Marvel's Spider-Man

Marvel’s Spider-Man

9 minuter lästid

Det finns många saker jag skulle vilja berätta efter 40 timmar i Insomniac Games nya flaggskepp. Jag skulle kunna berätta om den sanslöst detaljrika världen som proppats till bristningsgränsen med storstadstjatter, populärkulturella referenser och skyskrapor. Jag skulle kunna förmedla hur jag påverkats av den omsorgsfullt skrivna handlingen med karaktärer som fångat min empati i ett nafs. Jag skulle även kunna skrika ut min förtjusning över spelets sätt att ta sig från en punkt till en annan med hjälp av det barnsligt roliga nätsvingandet. För att inte tala om de nyanserade och kreativt utmanande striderna. Jag skulle kunna prata om detta och mycket mer som bidrar till det spektakulära samspel av hjärta, teknik och kreativitet som Marvel’s Spider-Man faktiskt är. Vad som dock brinner starkast i mig flera timmar efter det att eftertexterna rullat, är en känsla som ställer sig högre än någon av dessa aspekter. Under de senaste dagarna har jag inte bara spelat Spider-Man, jag har varit Spider-Man.

God morgon, spindeln.

Jag har precis besegrad en samling muskelberg och nätat upp dem i närmsta lyktstolpe. Polisbilarna är på ingång när jag utför ett övermänskligt högt skutt upp mot närmsta hustak och aktiverar mina nätskjutare. Faster May ska överraskas med tårta på sin födelsedag och jag vill såklart inte komma försent. Skyskrapor och taxibilar flyger förbi allteftersom jag tar mig närmare och närmare min destination. Jag har precis landat på festlokalens hustak och tänker smyga in i mina civila kläder när polisradion gör sig hörd. Ett gäng i närheten har pressat in en stackars fotgängare i ett hörn med syftet att råna honom på allt han har och polisen begär förstärkning. Jag står stilla några sekunder innan jag motvilligt vänder på klacken och svingar iväg för att göra allt det som en spindel kan. Det är känslan av att vara Spider-Man som träder fram starkare än något annat och det känns mer tillfredsställande än jag någonsin vågat hoppas på.

LÄS FLER RECENSIONER: Overcooked 2

Utan att avslöja handlingens innehåll i detalj vill jag påstå att det här är en Spider-Man-historia värd namnet. Det är dock inte riktigt så enkelt eftersom Peter Parker och alla hans vänner (och ovänner) tar minst lika mycket plats som mannen i rödblå tights. Spider-Man har vid den här punkten varit i superhjälte-branschen under åtta år. Detta märks tydligt vid interaktioner med många av spelets karaktärer. Vid några tillfällen önskade jag att jag gärna fått en lite bredare introduktion till vissa av karaktärerna. Spider-Man känner dem flesta väl vilket inte nödvändigtvis spelaren gör, även om de flesta karaktärer har ett par informativa stycken vardera i spelets inbyggda kodex. Det faktum att utvecklarna blivit tillåtna ett visst svängrum gällande karaktärer och handling bidrar dock till att jag sällan vet vad som kommer hända, även om jag är bekant med karaktärernas historier.

Kingpin är inte spelets enda färgstarka karaktär, men troligtvis en av de största.

Det finns mycket hjärta i Marvel’s Spider-Man, vilket tydliggörs i den huvudsakliga handlingen såväl som i diverse sidospår. Undertecknad kan villigt erkänna att flera scener tippade känslovågen åt både det ena och det andra hållet, även om jag alltid varit lite blödig när det kommer till superhjältar. Handlingen innehåller ett driv som gjorde att jag konstant ville veta vad som skulle hända härnäst, vare sig det handlade om vardagssysslor eller spektakulära slagsmål. Spider-Man som karaktär är inte en superhjälte mycket mer än en ung vuxen som kämpar med att betala hyran i tid samtidigt som han plåstrar om sitt forna kärleksliv. Just den påtagliga mänskligheten har alltid varit tjusningen hos karaktären för egen del och den är väl representerad även här. Det är en historia om vänskap, kärlek och hjältemod såväl som avundsjuka, sorg och svek. Mycket mer än så är svårt att berätta utan att förstöra upplevelsen för den som vill upptäcka handlingen på egen hand, men jag lovar att det är en härlig åktur för både hjärna och hjärta.

LÄS MER: 50 minuter Cyberpunk 2077-gameplay

Det första som inspirerade mig till att avvika från handlingens utstakade huvudspår var också den aspekt som hade flest tillhörande frågetecken på förhand. Jag kan hursomhelst meddela att nätsvingandet känns precis så bra som någon kan ha väntat sig och lite ytterligare därtill. Jag kan tveklöst poängtera att jag aldrig någonsin tagit mig från punkt A till punkt B i ett spel på ett mer trivsamt sätt. Den fart och kreativitet som gestaltar sig i systemet gör så i form av några grundläggande men effektfulla aktioner. Du håller in en knapp för att skjuta nät mot en närliggande struktur och släpper samma knapp för att lossa greppet om nätet. Beroende på när du släpper knappen får du antingen fart i horisontell eller vertikal riktning.

Som ett komplement finns även funktioner som att snabbt slunga sig hastigt framåt, springa på väggar, slänga sig runt hörn och dyka för att bygga momentum. Det är simpla funktioner som i samspel med varandra sätter huvudet på spiken vad gäller hastig förflyttning. Det är ett typexempel på något som är lätt att lära sig men snäppet svårare att bemästra. I vilket fall som helst är det ett sätt att röra sig genom världen som aldrig någonsin fick mig att vilja använda spelets inbyggda snabbresesystem. Jag rekommenderar dock att snabbresa minst ett par gånger bara för upplevelsen i att få se Spider-Man åka tunnelbana.

Om vi ska ta en titt på spelets musikaliska aspekter, som jag ofta tycker om att göra, kan vi konstatera att spelets tema och tillhörande stycken gör det som förväntas men inte mycket mer. Handlingen ackompanjeras allt som oftast av pampiga, passande stycken som också känns väldigt Marvel. Temat är dock aningen lättvindigt och smälter lite väl in i mängden, även om det känns helt rätt för karaktären. En mindre kritisk punkt är den hastiga avsaknaden av musik när jag utforskar staden. Vid början av varje session bjuds jag på passande superhjältemusik som hoppar igång snyggt när jag skjuter ut mitt första nät för dagen. Efter en stund tynar dock musiken bort och jag lämnas till att utforska staden utan tillhörande toner. Vid flera tillfällen satte jag till och med igång filmmusiken från äldre Spider-Man-filmer bara för att ha något i bakgrunden (ja, även 60-talets spindeltema).

LÄS MER OM SPELMUSIK: Veckans spelmelodi: Monster Hunter – Cute Felyne

Det är svårt att bekämpa storstadsbrott utan att ta till fysiska lösningar. Striderna i Marvel’s Spider-Man är föga förvånande tungt inspirerade från Rocksteady Studios Arkham-serie, vilket absolut inte innebär något negativt. Jag vill dock påstå att sättet som Spider-Mans strider utformar sig överstiger läderlappens motsvarighet på ett par olika sätt. För det första finns där en uppmaning om kreativa lösningar när fiender placerar sig på marken såväl som på hustaken med olika skjutvapen och andra tillhyggen. Detta leder också till en rad olika tillvägagångssätt tack vare Spider-Mans hastiga förflyttningar och många mojänger.

Spelet uppmanar även till att integrera banornas miljöer i striderna. Det är hur lätt som helst såväl som otroligt tillfredsställande att näta till sig ett cementblock och slunga mot närmsta skurk. Det faktum att Spider-Man är en lika kompetent slagskämpe nere på marken som i luften adderar ytterligare en dimension till systemet. Kontrollerna i dessa situationer är relativt komplexa till en början då en knapp kan utföra olika aktioner beroende på hur och när den används. Detta förvandlas dock snabbt till en belöning när man kommer över den värsta inlärningskurvan.

Om du hellre vill gå den tystlåtna vägen och oskadliggöra brottslingar med diverse anordningar går det också bra. Allt som oftast tillåts du välja ditt tillvägagångssätt inför varje strid om inte spelets handling kräver antingen eller. Systemet funkar riktigt bra och även här finns en hel del kreativt utrymme mellan Spider-Mans gadgets, banans miljö och karaktärens rörlighet.

Det finns fina möjligheter att skräddasy din Spider-Man exakt så som du vill ha honom.

Det finns en hel del rollspelsinspirerade inslag i Marvel’s Spider-Man, vilket nästan alltid är välkommet om jag får bestämma. Vi har det vanliga färdighetsträdet där du får möjligheten att investera poäng varje gång du går upp i nivå. När detta händer uppgraderar du även Spider-Mans svingfart samt närstridsskada per automatik. Detta leder till att färdighetsträdet kan fokusera helhjärtat på just färdigheter istället för att inkludera val som ”gör 10 % mer skada i närstrid”. Utöver detta finns en stor mängd dräkter att låsa upp med tillhörande specifika krafter. Dessa kan kombineras fritt tillsammans med ytterligare buffrar. Spider-Mans gadgets är också en rollspelsmekanik i sig där varje föremål har flera uppgraderingsnivåer.

LÄS FLER RECENSIONER: Flipping Death

[columns size=”1/2″ last=”false”][blockquote align=”none” author=”Andreas”]DLC-ÅSIKT:
THE CITY THAT NEVER SLEEPS

The City That Never Sleeps är mer av det goda. Det är en utmärkt förlängning av originalspelet samtidigt som vi inte bjuds på många nya inslag. Det är interaktionen mellan spelets karaktärer som gör att äventyret känns värt tiden. Samma betoning på mänsklighet som varit så framstående under spelets gång återfinns även här. Det allra mesta är bekant och bekvämt. Trots detta bjuds vi på en fartfylld historia med de karaktärer vi lärt känna under spelets gång. Vi bjuds dessutom på mer utmanande strider än tidigare och det ska erkännas att undertecknad fick justera svårighetsgraden ett par gånger. Som lite extra ost på en redan fullt ätbar pizza.[/blockquote][/columns]

Det finns mycket att göra i Marvels version av Manhattan. Jag avvek tidigt för att börja utforska, även om spelets huvudsakliga handling förser spelaren med utrymme för just detta emellanåt. Utöver den enorma mängd referenser till det kringliggande Marvel-universumet som The Avengers, Jessica Jones och Daredevil, är spelvärlden fylld med sidouppdrag och aktiviteter att genomföra. Många av dessa sysslor hade kanske upplevts mer tröttsamma efter en tid om det inte vore för spelets sylvassa sätt att förflytta sig på. Trots detta är det just i sidospåren jag hittar en mindre svaghet. Sidouppdragen är sällan något mindre än trivsamma, men de känns ändå oftast något ihåliga. De kan variera från att hitta försvunna personer till att fånga in förrymda duvor. Visserligen faller det väl in i karaktärens tankesätt att hjälpa vardagsfolk lika mycket som att fånga superskurkar, men jag hade gärna sett några ytterligare sidouppdrag med lite mer kött på benen.

Utöver sidouppdrag att leta upp och genomföra finns även en rad aktiviteter för spelaren att utföra. Hitta samlingsobjekt, fotografera landmärken och besegra ett gäng skurkar för att ta över deras bas är bara några exempel på de sysslor som finns ute i världen. Vad som överraskade mig med dessa aktiviteter var dock anknytningen till en oväntad mängd bekanta karaktärer. Jag skulle vilja påstå att många av aktiviteterna innehåller en djupare handling än många av sidouppdragen. Flera av aktiviteterna, såväl som sidouppdrag och huvudhandlingen, använder sig av ett par olika pusselsystem för att avancera i uppdragen. Dessa är sällan svåra men inte heller så pass enkla att de känns ointressanta. De fungerar dock nästan alltid som en transportsträcka i ett uppdrag och är inte särskilt spännande att genomföra i sin enkelhet.

Alla spindlar är välkomna.

I sin helhet är det här ett fantastiskt äventyr. Det är ännu en stark Playstation-exklusiv titel (som nästan växer på träd vid det här laget) som har fått mig att le brett vid ett flertal gånger. Det finns ett par små tillkortakommanden, men i slutändan spelar det mindre roll. Spider-Man har fått den representation i spelvärlden som han alltid har förtjänat och det görs på ett sätt som blandar hjärta med ett sylvasst speltekniskt hantverk. Marvel’s Spider-Man är en sjuhelsikes upplevelse och en romans jag hoppas kunna hålla vid liv i flera år framöver.

Betyg: 9/10

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *