Någon gång då och då släpps det ett spel som spelas av precis alla i vänlistan. Och är det något vi på Player One gillar nästan lika mycket som att spela spel är det att diskutera och skriva om dem. Därför har det blivit dags för ännu en del av denna artikelserie. I de här texterna kommer vi på bästa sätt besvara två ganska enkla frågor: Vad är något av det bästa med spelet? Hiss. Vad är det något av det sämsta med spelet? Diss. Vi hoppas även att det här ska inspirera er läsare att gräva djupt inom er och själva besvara dessa frågor.

Den här gången har det blivit dags för att hissa och dissa Marvel’s Spider-Man 2.

Andreas

Hiss:

Jag och stora delar av spelvärlden hade minst sagt svårt att hitta brister i första Marvel’s Spider-Man när det var rykande färskt den där septemberdagen för drygt fem år sedan. En negativ aspekt av spelet som de flesta var överens om var dock de återkommande och smärtsamt långsamma smyguppdragen med sidokaraktärerna Mary Jane Watson och Miles Morales. Kom ihåg att detta var långt innan Miles fick några som helst superkrafter som gör honom så rolig att kontrollera i senare spel. Med andra ord förväntades vi spelare växla ner ordentligt när vi ombads smyga runt helt utan nätskjutare eller superstyrka. I Spider-Man 2 har Mary Jane däremot steppat upp ordentligt.

Somliga kanske hade föredragit att dessa sektioner raderats helt och hållet från uppföljaren, men isåfall är denna lösningen den näst bästa. Dagarna då MJ var lika försvarslös som en vingklippt nyckelpiga är som bortblåsta och hon har nu blivit utrustad med en mindre arsenal av lätthanterliga tillhyggen. Dessutom är hon betydligt enklare att kontrollera då hon lärt sig den ädla konsten att trycka sig igenom trånga utrymmen. Det känns lite som om Naughty Dog med deras The Last of Us-kompetens hade studiedag borta hos Insomniac samma dag som MJ-uppdragen stod på agendan. Sen kan vi givetvis ställa frågan om denna utveckling känns logisk för hennes karaktär i den här berättelsen? Kanske inte. Känns det rimligt att en person utan superkrafter neutraliserar skurkar nästan lika effektivt som sina superkompisar? Absolut inte. Är det betydligt roligare att spela dessa sektioner nu när jag som spelare kan försvara mig? Utan tvekan.

Diss:

Det är inte ofta jag kan säga att jag är duktig på att spela spel. Jag behöver mer ofta än sällan skutta ner en svårighetsgrad eller två för att inte behöva slita håret av mig innan ett spel kan klaras av. När det gäller Spider-Man 2 kan jag dock stolt säga att jag spelade igenom den absoluta majoriteten av spelet på den högre svårighetsgraden. Trots detta upplevde jag att en del av spelet ändå var alldeles för enkel och att det faktiskt hade att göra med en av spelets allra smartaste nya idéer: nätlinorna.

FLER SUPERHJÄLTAR: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

Kanske beror det på att jag kommer från att ha spenderat mängder med timmar i Arkham-spelens motsvarighet som även översattes snyggt till 2018 års Spider-Man. I alla dessa spel låg fokus på att locka fienden till en av punkterna som jag kunde hålla utkik ifrån. I Arkham handlade det om stora stenfigurer medan det i Spider-Man mer blev lyktstolpar och dylikt. I Spider-Man 2 behöver jag inte längre locka fienden till mig eftersom jag väldigt enkelt kan transportera mig till en säker position över dem. Det enda jag behöver är egentligen bara en säker plats tvärs över området där skurkarna huserar för att kunna skicka iväg en nätlina som sedan låter mig valsa rätt fram utan minsta problem. Det blir extra surt eftersom jag tycker detta är en otroligt smart grej och jag imponeras över hur jag enkelt kan designa en hel nätpromenad över huvudet på mina motståndare. Det känns häftigt och det ser häftigt ut men tyvärr tar det bort all utmaning från spelets annars välgjorda smygsektioner.

David

Hiss:

Okej, okej, jag tar en för laget. Jag tar på mig att belysa den uppenbara delen, för det är också den allra bästa delen. Självklart pratar jag (återigen) om svingandet! Snacka om att lyckas förbättra ett redan till synes perfekt koncept. Stridssekvenserna, handlingen och pluppsamlandet i all ära, men om vi ska vara ärliga var ju nätsvingandet själva behållningen med det första spelet. Och nu har Insomniac överträffat sig själva genom att göra det ännu roligare och mer tillfredsställande att ta sig fram genom Manhattan – och dessutom Brooklyn och Queens.

Med hjälp av de serietidnings-hommage-doftande nätvingarna som både Peter och Miles har utrustats med behöver ens framfart aldrig saktas ned bara för att det inte finns någon tillräckligt hög byggnad eller lyftkran i närheten. När nätrepen inte längre går att förlita sig på är det bara att fälla ut vingarna och i precis lika höghastighet glida mjukt genom luften, för att sedan plocka fram nätskjutarna igen när nöden kallar. Men kallar gör den inte överdrivet ofta, för New York har också utrustats med sina egna uppgraderingar: ventilationsutblås och lufttunnlar. Så känner jag inte längre för att svinga går det alldeles utmärkt att ta sig från A till B enbart genom glidandet, så länge jag planerar min framfart någorlunda noggrant. Aldrig har snabbresorna behövts så lite som nu.

Diss:

Jag vill vara tydlig med att det här är petighet i dess allra renaste form. För hela min upplevelse av det här spelet är alltigenom fängslande, underhållande och njutbar…

.…ända tills masken åker av och Peter Parker visar sin barnsliga nuna. Missförstå mig rätt här, jag har överlag inga problem alls med hur karaktärer – stora som små – ser ut i det här spelet. Det var till och med så att jag tidigare starkt gillade Peters utseende, ända tills någon pengagirig kostymnisse på något kontor någonstans tyckte att spelet saknade en tydlig koppling till Marvel Cinematic Universe. Resultatet blev en forcerad uppdatering i samband med att Miles Morales-spelet släpptes och Peter helt plötsligt frångick att se ut som en äldre och luttrad folkets hjälte och istället blev en blygsam efterapning av Tom Holland.

LÄS MER: Speciella stunder: Jag är Spider-Man

För det hade ju varit alldeles förskräckligt om spindelanhängarna – unga som gamla – hade fått hålla reda på mer än en tolkning av fasadkryparen (det har väl aldrig hänt förut?) eller att spelen och filmuniversumet, hemska tanke, inte haft någon koppling till varandra. Nu är jag medveten om att den officiella hållningen är att utseendeförändringen berodde på motion capture-tekniska skäl, men där tar jag med glädje på mig foliehatten och säger “skitsnack!” Det är inget annat än ett förhastat aktieägarbeslut och det påminns jag om varje gång Peter tar av sig masken och slutar vara Spindelmannen för en sekund.

Douglas

Hiss:

Marvel’s Spider-Man 2 är ett fenomenalt spel i många avseenden där gameplay är det mest uppenbara att lyfta fram. Svingandet är unikt i branschen och det finns få spel som erbjuder den frihet som Insomniacs version av New York presenterar. Det är också detta som präglat min personliga resa mest, nämligen staden och den lekplats som finns utlagd mellan skyskrapornas höga skuggor.

Redan i det första spelet från 2018 fanns det en övergripande känsla av lekfullhet när man styrde Spindelmannen upp och ner för gator och torg. Men staden var mer en kuliss än något annat och en lätt känsla av avskärmdhet från myllret där nere och luften där uppe gick inte riktigt att skaka av sig. Detta förbättrades dock i uppföljaren Miles Morales från 2020 då berättelsen utspelade sig under julhelgen. Direkt fick man en annan koppling till invånarna som besökte marknader och socialiserade medan snön singlade ner över deras frusna själar i Harlem. Det är dock inte förrän nu, i Spider-Man 2, som Insomniac verkligen hittat rätt när det kommer till att ge en stad liv.

FLER SUPERHJÄLTE-SPEL: Marvel’s Guardians of the Galaxy

Den mest uppenbara aspekten som bidrar till detta är kraften i Playstation 5, och då specifikt den SSD-hårddisk som blivit ett lika etablerat uttryck i folkmun som att Leif “Loket” Olsson var programledare för Bingolotto. Men det går inte att förringa vad den har inneburit när det kommer till dels laddningstider men framför allt mängden objekt som kan ritas upp i samma bildruta. Bilar, människor, träd, fåglar, vind, smuts, eld, vatten. Allting kommer mot mig på samma gång medan jag svingar mig fram i hundrafemtio knyck vilket ger en otroligt uppslukande känsla av att vara där på ett sätt som jag sällan känt förut. Livet pågår runt omkring mig och att få vara en bit av det pusslet är den största styrkan i Marvel’s Spider-Man 2.

Diss:

Det finns inte mycket att klaga på i Spider-Man 2, men några designbeslut förbryllar mig en aning. Varför har till exempel både Peter och Miles “Spider-Man:” som avsändare i undertextningen med endast en liten otydlig logotyp som skiftar från röd till svart för att visa vem det är som pratar? Hade det inte varit enklare om det hade stått “Peter Parker:” respektive “Miles Morales:” istället? Nu kan det stundtals bli svårt att avgöra vem det är som säger vad, framförallt under scener med mycket action. Dessutom är det lite märkligt att Insomniac valt att ändra utseendet på sina karaktärer en tredje gång. Hade det inte varit enklare att bara behålla samma struktur som förut och delat ut nya frisyrer snarare än hela ansiktslyft? MJ, jag ser att det är du, men jag undrar fortfarande om det verkligen är du egentligen.

Nu när vi fått prata av oss är det er läsares tur. Vad är det absolut bästa med Marvel’s Spider-Man 2 och vilken del av spelet förtjänar lite svidande kritik? Kommentera här på sidan eller i våra sociala medier.