För många är TV-spel en hobby som inte bara handlar om faktiskt spelande, men även om samlande. En spelsamling kan se ut på många sätt. Ofta är det just fysiska spel som man samlar på, kanske till en viss konsol eller inom en viss spelserie eller genre. Man kan också samla på allt möjligt kringmaterial, som samlarfigurer, soundtracks, t-shirts, konstböcker, nyckelringar och så vidare.

När blir man en samlare? Är det ett medvetet val eller något man inser en dag att man har blivit? Det finns två huvudsakliga typer av samlare: prisskåpsamlaren och den brukande samlaren. Prisskåpsamlaren vill att allt ska vara i nyskick; spel ska vara inplastade förstås och samlarfigurer ska vara kvar i en obruten förpackning. Den brukande samlaren, som jag tillhör, köper spel till samlingen som man faktiskt kan tänka sig att stoppa in i maskinen och spela och man tar ut sina amiibos ur sina förpackningar så de kan användas som det är meningen att de ska användas. Jag köper bara saker som jag har plats med, så att alla samlarfigurer kan stå till allmän beskådan, medan prisskåpsamlaren mycket väl kan ha sina största dyrgripar väl förpackade i ett väl låst förråd.

Bokförlaget Udon släpper massor av flådiga Street Fighter-böcker i samarbete med Capcom, till min stora glädje.

Jag förstår varför många samlare vill ha alla sina saker i perfekt skick, men för mig är det ett tråkigt sätt att samla på saker. Jag samlar på faktaböcker och konstböcker om Street Fighter, och skulle aldrig komma på tanken att inte bläddra i dem från pärm till pärm. Är det ett hörn som får sig en törn så är det inget problem för mig. ”Mint condition” är ett begrepp som bekymrar mig föga. Men för andra är det det viktigaste av allt.

För det finns en tredje typ av samlare också: den som köper billigt för att sälja dyrt. Vissa har en sådan framsyn att se köper billigt eller till normalpris idag för att sälja dyrt om tio år. Så man behöver inte ens vara intresserad av spel för att samla på spel. Men många spelälskande spelsamlare köper också billigt och säljer dyrt för att bekosta sitt egentliga samlade. Så man kanske köper och säljer Super Nintendo-spel för att bekosta sitt Mega Drive-samlande.

Min samling över spelvärldens coolaste hjältar. D.Va, Lilith och Tali saknas fortfarande.

Visst, även jag har köpt spel för 20 kronor på loppis och sålt dem vidare för 200 kronor på Tradera. Men det har mindre varit för att tjäna pengar själv och mer handlat om att när jag sett ett spel som jag vet är sällsynt och eftertraktat så har jag velat göra en annan samlare glad. Nej, jag är fullständigt allvarlig här. Jag har till och med tackat nej till att köpa äldre spel inplastade till ett bra pris, för jag vet ju att jag kommer att dra av plasten och då är det bättre att någon samlare som vill ha sina spel inplastade köper det än att jag ”förstör” det. Kopior utan plast finns det ju nästan alltid möjlighet att få tag på.

Samma sak är det med samlarfigurer. Med tanke på att jag ändå ska ta dem ut ur förpackningen så köper jag dem gärna lösa till att börja med. Ja, är det en väldigt vanlig Funko Pop som kostar 69 kronor på Webhallen så köper jag den förstås ny och öppnar förpackningen, men är det en äldre, limiterad, eftertraktad figur så köper jag den hellre löst, eller helst av allt i öppnad originalförpackning. Det blir inte bara billigare för mig utan jag slipper ta en oöppnad dyrgrip från någon samlare som tänkt låta den förbli oöppnad.

Min samling av Street Fighter-muggar där Cammy är med. Jag har fortfarande inte hittat någon mugg med enbart Cammy.

Jag har en del inplastade Playstation 2-spel som jag vet är värda en del. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Att dra av platsen på dem så här efter 20 år känns inte helt rätt. Bättre vore att sälja dem till någon som samlar på inplastade PS2-spel. Samtidigt vill jag ju behålla spelen i min samling. Bäst av allt vore om det gick att arrangera ett byte – den andra samlaren får mitt inplastade spel och jag får en icke inplastad kopia tillbaka. Då skulle alla vara nöjda.

Jag är inte en sådan samlare som köper samtliga spel till en konsol. Att köpa ett uselt licensspel för 3000 kronor för att få en komplett samling är inget för mig. Jag köper alla Persona-spel som kommer ut, men jag har inte köpt de till Vita och PSP, för jag äger inte de konsolerna. Min utgångspunkt är att jag bara köper de spel som jag kan tänka mig att sätta mig ner och spela, men jag ser mig ändå som en samlare, då jag köper långt fler spel än jag någonsin kommer att ha tid att spela. Spel som jag trots det känner en lycka av att vara ägare till. Jag kommer aldrig att hinna spela ens en bråkdel av alla mina spel, men att jag en given dag potentiellt skulle kunna spela vart och ett av dem är avgörande för mig. Så jag köper inte spel till konsoler jag inte äger eller böcker på språk jag inte förstår.

Min samling av Persona-spel. Ytterligare tre spel har tillkommit sedan bilden togs.

Hade jag varit rikare och haft en större lägenhet med ett större förråd kanske jag hade resonerat annorlunda. Då hade jag kanske gett mig på att samla samtliga Persona-spel som någonsin släppts och alla Street Fighter-böcker som givits ut. Jag gillar tanken på att förvandla mitt hus till ett spelmässigt museum. Och jakten efter ett svåråtkomligt spel eller samlarpryl på nätet kan vara otroligt spännande, och kicken när man äntligen hittar det man söker till ett billigt pris sagolik. Men som det är nu ser jag alltid till att utgå från mitt habegär, och mitt sunda omdöme, och hur många hyllor jag har kvar att fylla, snarare än ett komplett-begär. Och all plasten ska väck och alla kartonger ska öppnas förstås.