3 minuter lästid

Året är 5000 och den tid vi känner till idag har för längesedan packat sina väskor och försvunnit. En grupp med arkeologer har tagit beslutet att lämna hemplaneten Mars för att utforska forntida fynd från en tid innan den så kallade kataklysmen. Bland dessa arkeologer finner vi Henry Dijon, vår huvudroll i detta annorlunda scifi-äventyr.

Mutropolis är ett peka-klicka-spel med en förvånansvärt utvecklad värld, full av komiska små detaljer som ger en genomgående känsla av igenkänning. Dom har lyckats skapa en känsla av nostalgi för den tid som spelaren själv lever i just nu. Spelet är Pirita Studios debut och utmärker sig väldigt väl i hur det är animerat. Spelets grafiska element är alla handritade och har en väldigt söt charm. Detta till en nivå som till en början fick mig att tro att spelet var ett barnspel. Sättet som replikerna är inlästa på påminner om de peka-klicka-spel jag spelade när jag var ung så som Äventyrarna Fyran och Freddie Fisk.

LÄS MER: Encodya

Mutropolis har tydliga vuxna element, och inte bara i sin svårighetsgrad. Denna kontrast mellan känslan av ett barnspel och en väldigt vuxen svårighetsgrad gjorde att det tog tid för mig att sätta mig in i det ordentligt. Men när jag landade i spelstilen var jag helt förtrollad. Jag skulle vilja bryta upp spelet i tre kategorier som utgjorde spelets viktigaste funktioner när jag spelade: svårighetsgrad, handling och grafiska element.

Jag uppfattade spelet som obalanserat, även om det var väldigt underhållande. Spelet kräver ett viss mån av detaljseende och att man är ganska duktig på alternativ problemlösning eftersom pusslen vid många tillfällen är en aning långsökta och svåruppfattade. Vid mer än ett tillfälle fick jag ta min sambo till hjälp för att försöka lista ut vad som krävdes och även då tog det tid. I vissa aspekter kan det vara roligt med komplexa pussel men det viktigaste för mig med komplexa pussel är att det finns ramar.

I Mutropolis saknas dessa ramar då pusslen sträcker sig över stora områden och engagerar miljön på ett sätt som är svårt att lista ut. Dock ska spelet ha stor eloge till just miljöerna och hur dom utnyttjar varenda bit av ytan på skärmen. Många av svaren på pusslen snubblade jag över i ren frustration när jag bara började klicka på allting och försökte kombinera saker hejvilt. Det tar en stund att sätta sig in i tänket, allting har en funktion, nu eller senare.

Spelets komplexa natur avskräckte mig en aning då jag ibland stod och stampade i timmar innan jag listade ut att t.ex. att den där statyn i bakgrunden som knappt syns var svaret. Men jag kom tillbaka, varje gång återvände jag till det här söta spelet, varför? Svaret är faktiskt enkelt. Dess charm. Spelet har en sådan karisma att jag tänkte på det länge efter jag slutade spela. Pirita Studios har lyckats ypperligt med att väva in missförstådda beskrivningar av saker från dagens årtionde, vilket ledde till att jag alltid ville utforska för att hitta fler små pärlor av ”framtida” beskrivningar. Ett exempel som fick mig att skratta länge, var beskrivningen av The Vitruvian man, som världens första underklädesmodell. Ett annat exempel draget ur spelets beskrivningen var en undran om vem den där Sony Walkman faktiskt var, och vart han var på väg?

Spelets animationer och konstanta misstolkning av 2010-talet skapar en förtrollande charm som gör att de komplexa pusslen och frustrerande ledtrådarna inte framstår som lika speldödande. Allt sökande ändå ger en någonting, även om det inte alltid är rätt typ av någonting.

LÄS MER: Klart du hinner spela Journey of a Roach

Mutropolis är fantastiskt rent visuellt och underhållande berättelsemässigt, dock faller det just på komplexiteten. Jag har inget emot spel som har en hög svårighetsnivå men Mutropolis är lite för smart för sitt eget bästa. Detta leder till många tillfällen där man som spelare får stå och stampa, vilket i mitt fall bara fick som effekt att jag stängde av och tog en paus. Utöver detta är spelet mycket bra. Det är en intressant historia med söta nickningar till den tid vi själva lever i, med charmiga karaktärer och fantastisk konst. På många sätt tar det mig tillbaka till när jag var ung och spelade ur genren. Det är uppfriskande med ett spel efter kataklysmen som inte är mörkt och svårt. Mutropolis är istället färgglatt och levande, med ljuvligt torr humor. Om man kan stå ut med lite frustration och gillar att behöva gnugga geniknölarna är Mutropolis verkligen ett spel att väl värd ens tid.