Det är en spännande utmaning att recensera en samlingstitel. Det brukar ofta innebära att spelen i fråga inte är särskilt dagsfärska och därmed redan har en halv uppsjö av omdömen i bagaget. När det handlar om flera spel kan det dessutom försvåra arbetet med att identifiera och bedöma de olika delarna. Därför är det skönt att den gemensamma aspekten i Evoland Legendary Edition också är den som lämnar starkast intryck. Evoland såväl som uppföljaren Evoland 2 är som ett levande kärleksbrev till spelens historia och utveckling. Spelens progression som tar form i tekniska avancemang inom spelutveckling är så genialisk i sig att även de mindre intressanta aspekterna lyser något starkare i dess närvaro.

Om du, som jag, aldrig riktigt hoppade på den initiala Evoland-vågen under våren 2013 kommer här en kort summering av vad det handlar om, ni andra får hålla för ögonen en stund. Du börjar i den mest grundläggande form av spel du kan tänka dig, och från och med nu kommer de allra flesta magiska kistor du hittar ge dig en ny förmåga, ett nytt speltekniskt framsteg. Jag har nog aldrig känt mig så varm inombords under de första 10 minuterna av ett spel på grund av detta. De metodiska tilläggen av fri rörelse, följsam kamera, datorstyrda karaktärer, sparpunkter, ljud, musik och så vidare sker med en sådan finess och charm att jag hade svårt att sluta le under det första spelets inledande skede.

LÄS FLER RECENSIONER: Riot: Civil Unrest

Ganska snart har jag upplevt klumpiga strider i 2D, turordningsbaserade bataljer såväl som sammandrabbningar i bländande 3D. Vad som sker emellan alla tekniska framsteg känns mindre viktigt, vad som driver mig framåt är istället ovissheten om vad nästa uppgradering kommer vara. Även om det andra spelet i serien lägger en något tyngre betoning på berättande och rollspel känns det aldrig som spelets riktiga säljpunkt. Faktum är att handlingen upplevs mer som en vinkning mot hur banal ”rädda världen från ett ostoppbar ondska”-handling många spel faktiskt stoltserar med.

Både Evoland och Evoland 2 är otroligt charmiga i sitt utförande. Spelen förlitar sig dock ibland lite väl mycket på att den här charmen ska dra mycket att det tunga lasset. Med tanke på spelets ständiga utveckling i sitt utseende känns egentligen ingen av mekanikerna särskilt utförliga eller välpolerade. Detta beror givetvis på att varje enskilt påfund inte blir en del av din upplevelse särskilt länge, men det innebär även att det jag gör mellan spelets uppgraderingar känns mer som en transportsträcka än något jag faktiskt vill göra. Mycket av spelets innehåll upplevs ofta ganska tradigt men lyfts likväl upp den självmedvetna humorn. Det är en klurig balans när spelet vill kommentera och gestalta spelens utveckling men samtidigt leverera en trivsam upplevelse.

I slutändan handlar det om en samling otroligt kreativa äventyr som bärs fram av den ständiga utvecklingen. Medan mycket av vad som händer i såväl Evoland som dess uppföljare inte är särskilt intressanta i sig så klarar spelen sig p.g.a. sin härliga och självmedvetna humor. Om inget annat är de båda titlarna en fin summering av spelhistorien, en upplysning till de mindre insatta och en kärleksserenad till mediet vi alla älskar.