3 minuter lästid

Något jag kan fascineras över är hur många spel ber sin protagonist att genomföra fruktansvärda eller rentav konstiga handlingar för att få avancera i handlingen. Spelen kretsar oftast kring mig och min karaktär och alla andra som dyker upp under resans gång är för det mesta inget mer än brickor i spelet. Så vad händer då när ett spel bryr sig så lite om hur omvärlden påverkas av mina handlingar samtidigt som rollistan reagerar och ifrågasätter på ett mer eller mindre realistiskt vis? Välkommen till Ministry of Broadcast.

I det här spelet tar jag rollen som en barfotad, namnlös och rödhårig herre vars mål är att få återförenas med sin familj. Det enda problemet är att det diktatoriska samhälle han befinner sig i har rest upp enorma murar tvärs över landet, och det enda sättet att korsa dessa är att delta och vinna i en populär gameshow. Så innan du kan avnjuta en mysig familjemiddag måste du bemästra det mesta mellan spikmattor, eldhav och läskigt radioaktiva utrymmen. Allt detta medan en sarkastisk kråka hånar dig vid varje dödsfall. I teorin låter ju detta helt fantastiskt, men i praktiken… är det också jäkligt bra.

Ministry of Broadcast är på många vis ett pusselspel, men det är inte där jag hittar de riktiga guldkornen. Spelets storhet finns istället i humorn och berättelsen. Jag har tappat räkningen på mängden gånger jag fnissade till för mig själv på grund av den sarkastiska, råa och mörka humorn som spelet förser. Som när min rumskompis var lite bitter för att jag hade knuffat ner honom på ett spikhav och använt honom som bro, eller när jag knuffade ner samma rumskompis från en hög höjd för att få fart på en trasig hiss. Erkänn att ni faktiskt sitter och fnissar själva nu, isåfall är detta spel även för er. Jag skulle kunna kalla det för en uppgraderad version av halka-på-bananskal-humor.

När Mario hoppar på en Koopa Troopa och sular iväg hans skal är det ingen som lyfter på ögonbrynen, för det är så det funkar i Marios värld. Men vad hade istället hänt om karaktärerna runtom skällde ut Mario och var förskräckta över hans hänsynslöshet för att få vad han vill ha. Mario som spelserie hade troligtvis varit en bra mycket mer humoristisk historia, och det är också denna typ av humor som gör att Ministry of Broadcast fungerar så bra som det gör. Att bygga ett torn av medvetslösa människor för att nå upp till en hög kant är visserligen roligt i sig, men när folksamlingar sedan viskar skräckslaget om vad jag har gjort blir det ännu lite bättre.

Varje dag i Ministry of Broadcast inleds med att jag vaknar upp i mitt rum och ger mig iväg till de olika pusselrummen. Och även fast det bjuds på en frisk variation i såväl miljöer som utmaningar finns det en aspekt som hindrar banorna från att leverera mekaniskt. Att hissa upp en säkerhetsvakt på en förhöjd plattform för att han ska starta bråk med folkmassan där uppe och på så vis bana väg för mig är både smart och charmigt, men spelets klumpiga kontroller gör att det snarare är tur än skicklighet när jag lyckas springa och klättra vid rätt tid och plats. Utmaningarna är visserligen sällan särskilt svåra vilket inte heller gör att kontrollerna blir något större problem, men vid de tillfällena då spelet kräver precision via inexakta kontroller blir jag lätt frustrerad.

I slutändan har jag en riktigt positiv känsla i kroppen efter mina timmar med Ministry of Broadcast. Det här är inget spel som likt exempelvis Celeste eller Super Meat Boy ska utmana mina färdigheter inom plattform- och pusselgenren, därför är inte precisa kontroller ett lika stort krav som det kunde ha varit. Istället förundras jag över den satiriska spelvärlden som bjuder på mörk humor av allra högsta klass och gör på så vis att jag gärna spelar ännu lite till.