2 minuter lästid

När jag var yngre var hög svårighetsgrad betydligt viktigare för mig än vad det är idag. Att få en rejäl utmaning var viktigt, en stor del av värdet i spelet var att man verkligen sattes på prov. Att dö om och om igen var inget problem, utan snarare del av charmen och spelglädjen. Att spela om samma sekvens gång på gång tills jag äntligen klarade den.

Idag spelar jag dock sällan svåra single-player spel. Har jag blivit gammal och lat? Har jag blivit bortskämd med checkpoints och spel som i hemlighet hjälper mig på traven när jag kört fast? Nej, förklaringen kallas online-spel.

För ganska precis tio år sedan gick jag första gången online i spelens värld, men förutom hundrasjuttiofem timmar i Battlefield 1943 blev det aldrig speciellt mycket online-spelande för mig de första åren. De senaste två åren har dock mitt spelande radikalt förändrats. Under 2017 och 2018 heter som ni vet vid det här laget mina mest spelande spel Overwatch och Splatoon 2. Dessutom har jag lagt ner många timmar på att träna i Ultra Street Figher IV och Street Fighter V för att kunna hävda mig något sånär online. Och onlinespel handlar nästa enbart om att träna. Om att bli bättre. Om att lära sig mer. Om att hänga med i den ständigt föränderliga metan. Om att plugga in guider på Youtube och Reddit och att diskutera spelen på Twitter och Discord.

När jag kastar mig in i ett single-player spel orkar jag helt enkelt inte längre med spel med jätteavancerade spelsystem, med massor av hemligheter i kontrollsystemet och märkliga tricks att lära sig. Jag orkar inte med bossar som kräver att man närstuderar Youtube-videos och diskuterar taktik med andra spelare. Allt det där får jag via online-spelen.

LÄNK: Spel som kräver Youtube

Att spela Overwatch och Splatoon utan att kolla in Youtube-guider, läsa wiki-sammanfattningar och följa diskussionen online är närmast omöjligt. Det är så mycket man inte får veta i själva spelet som man behöver veta för att göra succé online. Istället för att läsa en instruktionsbok, som förr i tiden, tar vi hela internet till hjälp. När jag spelar ett single-player spel vill jag ha en personlig upplevelse. Jag vill förlora mig i spelets story. Jag vill ha coola miljöer och vapen som mördar allt på skärmen. Jag vill ta det rätt lugnt och bara njuta av upplevelsen. Jag vill ha spel som får mig att tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. Jag vill ha spel som fuskar bakom kulisserna för att leda mig på rätt väg, så länge jag inte upptäcker det.

Så jag säger nej tack till Dark Souls, Cuphead, Super Meat Boy och allt vad de heter. Kul för dig som vill dö och dö och finslipa din förmåga till den yttersta gränsen, men för mig räcker det att bli dödad och förnedrad online.

Det finns dock ett litet undantag: shoot ’em up- eller bullet hell-spel. Som liten älskade jag dessa spel där man (oftast) styr ett litet rymdskepp genom rymden och blir helt mördad av kulregnet från de obönhörliga vågorna av fiendeskepp. Så när jag vill dö och åter dö och inte ta mig någonstans så sätter jag i Salamander eller Ikaruga, men annars håller jag mig till spelen där jag faktiskt har en chans att överleva.


mm
Martin Eriksson

Martin kämpar hårt med att stiga på onlinerankingen i Splatoon och Street Fighter, men hittills har hans försök varit sorglustiga som bäst. Som fantasyförfattare bloggar han gärna om spelens berättelser. Försöker vara professionell när han skriver om spel, men nämner någon Persona, Mass Effect eller Portal får han något religiöst i blicken.

All author posts