Allt är på samma ställe, precis där jag lämnade det 20 år tidigare. Sir Daniel Fortesques kvävda, käklösa mumlande. Stenfigurerna som hånar mig för varje steg jag tar. Musiken som är direkt tagen från Sleepy Hollow eller vilken Danny Elfman-produktion som helst. Remakes och nostalgi går hand i hand i spelformat, och jag tar emot spelet med glädje. Men något är fel. Det känns obehagligt, men inte på samma sätt som jag minns det.

Så lika men samtidigt så olika.

Jag minns en mörk, dyster, kantig, värld där allt var emot mig; zombies som ars topiaria. Istället känns världen plastig och tillrättalagd. Ser allt bättre ut? Kanske. För första gången ser jag vad vissa saker skulle föreställa 1998. Det kanske är det som är problemet, för var ligger skräcken om inte i det okända? I all sin prakt och full HD  är inget okänt och inget är dolt. Kanske är det så att Playstation 1-spel blev obehagliga av misstag på grund av sin grafiska kapacitet när ritningsavståndet var en ogenomtränglig dimma som kunde gömma allt. Det är som en VHS-film där du inte riktigt kan urskilja ett enda mörkt hörn, så alla blir ett hot. Jag ser allt… eller ser jag något annat?

LÄS MER: Metal Gear Solid 3 föredrar finess och frid framför fart

Jag känner att vad jag ser inte stämmer överens med mina minnen. Jag har gjort det här innan och då kändes det bra. Eller gjorde det? Kan det vara så att det var minnet av sena kvällar med storebror och läskiga spel som kändes bra under alla de här åren då jag varit utan MediEvil. Det är inte detsamma att träffa en zombie gjord av gröna polygoner som det är att träffa en perfekt renderad, silkeslen sådan. I 2019 svingas fortfarande svärdet och det låter magnifikt, som att dra en silversticka genom stilla vatten. Men inget kan stå upp mot minnet av en vidrig, lågkvalitetsdunk från 1998.

Var minnet av spelet bättre än vad spelet någonsin var eller kan vara?

Jag ser inte mig själv som en gammal avtrubbad gamer som har sett allt, gjort allt. Jag kan fortfarande förundras över spels magi, nya som gamla. Bara förra året så förnyade God of War min tro på ett berättelsedrivet RPG. Spider-Man gav mig hopp om att det kunde vara kul att vara en superhjälte igen. Och något så enkelt som ett vitsigt golfspel i Golf Story lyste upp cynikern som var trött på den nya 8-bits vågen av spel. Är det bra så är det. Inget är för gjort. Ingen genre för utspädd. Jag har även inga problem med remakes, tvärt om hoppas jag ofta att det ska släppas fler så att jag kan åtnjuta fjärran minnen och att en ny generationen spelare också får ta del av det guldkorn av gotisk humor som MediEvil faktiskt är.

Minnet av MediEvil är ett spel fullt med illvilja och mörka tomrum.

Nu är MediEvil fattbart och vackert.

På sätt och vis har jag suddat över de minnen jag hade av spelet, eller åtminstone rört ihop dem i en sån mån att de aldrig kan stå för sig själva igen. De kanske står leende bredvid varandra, båda käklösa, glada för en ny chans. Det är en bitterljuv upplevelse att spela om sin barndom, men det kanske hade varit bäst att låta den vara.