Ni som känner mig känner också till min historia gällande cyberninja-liret Ghostrunner. Spelet jag tyckte såg riktigt häftigt ut men vars till synes höga svårighetsgrad gjorde att jag inte vågade ta klivet in. Detta var dock innan jag tilläts testa spelets kostnadsfria demoversion och upptäckte det som på riktigt fick mig att hoppa in i fullversionen. Ghostrunner är ett svårt spel. Det är till och med ”misslyckas 20 gånger innan jag avancerar till nästa rum”-svårt, något som på papperet borde få mig att kasta in den digitala förpackningen i frysen. Men till skillnad från spel som Dark Souls, som redan ligger där inne i kylan, är Ghostrunner svårt på helt rätt sätt.

När min livmätare blivit tömd i Dark Souls skickas jag tillbaka till närmsta lägereld och ombeds ge mig i kast med samma fiender än en gång. Oftast är det dock inte de inledande kombattanterna som frambringat min undergång, det löser istället de där tuffa rackarna längre fram. Detta innebär att resan fram till den riktiga utmaningen blir mer av en transportsträcka än någonting annat, och spelets riktiga utmaning blir förskjuten med 5-10 minuter varje gång. I Ghostrunner kastas jag däremot direkt in i hetluften varje gång min cyberninja blir besegrad. Jag hinner aldrig ens bli besviken över mitt misslyckande innan jag är fast besluten om att ge det ytterligare ett försök.

LÄS MER: Celeste

Det här systemet, som starkt påminner mig som spel som Celeste och Super Meat Boy, är definitivt en stor anledning till varför Ghostrunner passar mig. Det besparar mig från mängder av frustration och låter mig istället lägga all energi på att bemästra spelets tillfredsställande parkour-mekanik.

Det här spelet vill inte trycka ner mig. Det vill inte att jag ska skrika in i den ena soffkudden och kasta handkontrollen mot den andra. Ghostrunner vill att jag ska lyckas och av den anledningen är det riktigt trevligt att spela trots den höga svårighetsgraden.