3 minuter lästid

Jag heter Johan Solinger. Eller ja, det är i varje fall det som står i mitt pass, på mitt körkort och i de arkiv där myndigheterna så frikostigt bestämt sig för att spara ned information om mig som medborgare. Det är något jag inte är särdeles bekväm med, oavsett vad filosofen Hobbes har att säga om den saken. Tvärtemot vad många tror om mig så gillar jag att vara anonym. Jag tycker om att komma till en storstad, vandra mellan de hisnande byggnadsställningarna och känslan av att ingen här vet vem jag är. Jag tycker om att glo på okända människor från ett caféfönster och fantisera om deras liv. Helst utan att någon vinkar tillbaka.

När någon säger mitt tilltalsnamn (som jag i snart 34 år inte varit särskilt nöjd med, men som jag inte haft tillräckligt med ambition för att byta) blir jag alltid lite illa till mods. Vad har jag gjort nu? Har de kommit på att jag är en bluff än?

Med åren har jag lärt mig att leva med att människor behöver ha någon form av fysisk kontakt för att inte tro att jag är en seriemördare, så för att anpassa mig till samhället kan jag le mellan varven. Till och med dra Göteborgsvitsar. Vet du förresten vad chefen på SMHI har för titel? Åskledare.

Om dagarna jobbar jag med två saker som folk använder jämt, men som ingen reflekterar över, nämligen plast och kemikalier. Det är skillnad på plast och plast och kemikalier och kemikalier, men det brukar sällan vara bra samtalsämnen på en första dejt så det lämnar jag därhän. Jag brukar också ägna stora delar av den ljusa delen av dygnet åt att ögna i genom långa PDF-dokument, skapa färggranna celler i excel och skriva avancerade formler som jag inte ens själv förstår, medan jag på kvällar och helger är varannanveckafader och fotbollsnörd. Med tanke på att jag är Hisingsbo i exil kan du säkerligen lista ut vilket lag som ligger mig närmast om hjärtat.

Annars läggs stora doser av min tid på spel. Föga förvånande är min bakgrund inom spel inte särskilt originell. Jag är född under det vimsiga 80-talet och därmed en produkt av Bergsalas marknadsföringsstrategi, så det är mycket Nintendo som gått varmt hemma hos mig. Med åren har jag fått en slags hatkärlek till det Kyotobaserade företaget. Å ena sidan tycker jag att de är ett girigt bolag som gång på gång lurar sina konsumenter att köpa samma spel gång på gång, å andra sidan tycker jag att de när de lägger manken till är världens bästa spelutvecklare. Det är synd att det måste finnas balans ibland, utan den hade det varit lättare att helt rationalisera bort dem och ha ett rikare inre liv (samt ett fetare bankkonto, för ingen har väl plånbok längre?).

Jag har dock med tiden lärt mig att uppskatta spel oavsett format och gillar att bredda mina horisonter, men om jag måste svara en favoritgenre så är det plattformsspel som står högt i kurs, oavsett om de är i 2D eller 3D. Annars har jag en stark förkärlek till pixlar, men inser att det inte var bättre förr, bara annorlunda. Däremot gillar jag nya indiespel med retroinfluenser, men som tagit bort de värsta skavankerna från 90-talet som onödiga trial & error-partier. Det mår allas våra psyken gott av att slippa.

Personligen tycker jag att AAA-spel är fruktansvärt ointressanta i längden då de oftast följer samma mall, likt en oinspirerad meny på McDonald´s, men det innebär inte att jag inte kan spela dem i smyg. Det som däremot alltid är viktigt är analyserandet av ett spel, att förstå helheten och se i genom spelmekaniken. Att bara njuta av ett spel är i det närmaste omöjligt för mig, jag måste dissekera det ända in i sömmarna. Lidandet är en del av upplevelsen, i varje fall rent metaforiskt. Jag skulle aldrig stå ut med att spela Dark Souls, till exempel, så visst är jag en liten hycklare.

Det finns säkert en plats för mig i helvetet också.
Alldeles bredvid Nietzsche.