Vad får man om man blandar Super Mario Bros. och Super Meat Boy med bergsklättring? En härlig mix av ett traditionellt plattformsspel kombinerat med svåra prövningar och hinder. Släng in en nypa svordomar och en djup och kraftfull historia om att slåss mot sina inre demoner så förstår du vad Celeste handlar om.

Historien i Celeste handlar om en ung kvinna, Madeline, som bestämmer sig för att klättra upp i ett berg som kallas för just Celeste. Det är ett väldigt utmanande spel, både vad beträffar spelets svårighetsgrad och spelets handling, men det är en minnesvärd upplevelse som är värd att gå igenom, det är en berättelse som många spelare kan känna igen sig i och bli berörda av.

Hursomhelst, du är på ett självupplagt uppdrag som är centrerat kring att klättra uppför Celeste. Du varnas från början att berget är en konstig plats, en plats där du kanske kommer se saker du inte är redo att se. Berget påstås visa dig vem du egentligen är. Även om äventyret börjar relativt enkelt genom små utmaningar som att hoppa över en klyfta, ta tag i en kant osv., så blir det raskt svårare för Madeline att ta sig upp för berget eftersom spelets utmaningar blir mer och mer oförlåtliga och hindren växer i antal.

LÄS FLER RECENSIONER: Battlefield V

Ni som har spelat Super Meat Boy vet hur plågsamt det spelet är kommer känna igen spelstilen i Celeste. För att lyckas hålla inne de allra värsta av svordomarna som bara väntar på att flyga ut ur din mun krävs en blandning av tålamod, fingerfärdighet och kvicktänkthet. Det är sällan orättvist svårt, men svårt nog för att jag ska dö tusen gånger om och vilja avsluta spelet en gång för alla. Men bara några timmar senare återvänder jag, fast besluten att övervinna det hinder som lett till min upprepade död. Man måste verkligen ha tålamod när man spelar Celeste och observant och skärpt för att inte upprepa samma dumma misstag om och om igen.

Madeline möter andra människor och varelser under vägen, vars egna problem uppenbarar sig i spelet som fysiska fängelser som du måste fly från eller fiender du måste besegra. Det känns väldigt bra när man hjälper en annan person, men minst lika hemsk när man förlorar och ser hur personen lider, på samma sätt som jag misslyckas med att hjälpa Madeline med hennes inre demoner och se hur den historien utspelar sig. Det känns verkligen att jag som spelare är personligt ansvarig för vår huvudkaraktärs öde som på så sätt ökar ens empati mot Madeline mer och mer. Att se henne lida är svårt att hantera, och det är omöjligt att se det hända utan att tänka på sina egna problem i verkliga livet. Det är det som gör Celeste till en sådan känslomässig och en kraftfull historia få spel lyckas med.

LÄS MER: Går Fallout 76 att rädda?

Celeste är inte bara en vacker historia utan även väldigt vackert för både för ögon och öron. Den pixliga grafiken är välbekant för dem som har spelat spel med 8- och 16-bitars grafik och färgvalet i Celeste är sköna och välvalda. Musiken är också väldigt bra och passar bra till spelets olika situationer, t.ex. hörs lugna pianoslingor när det händer väldigt lite på skärmen som snabbt kan bytas med hetsiga, elektroniska stycken beroende på hur intensiva spelets olika nivåerna är.

Så vad finns det att klaga på? I mitt fall så skulle jag lätt kunna klaga på att spelet är för svårt, efter att dött på samma hinder 300 gånger, men det är egentligen mitt eget fel att jag samlat alla dessa lik på hög, för att jag lär mig inte av mina misstag. Celeste är vackert, både presentationsmässigt och berättelsemässigt. Det är gripande och emotionellt och ett måste för alla som gillar utmanande plattformsspel. Inte illa för ett spel som handlar om att klättra ett berg.