncept. Men det gjorde det inte. Det vi skulle få var helt enkelt ett actionspel i zombieapokalypsmiljö. Jag släppte det ganska snabbt och börja ställa in siktet på andra spel. Tänk om jag hade vetat att jag en tid senare skulle sätta mig ner med just detta spel och så småningom faktiskt komma att tycka om det en smula.

Till att börja med vill jag bara påpeka att Days Gone har fantastiskt långa laddningsskärmar inledningsvis. Det tar en hel minut innan jag får komma till startskärmen och huvudmenyn, och en minut till innan själva sparfilen laddat. Väl in-game är laddningsskärmarna mellan uppdrag och vid fast travel helt okej tidsmässigt (någonstans mellan 10-20 sekunder), men jäklar vilken tid det tar att komma igång. Jag har inte spelat många AAA-spel på den här generationens konsoler men inte är det väl meningen att det ska vara så här? Nåväl, har vi tur kanske de löser detta kort efter release.

Jag befinner mig i Oregon. Det är två år sedan någon form av zombievirus brutit ut och i sedvanlig ordning tagit en ansenlig mängd av åtminstone USA:s befolkning med sig. Varför detta hänt vet jag inte – i alla fall inte än. Det framgår att karaktären vars skor jag som spelare skall ikläda mig är Deacon St. John. Deacon är en bikersnubbe av det hårda slaget. Jag vet det för att han svär mycket, har tatueringar och ser sur ut mest hela tiden. I samband med virusutbrottet blev han separerad från sin fru/flickvän Sarah och har fortfarande inte hittat henne. Nu är det istället Deacon och hans polare Boozer som tillsammans försöker skapa en dräglig tillvaro i de skogklädda bergen genom att hjälpa områdets rivaliserande läger med leveranser och plundring. Under tiden munhugger de med varandra till och från: ”Lägg av, jag har inte alls hängt upp mig på min försvunna fru”, ”du måste släppa det Deek, du har en dödslängtan” och så vidare, och så vidare. De båda kamraterna pratar dessutom om sina planer på att åka norrut, någon gång. Vad det nu innebär.

Om inte zombie-temat redan var fullständigt urmjölkat är åtminstone den hårdkokta, skäggstubbige, vite machomannen det. Ja, jag vet, ni är jättetuffa och iskalla och har kepsen bakochfram för så måste en vara i den här grymma världen! Nästa generiske huvudperson, tack!

LÄS OM FLER AKTUELLA ZOMBIE-SPEL: World War Z

Efter att ha spelat ett par timmar upplever jag Days Gone lite som om någon har korsat den rebootade Tomb Raider-serien med The Last of Us. De rent storymässiga bitarna och zombierna har tydliga kopplingar till The Last of Us, men också det faktum att du kan konstruera föremål som molotov-cocktails och bandage i princip närsomhelst förutsatt att du samlat på dig rätt material. Även i Tomb Raider är detta ett återkommande inslag, där en kan tillverka olika sorters ammunition. Båda dessa delar återfinns i Days Gone. Den kanske största skillnaden gentemot de andra spelen är att Days Gone har en mer öppen värld, medan de andra två är aningen mer linjära.

Likt Lara Croft får Deacon också plutta ut färdighetspoäng i de tre olika kategorierna närstrid, distans och överlevnad. Det kan ge färdigheter som att sikta bättre med gevär, spåra ätliga växter eller möjligheten att kontra med knivhugg när motståndare håller en fast. Dessa poäng växer inte på träd (trumvirvel) utan tilldelas med ganska långa mellanrum. Ännu mer sällsynta är så kallade Nero Injectors, ett slags steroidinjektioner som permanent höjer hälsa, uthållighet eller förmåga att fokusera. Både färdighetspoängen och injektionerna uppmuntrar till att söka sig utanför huvuduppdragen för att samla erfarenhetspoäng och genomsöka terrängen efter ställen en kanske inte hade upptäckt annars.

Smyga genom högt gräs och buskage för att smygdöda fiender är ett återkommande moment. Påminner väldigt mycket om Shadow of Mordor, där högt gräs också fungerade som huvudsakligt gömställe.

Ytterligare en aspekt som för tankarna till Tomb Raider är att jag med ett enkelt knapptryck kan aktivera ett par sekunder av survival vision. Detta läge gör att Deacon kan se olika saker som sticker ut i miljön, vad som går att interagera med, olika typer av fotspår, osv. Ibland krävs nämligen att jag behöver spåra antingen fiender, djur eller andra karaktärer. Handkontrollen vibrerar när jag är vänd mot en ledtråd och börjar vibrera starkare ju närmre jag kommer. När jag undersöker ledtrådar spelas det upp en hypotetisk scen om vad som hänt på platsen utifrån de spår jag hittar.

Redan under spelets introsekvens började ordkombinationen ”inte skitsnyggt” dyka upp i mitt huvud och sedan hänga sig kvar en bra bit in. Med de redan uppenbara parallellerna till The Last of Us kan jag inte annat än att jämföra de båda spelen i många avseenden, och detta gäller även grafiken. Jag spelade The Last of Us ganska sent (remastered-utgåvan på PS4 för ca tre år sedan) och med Naughty Dogs spel i bakhuvudet blir det väldigt påtagligt hur daterat Days Gone ser ut. Innan jag kommer på att det inte är ett PC-spel jag spelar är min första reflex att öppna options-menyn och ställa om grafikinställningarna. Visserligen har jag inte en PS4 Pro men om det första Uncharted kunde se snyggt ut på min konsol borde även det här spelet kunna göra det.

Blodet är bland det fulaste jag sett sen Sleepy Hollow-filmen från -99.

Ganska tidigt börjar jag också irritera mig på de mellansekvenser som titt som tätt bryter av spelandet. Förutom att de som tidigare nämnt inte är särskilt snygga att titta på stannar karaktärerna först liksom upp, det går till svart skärm, och sen spelas sekvensen upp. Likaså blir det ett par sekunder svart skärm i slutet av mellansekvensen innan jag kan börja spela igen. Den här styltiga presentationen bromsar spelets flöde och tar mig lite ur upplevelsen.

LÄS MER: 25 egenskaper du behöver för att bli bra på spel

Låt oss nu prata lite om zombierna – eller freakers som de upprepande kallas i spelet – då dessa kommer i olika former. De vanligaste är så kallade swarmers, de som återfinns i praktiskt taget samtliga filmer och spel som behandlar zombier. De är många och våldsamma, men relativt lätta att döda en och en. Sen har vi Newts, vilka är barnvarianten av swarmers. Newts är inte bara svårare att döda för att de har en mindre träffyta, utan också för att det tar emot mentalt att slå eller skjuta ihjäl något som påminner om ett barn. Och den som trodde att djur är immuna mot zombieviruset kan se sig motbevisad när runners introduceras. Dessa är infekterade vargar med om något större aptit än sin levande motsvarighet. Troligen finns det också fler sorters freakers som jag ännu inte träffat på.

Days GoneUtöver dessa har vi dessutom rippers. De skulle kunna beskrivas som en lite mesigare sydstatsvariant av Reavers från TV-serien Firefly för de som känner till den. Rippers fördriver sin tid med att fara omkring i bar överkropp, rista in oläsliga runor på kroppen och tortera andra människor till döds. Jag förnimmer något slags fanatisk, religiös koppling men det är inget som har tydliggjorts så här långt.

Motorcykeln är din trygga punkt i Days Gone. Och med trygga punkt menar jag sparpunkt, för du kan och kommer att snabbspara vid den – ofta. Så länge du håller den i körbart skick kan du andas lugnt även om du så skulle vara jagad av både freakers och rippers. Se därför till att tanka den när tillfälle ges, för du vill inte att bensinen ska ta slut. Ingen bensin betyder inget fortskaffningsmedel och ingen s.k. fast travel. Att gå till fots igenom Oregons bergiga skogslandskap kanske låter mysigt men det tar förbannat lång tid och – just ja – det är zombier, fientliga överlevare och rovdjur exakt överallt. Ibland behöver motorn repareras med hjälp av metallskrot och därför bör du både mellan och under själva uppdragen ta varje tillfälle som ges att loota bilar och lik på dessa livsviktiga reservdelar för att kunna hålla hojen i trim. Du kan så småningom även använda skrotet till att reparera dina närstridsvapen.

Days GoneJag tror jag nämnde i början att Deacon och Boozer springer ärenden åt rivaliserande läger. Det finns nämligen två stycken större läger med överlevande, båda under ledning av varsin hårdnackad hövding: Tucker och Copeland. Genom att hjälpa dessa med diverse kuriruppdrag och annat tjänar du tillits-poäng som behövs för att köpa kraftigare vapen eller fräschare delar till din båge. Utöver de båda ledarna får jag inget riktigt intryck av de olika karaktärerna som bor i respektive läger. Deacon har helt klar något slags relation sen innan till Tucker och Copeland och även några andra få karaktärer, men dessa förklaras aldrig riktigt.

Det gäller att vara vaksam på sin omgivning för det kan finnas fällor i både skogen och ute på vägarna. Fastnar jag i en fälla blir jag snabbt slagen medvetslös och nedplockad. Men istället för att börja om vid senaste sparpunkten vaknar jag upp på helt annat ställe, inlåst, och får fortsätta spela därifrån.

Fiendernas AI känns stundvis lite obalanserad. Det finns tillfällen då jag blir upptäckt av en enskild fiende och plötsligt så vet alla dess kamrater exakt var jag befinner mig. Även fast jag har gömt mig utan att bli sedd på vägen lyckas de ibland ändå hitta mig. Det känns emellanåt lite hugget som stucket om jag blir upptäckt eller inte. Vissa gånger kan de kan titta rakt på mig men inte registrera mig, och andra gånger är jag säkert gömd men blir upptäckt i alla fall.

Days Gone
Manusförfattarna verkar vara stora fans av expositionsdialog. ”Som du redan vet: bla bla…”

För att göra det säkrare i skogarna kring min bas och de två stora lägren har jag emellanåt möjlighet att rensa ut nästen där freakers håller till genom att tända eld på dem. När ett område är helt befriat från dessa rishögar låser jag upp möjligheten till fast travel till just det stället. Eftersom strider med högljudda skjutvapen bör undvikas om en inte vill bli svärmad av fiender kan den här typen av sidouppdrag dra ut ganska mycket på tiden. Ofta rör det sig om tre till fem nästen per område, och varje gång du eldar upp ett av dem strömmar det ut ett gäng freakers som gör det svårare att nå fram till nästa utan att bli upptäckt. Här måste jag tänka tidsekonomiskt då jag tvingas välja mellan att lägga tid på att rensa ut freaker-nästen eller på att resa runt utan fast travel.

Days Gone är i nuläget ett väldigt buggigt spel. Buggarna i sig är inte stora på så sätt att de går ut över spelandet men de är väldigt, väldigt många. Det kan vara saker som att undertexter dyker upp där de inte ska vara, texturer som helt plötsligt ploppar fram, föremål och karaktärer som kan passera rakt igenom varandra, och att Deacon ”glider” upp på högre ytor istället för att kliva upp på dem. Det händer flera gången att fiender fastnar i animationsloopar och repeterar samma tre fotsteg om och om igen – easy kill för mig. Vid ett tillfälle vägrade Deacon att klättra uppför ett par stegar även fast knappkommandot visas tydligt i HUD:en.

LÄS MER OM BRISTER I SPEL: När är ett spel inte längre värt vår tid?

En del av de problem jag stött på är inte nödvändigtvis buggar, utan skulle helt enkelt kunna vara dåliga designval. Sådana saker som att tyst kniva en fiende bakifrån – en manöver som används flitigt genom spelet när en inte vill bli upptäckt – funkar till exempel inte när det är ett par decimeters höjdskillnad mellan mig och mitt byte. Karaktärerna har ibland röster och ljudnivå som inte matchar deras ansiktsuttryck. De kan stå och skrika i förtvivlan efter att ha blivit jagade av freakers och samtidigt vara helt uttryckslösa i ansiktet. Deacon har en kom-radio med sig som han använder för att hålla kontakten med Boozer till och från; något han inte har några som helst problem att göra oavsett var han befinner sig. Rätt som det är pratar han högt med någon på radion precis när jag håller på att gömma mig för en hord freakers eller smyger mig på en patrullerande vakt. Som tur är verkar fienderna inte alls låtsas om detta, men jag själv tas däremot helt ur upplevelsen av Deacons totals brist på försiktighet.

Days GoneMot alla odds är Days Gone ett av de där spelen som väcker samlaren i mig; ett utmärkt ”samla pluppar på kartan”-spel. Efter ett tag tänker jag inte ens efter emellan uppdragen utan bara åker vidare till nästa punkt på kartan där det finns något att göra – det blir nästan lite hjärndött (pun intended). Det kanske låter motsägelsefullt men det är ganska fridfullt att cruisa omkring en stund med hojen, rensa ut ett par zombier ur sina nästen och leverera lite förnödenheter till något av lägren.

Trots min initiala skepsis blev jag så småningom indragen i en överlevares vardag efter zombieapokalypsen. Spelet har som sagt sina brister, men det går aldrig så långt så att de förstör spelandet. Jag nämnde att spelet ser rätt så fult ut med dagens mått mätt men jag har å andra sidan aldrig varit någon grafikvurmare så jag låter det ganska snabbt bero. Tvärtemot vad jag trodde när jag först satte mig ner med spelet kommer jag troligen att återvända till det för att spela igenom story och – såvida det inte är ett fullkomligt övermänskligt åtagande – hundraprocenta det. För det är ändå så pass lättspelat och avkopplande att jag kan ha överseende med dess skavanker och istället njuta av de aspekter som faktiskt är väldigt bra: motorcykelåkande och zombieskjutande.

En reaktion på ”Days Gone”

  1. ”Till att börja med vill jag bara påpeka att Days Gone har fantastiskt långa laddningsskärmar inledningsvis. Det tar en hel minut innan jag får komma till startskärmen och huvudmenyn, och en minut till innan själva sparfilen laddat. ”

    Då ska du testa Total War: Warhammer. Det tar mellan fyra till sex minuter att få igång det spelet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *