Hem Featured Kärleken, jag och Zelda
The Legend of Zelda

Kärleken, jag och Zelda

av Alexander Cederholm
7 minuter lästid

För många var det kärlek vid första ögonkastet men inte för mig. Det här är berättelsen om hur jag sakta men säkert lärde mig uppskatta och i slutändan älska The Legend of Zelda-serien.

Idag är det fem år sen Nintendo släppte A Link Between Worlds, en throwback till Super Nintendo-klassikern från 1992. Ett i mångas värld älskat spel. Det är ett spel som i överlag ligger på mångas listor över de bästa spelen genom tiderna. Inte på min dock. Jag började nämligen aldrig uppskatta Links äventyr förrän hans polygon- och 3D-debut i Ocarina of Time. Exakt varför har jag svårt att säga men mitt förhållande och färd till att verkligen älska Zelda-serien har varit likt min resa att uppskatta kaffe, d.v.s. en lång och utdragen process över flera år. Det skulle ta nästan tio år innan jag verkligen erkände för mig själv att jag troligen är intresserad och vill spela varje nytt Zelda-spel, men bara de stationära. Sen ändrade A Link Between Worlds på det med.

LÄS RECENSIONEN PÅ: The legend of Zelda: A Link Between Worlds

Jag har svårt att sätta fingret på det men något i just Legend of Zelda: A Link Between Worlds triggade ett enormt ha-begär i mig. Detta är märkligt då jag aldrig lockats av äventyren där man ser Link uppifrån tidigare. Jag har därmed i princip aldrig känt ett begär att spela Zelda-spelen på det bärbara formatet. Min teori säger att det hela bottnar i just perspektivet och inte spelplattformen, och skälet till detta är såklart att jag aldrig tyckt om NES- och SNES-spelen. Oracle-spelen slutade jag spela efter en rätt kort tid och DS-spelen fick mig inte ens att knäppa på konsolen. Dessa spel låg dock alla mitt i eller bakom min Zelda-reformationstidslinje som jag gissar pågick någonstans mellan 2003 och 2011. Så det kan vara av den enkla anledningen att jag inte lockades av dem, jag var mitt i processen att inse min kärlek till serien via de stationära spelen.

Det var något speciellt som hände när Zelda-serien blev tredimensionell. Det blev plötsligt sådär episkt och pampigt som man alltid önskade att det skulle vara. Precis som Miyamoto själv sagt att hans ursprungliga vision äntligen gick att realisera kände jag likadant. Såhär skulle ett Zelda-spel upplevas! I samma svep blev även många pussel och system mycket bättre. Det var dock inget spel som övertygade mig om seriens storhet även om jag gillade det. Det fick mig t.ex. inte att tråna efter Majoras Mask. Jag skaffade det såklart. Jag minns t.ex. tydligt hur jag hängde på låset till min lokala TV-spelsbutik under en lunchrast för att hämta det. 

Precis som med Ocarina of Time spelade jag det, tyckte om det men hade fortfarande problem med vissa element. Jag hade bland annat inte lärt mig att uppskatta en viktig stomme i serien, dess grottor och tempel. Det kan låta märkligt men jag var ett större fan av öppenheten och siduppdragen. De kändes inte lika påtvingade och tidskrävande.

Detta ledde till att jag alltid fick en mental blockad att återvända till spelet om jag visste att jag stod precis utanför ett tempel. Detta var en känsla som nådde kulmen i The Wind Waker där jag efter intensivt spelande plötsligt slutade spela utanför Tower of the Gods, spelets tredje tempel,  i maj när spelet lanserades och inte förmådde mig att återvända och fortsätta resan förrän augusti samma år.

Zelda-serien och just The Wind Waker är också ansvariga för att hjälpt mig ur min största och också enda spelsvacka jag upplevt genom mitt liv. Hösten 2002 efter jag klarat Super Mario Sunshine var jag smått besviken (då jag avgudade Super Mario 64) och hamnade i en dalsänka när det kom till att entusiastiskt spela och slutföra spel. Spel som Starfox Adventures, Eternal Darkness, Phantasy Star Online, Resident Evil-remaken, Metroid Prime och fler spel var alla offer för min förlorade entusiasm att spela. Observera även ordvalet “spela”, för jag miste inte lusten att följa nyheter eller för den delen att skriva om spel på Nintendo on Net som jag drev på den tiden. Det var bara specifikt viljan att spela som hade mynnat ut.

The Wind Waker var spelet som fick mig att sätta mig framför TV:n igen och som lyckades hålla fast mig där timme efter timme. Det är spelet som gjorde att jag återfick spelglädjen MEN samtidigt inträffade det jag skrev om tidigare, nämligen att jag stannade utanför ett tempel och därmed inte kunde förmå mig att få motivationen att äntra tornet framför mig för att jag kände att det skulle kräva för mycket från mig. 

Hela sommaren passerade och när augusti väl anlände valde jag av någon anledning att slå mig ner med spelet igen. Jag plöjde igenom templet och som lön för mödan belönades av en av Zelda-seriens mest oförglömliga ögonblick. Det i sin tur gjorde att två intensiva speldygn följde tills eftertexterna slutligen rullade. Jag minns hur jag efter bägge dessa intensiva sessioner reagerade över fågelkvitter utifrån och att väggklockan signalerade att klockan var halv fem på morgonen. Min spelsvacka var officiellt över och har aldrig återvänt sen dess.

Det var någonstans här som min inställning till serien började förändras. Komplexiteten i templen i både Wind Waker och Majoras Mask hade fått mig att reflektera kring vad jag verkligen uppskattade i serien. Fast även om jag blev hypad inför Twilight Princess som de flesta andra var det inte förrän december 2006, på dagen då Wii släpptes, som det gick upp för mig hur fantastisk serien är och varför jag aldrig borde tvivla på dess förmåga att underhålla mig. Twilight Princess kan bl.a. stoltsera med att att gett mig en av mina längsta obrutna spelsessioner någonsin då jag spelade det i över 12 timmar under en dag. Den dagen tog jag mig från Farons djupaste skogar hela vägen till det mystiska Temple of Time. Omkring fem till sex tempel avverkades på en dag.

Några dagar senare var det episka äventyret över. Jag minns tydligt hur min vän och podcast-kollega Fredrik (@englishkniggit) på GAMEcore.se och jag inte kunde sluta prata om våra upplevelser i Hyrule. Det kändes som om man var på skolgården igen. I slutändan ventilerade vi alla våra åsikter i ett Analys-avsnitt i vår podcast-serie på hemsidan. Mycket kändes rätt. Världen var öppnare, bossarna storslagna, templen var några av seriens bästa och det lyckades även förmedla en härlig dystopisk och allvarsam ton äventyret igenom ända fram till den ödesmättade slutstriden. Twilight Princess var helt klart ett betydelsefullt spel för mig när det kom till att nå till insikten hur mycket jag älskade den här spelserien.

Trots detta var inte hypen inför Skyward Sword särskilt hög, mycket tack vare Nintendos fenomenala förmåga att introducera sina spel på sämsta tänkbara vis. Det såg inte särskilt spännande ut och inget kändes spännande. I slutändan skulle det dock visa sig att alla farhågor var onödiga för Skyward Sword visade sig att också vara ett fantastiskt spel och den bästa tänkbara svansången en en åldrande Wii-konsol kunde önska sig.

Skyward Sword skulle visa sig vara en av de bästa spelen i serien när det kom till att presentera och bygga relationen kring en antagonist. Även om Skyloft upplevdes mer segmenterat än Hyrules vida slätter bjöd varje land på stor variation. Wii-kontrollen gjorde sitt jobb men Skyward Sword är i mitt hjärta av många andra skäl.

En av seriens styrkor ligger i dess karaktär- och varelse-design, berättelser och självaste landet. Hyrule var och har alltid varit en lockande och tilltalande plats för mig även om spelmomenten inte alltid nådde igenom till mig. Jag brukar säga att The Legend of Zelda är fantasy-lore skriven för mig. Där Sagan om ringen, The Witcher och Dragon Age misslyckas att locka mig med sin, enligt mig generiska design, vinner legenden om Zelda mitt intresse och nyfikenhet. Det har aldrig varit tydligare än när jag frivilligt valde att spendera över 120 timmar och försvann i Breath of the Wilds tolkning av Hyrule just för jag älskar att existera i Hyrule till skillnad från Midgård, Thedas eller The Continent.

Nu sitter jag här, omkring 15 år efter processen började och suktar efter nya Zelda-strapatser som för stunden är helt okända. Vi vet inte vad som väntar härnäst. Det känns som transformationen är komplett och jag med största orubbliga självsäkerhet kan säga att jag älskar Zelda-serien. Den kan idag rentav vara den spelserie jag konsekvent gillar mest. Fast till skillnad från många andra jag känner i min ålder växte den här kärleken fram från en annan riktning och på ett annat vis. Det var som sagt inte kärlek vid första ögonkastet. A Link to the Past var aldrig min grej och är helt ärligt inte det än idag. Fast jag får erkänna att det roar mig något enormt att se folk spela AlttP Randomizer. Cirkeln är sluten.

Zelda-serien är en serie där jag som spelare fått ransaka mig själv om vad jag verkligen uppskattar. Det är lite som att bli kär i sin vän efter varit vid varandras sida i många år. Under en lång tid har jag alltid uppskattat och tyckt om min vän men utan att aldrig riktigt inse att det jag alltid behövt och velat älska hela tiden varit precis framför ögonen på mig utan att jag anade det eller ens ville erkänna det.

The Legend of Zelda

Rekommenderad läsning

Lämna en kommentar

Hoppa till verktygsfältet