6 minuter lästid

”Ajabaja! Inte spela våldsamma spel! Fy, fy!” 

Ungefär så lät det under 90-talets början när Mortal Kombat nådde oss. Censurens förtryck var stort men plötsligt kom en vändpunkt, en ruskigt blodig sådan. Men det här är inte bara en berättelse om en industris utveckling utan även en om personlig utveckling och mognad.

1992 nådde Mortal Kombat spelmarknaden för första gången. Det var ett spel som chockade och upprörde. Det var det mest smaklösa och våldsamma spel som skådats, och att det var på väg att komma till konsolformatet var något som skulle förhindras, och det lyckades faktiskt, i alla fall delvis. 

ETT ANNAT SPEL SOM VARIT DEL AV VÅLDSDEBATTEN: Friheten att spela Grand Theft Auto 3

Det är ett av de första TV-spelen som blev totalförstört av det självkontrollerande organ som den amerikanska staten krävde att branschen grundande för att regeringen inte skulle sköta regleringen av spel i framtiden. Spel som Night Trap, Doom och Mortal Kombat var alla i kongressens hårkors, och det är skälet att ESRB existerar, organisationen som än idag förser spel med åldersgränser.

Mortal Kombat II
Två av videovålddebattens mest prominenta aktörer, senator Herb Kohl och Joe Lieberman, som ville ha regeringsstyrd reglering för TV- och datorspel.

Man hade ett år på sig att skapa detta organ men företag som var extra försiktiga och som inte ville stöta sig med familjer tog egna beslut. Nintendo var ju inte direkt främmande för att censurera innehåll mellan regioner sedan tidigare så det är inte förvånande att det japanska företaget lyssnade på den västerländska klagosången.  Så utan egentligt krav men för att ta det säkra före det osäkra valde Nintendo frivilligt att tvinga Midway Games att skära bort det mest våldsamma innehållet och åderlåta Super Nintendo-versionen av Mortal Kombat innan det släpptes i USA och Europa.

Jag säger förstört med ordets rätta betydelse. Det handlar nämligen inte om att jag ville se blod i mina spel utan det handlar om att resultatet vi fick blev så urbota korkat. Allt blod ersattes nämligen istället av svett. Kaskader av vatten sprutar ur kombattanterna varje gång de åker på råsop. Det ser vansinnigt fånigt ut. Slag som i sin originalform slet ut hjärtan ur kroppen på oppositionen blev töntiga slag mot bröstet, följt av att motståndaren bara föll ihop som ett korthus. Blod lyste med sin frånvaro, lemlästning likaså. Allt som gjorde att Mortal Kombat stack ut från resten av alla fightingspel, eller Street Fighter II—kloner som det kallades på den tiden, var helt väck.

SNES-versionen av Mortal Kombat blev en parodi av originalet. Den är ökänd än idag för dessa modifikationer som amerikanska moralister och sin tur Nintendo tvingade på dem. När man ändå hade censur-saxen framme kunde man lika gärna klippt bort avslutningarna helt och hållet, det hade framstått som mindre löjligt då. Halva grejen med Mortal Kombat är och har alltid varit dess våldsamma avrättningar som blev den blodiga pricken över i:et efter varje avslutad match.

Redan ett år senare kom uppföljaren, Mortal Kombat II. Detta lyckades komma ut i ocensurerat skick även på Nintendos plattform trots att ESRB fortfarande var ett år från att grundas. I Japan censurerade Nintendo spelet genom att byta färgen på blod från rött till grönt, och varje avslutning ledde till en helt svart skärm. Även Tyskland som var väldigt strikta med våldsamma spel bannlyste och drog tillbaka alla utom Game Boy-versionen av spelet 1994.

Mortal Kombat II
Ed Boon, team lead och creative director för Mortal Kombat.

Mortal Kombat II kändes som en hämnd och ett stadigt uppsträckt långfinger från medskaparna Ed Boon och John Tobias. Det var dags för vedergällning och resultatet blev ett spel som dränkte moralister, hem och skola och religiösa grupper i hinkvis med blod. Det var utvecklarnas revolt emot etablissemanget.

Våldsgraden i Mortal Kombat II är svår att greppa. Från att varit lite småhemskt blev det hardcore. Det gick från åtta till sexton. Ren snuff. Det var som om en skördetröska plötsligt utrustats med sylvassa rakblad och krossar för att skörda människokroppar istället för halm. Brutalt.  Hur spelet denna gång kom runt censuren är närmast ett mirakel. Det är också av denna anledning som jag ser spelet som en milstolpe när det kommer till censur och våld i spel. 

Konceptet känner ni såklart till eftersom Mortal Kombat vid det här laget har ett över 25 år gammalt arv. I början av 90-talet slogs det med Street Fighter II om spelarnas uppmärksamhet. Egentligen spelade de på helt olika planhalvor eftersom Midways spelserie alltid lutat mer mot underhållningsvåld. Fast i samband med Mortal Kombat II upplevdes det mer seriöst. Det var mörkare, skitigare och tog sig mer på allvar ur alla tänkbara aspekter. För det var inte bara på nationella och internationella plan som Mortal Kombat skapade svallvågor och effekt. Dess våld men även kvalitet lockade på individuellt plan många unga nyfikna blickar, däribland mina tindrande tonårsögon.

Som nybliven tonåring började nya sidor av livet locka, våldsamheter var en av dessa. Som barn har jag alltid varit extremt allergisk mot blotta synen av blod, kulhål och avslitna lemmar. Jag skyller delvis på min omdömeslösa mellanstadievikarie som en dag hade den dåliga smaken att visa oss en dokumentär om våldet i USA. Bilderna i den dokumentären fucked me up under en långt tid. Jag kunde inte se övervåld och blod i film förrän jag var en god bit in i mina tonår.

Mortal Kombat II och Doom tillsammans med Amiga-klassikern Moonstone var de tre spel som jag började min, i retrospekt, kur. En kur för att hantera fiktivt våld bättre. Det var dags att inse att världen är våldsam och ond. Människor kan dö och människor kan döda. Det är en del av livet. Det var tid för insikt. Det var tid att härdas. Men det kunde bara skett via TV-spel för det här är grejen. För mig har TV-spel, oavsett hur realistiska de ser ut, alltid sett ut som tecknat våld. Jag har än idag svårt att skåda sadistiskt våld i filmform för i film tittar på jag riktigt människor, med “riktiga” sår. Spelens värld har aldrig riktigt kolliderat med verkligheten för mig på det sättet. Det gjorde att TV-spel var det perfekta sättet för mig att försiktigt vaggas in i mer våldsamt medieinnehåll.

ETT ANNAT KONTROVERSIELLT SPEL: Undergången som Doom skänkte

Nu låter det kanske som jag glamoriserar underhållningsvåld men riktigt så är det inte. För mig känns det som en mognadspunkt i mitt liv. Jag var dessutom runt 13-14 år gammal. Vad vuxna än tycker är tonåringar inte korkade eller blinda. Vi kan möjligen vara lite oerfarna och naiva. Och i en tid utan Internet var jag betydligt mer blind om vad som skedde i samhället runtom mig än dagens ungdomar. Många av dessa känner till våld och död vid det här laget. Det kan till och med vara av godo när tiden är rätt att låta dem inse att de inte lever i en rosafluffig drömvärld i relativt tidig ålder. Det är dags för att den barnsliga oskuldfullheten att försvinna, det är dags att växa. Och det gör de, vare sig vuxna vill eller inte.

Mortal Kombat II
Europas motsvarighet till ESRB heter PEGI.

Jag uppmuntrar inte att man skall strunta i åldersmärkning eller liknande men vill tonåringar ha eller uppleva något speciellt är det svårt att stoppa dem. Vi underskattar dem ständigt. Ledsen föräldrar men så är det. Det gäller allt från våld och droger till sex, rökning och alkohol. Ibland krävs det att man testar något för att ta ställning och i sin tur växa. 

Själv vet jag inte hur min polare kom över Mortal Kombat II. Han måste ha haft turen och stöta på en säljare utan insikt om spelets bloddrypande insida. Dessutom var hans mor inget större fan av TV-spel, men samtidigt hade hon dålig koll på vad vi spelade för hon helt enkelt inte brydde sig tillräckligt. Men jag sitter ju här idag, lite tåligare och lite smartare, utan behovet av att vilja slå ihjäl någon. Jag känner snarare för att dagligen krama ett vitt lamm.

Jag är övertygad om att för växa behöver man prövas. Mortal Kombat II hjälpte med stor sannolikhet mig med detta, följt av fler spel som testade censurens gränser. Det är också därför spelet har en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sitt kampsystem, karaktärerna, miljöerna eller ens för de übervåldsamma avslutningarna utan för att det som helhet gav mig en försmak av vuxenlivet och alla dess prövningar. Och vet ni vad? Det gav mig faktiskt även illaluktande blodsmak i mun, precis som livet i sig när det ger dig en rak höger.