7 minuter lästid

”Mina spel behöver nödvändigtvis inte vara intressanta så länge de är betydelsefulla att spela” är minst sagt en vågad designfilosofi. Denna filosofi hålls av Yoko Taro som är skaparen av NieR-serien. Efter ca 50 timmar med Nier Replicant ver.1.22474487139… kan jag verkligen se hur dessa tankar genomsyrar nästan varje aspekt av spelet. Det finns en hel del frustrerande designval här och där men när jag väl lagt ner dosan ville jag bara rensa minnet och uppleva Nier Replicant för första gången igen.

Nier Replicant är ett hack ’n slash där man axlar rollen som den namnlösa huvudkaraktären vars uppdrag är att rädda sin lillasyster Yonah. Hon lider av den mystiska sjukdomen Black Scrawl som får svarta symboler att uppstå på kroppen och som i slutändan har dödlig utgång. Mycket står alltså på spel när jag ger mig ut för att utforska världen i hopp om att finna ett botemedel. I min väg står dock en armé av s.k. Shades. Dessa svarta skuggvarelser kommer i ett flertal olika former och kräver många olika taktiker för att effektivt besegras. Striderna med dom är hektiska då de ofta kommer i grupper bestående av både små och kvicka fiender i samband med starkare och armerade motståndare. Vissa monster attackerar även på avstånd och lägger till ett extra lager av taktiskt tänkande, vilket lätt kan bli överväldigade då de nästan aldrig kommer i låga antal.

Vår huvudkaraktär är dock avsevärt mer rörlig än nästan alla monster jag stöter på. Det är ett rent nöje att utmanövrera fiender i striderna då jag springer snabbare, kan styra mina rörelser i luften när jag hoppar, och kan ducka undan samt glida bakom mina motståndare. Det finns tre olika typer av vapen jag kan använda mig av och de är alla effektiva mot olika typer av fiender. Spelet går såklart att köra igenom med bara en typ av vapen om det önskas – det är helt upp till spelarens preferenser. Utöver vapnen i min arsenal har jag också den talande boken Grimoir Weiss, en magisk bok som besitter båda offensiva och defensiva förmågor. Grimoir Weiss är nyckeln till att totalt dominera slagfältet med förmågan att t.ex. sätta upp skyddande barriärer eller avlossa förödande magiska attacker. Attacker på nära håll i kombination med distansattacker leder till väldigt tillfredsställande strider. Varje möte med Shades är även väldigt visuellt stimulerande med flashiga färger och blod flygandes överallt. Det märks att det fokuserades på strider under spelets omkonstruktion för de har verkligen lyfts upp till en modern nivå. Det kan ibland bli aningen repetitivt men när det väl börjar kännas enformigt kastas nya fiendetyper in i smeten och striderna hålls på det sättet relativt varierade spelet ut.

LÄS MER: Måste ett spel vara perfekt för att få 10/10?

Grafiken är nästa modernisering på listan. Till skillnad från de utmärkta striderna haltar den grafiska uppgraderingen litegrann. Överlag är Nier Replicant ett väldigt fint spel: texturer är högupplösta, karaktärsmodeller är väl detaljerade, och ljussättningen ser väldigt levande ut. Trots detta lyckas spelet se både modernt och åldrat ut samtidigt då vissa områden verkar vara troget designade efter Playstation 3-versionen. Landskap och byggnader kan ibland se lite tråkiga ut och det skär sig med andra finare detaljerna. Detta gäller även karaktärers ansikten till viss mån. Även om de är fint detaljerade ser dessa anleten ibland ut lite som porslinsdockor när de rör sig. Det finns egentligen ingen ursäkt till varför ansiktsanimationerna ser så pass stela ut när Nier Automata som kom ut fyra år sen lyckas se avsevärt bättre ut på denna front. Poängen med denna version av Nier är ju att den ska vara trogen originalet. Det sätter dock käppar i hjulen för spelet då det kunde sett bättre ut om t.ex. miljöer byggts upp från grunden istället för att eftersträva originalet. Effekten blir lite som att titta på en upprustad Volvo 740. Den skiner väldigt fint men det är fortfarande en gammal bil.

Oftast när Nier-serien diskuteras är det handlingen som är i fokus och det är i min mening helt rättfärdigat även med Nier Replicant. Till en början presenterar spelet ett litet antal delar som skapar en större bild. Frågor uppstår redan från start och Nier Replicant är väldigt duktigt på att göda förvirringen med små sporadiska droppar av story-detaljer. Spelet kör vidare med denna taktik tills dropparna övergår till skyfall när det äntligen står klart vad som hänt och händer i denna värld. Tillåt skyfall vara en metafor för tårar då Nier Replicant för det mesta inte är ett lyckligt spel. Utan att spoila någonting kan jag närmast likna spelet vid en tragedi och väldigt nihilistiskt. Världen är i spillror och ingen riktigt minns varför längre. Sjukdom härjar och folk svälter. Det är brist på optimism så långt ögat kan nå.

Vi blir även intimt bekanta med våra kompanjoner, Kainé och Emil. De är två oerhört genomtänkta karaktärer som tillför en rejäl mängd känslomässig tyngd till berättelsen. Tillsammans med Grimoire Weiss utgör de kärngruppen vi färdas med. Utöver sina önskningar att bota Yonah samt slåss mot Shades har de sina egna mål och ambitioner. Det är spännande lika mycket som det är bitterljuvt att få lära känna dessa individer och deras sorgliga bakgrundshistorier. Allt är dock inte grått. Samtidigt som vi lär känna våra följeslagare lär de också känna varandra vilket leder till både humoristiska och emotionella stunder under spelets gång. Kainé svär mer och tusen gånger än en sjöman och käftar fram och tillbaka med syrliga Grimoir Weiss men när det kommer till kritan ställer de alltid upp för varandra. Emil har varit isolerad hela sitt liv och hittar en vän i Kainé. Även om det först verkar ganska ensidigt får vi följa hur de skapar ett starkt band sinsemellan. Spelet är packat med interaktioner som dessa till den nivå att jag skulle vara okej med en film där karaktärerna bara sitter i ett rum och pratar med varandra.

En väldigt märkvärdig sak är hur spelet kommer med ett flertal olika slut men det kräver också att vissa delar av Nier Replicant spelas om. Det är dock mer nyanserat än bara en simpel repetition av nivåer då det tillkommer både nya scener och dialoger. Istället för att då spela samma sak fem gånger innan alla slut är upplåsta läggs det till nya detaljer som verkligen expanderar på världen och karaktärerna i den. De som spelat Nier Automata känner säkerligen igen sig. Det låter som ett klumpigt sätt att berätta en story på men utan detta tillvägagångssätt hade Nier Replicant varit på tok för rörigt. Grunden läggs under första spelvändan och fylls därefter ut då spelet är menat att klaras av mer än en gång. Det enda exempel jag tänker ge är hur vi under andra spelvändan börjar kunna läsa vissa fienders dialoger där det innan bara var osammanhängande läten. Det sätter spelarens agerande i en kontext som är helt oväntad och hjälper till avsevärt att bygga upp en bättre helhetsbild.

LÄS MER: De konstanta överraskningarna i Nier: Automata

Nier Replicant innehåller dock ett gäng tveksamma designval. Världen vi utforskar är inte särskilt stor och är uppdelad i mindre zoner. Mellan varenda zon är det av någon anledning en laddningsskärm som avbryter äventyrandet. Laddningsskärmar här och var är i sig inte ett problem men med existerande teknologi hade de små zonerna kunnat bli ihopsydda till nästan en enda öppen värld. Då världen dessutom inte är särskilt stor blir sidouppdrag ibland mer en frustration än en belöning. Det finns omkring 70 sidouppdrag i Nier Replicant. Det i kombination med världens storlek leder till en hel del springande fram och tillbaka mellan spelets olika zoner.

En del uppdrag har sina egna små berättelsetrådar och hjälper verkligen spelaren att bli känslomässigt knuten till den generella befolkningen som bara försöker överleva. Andra uppdrag går däremot bara ut på att samla in material och dessa kan bli riktigt frustrerande då det sällan är uppenbart var materialen ifråga finns. Även om det finns roliga samt involverande sysslor är de tyvärr en minoritet och det konstanta springandet mellan platser kan ibland ta död på nöjet att hjälpa människorna i spelet. Vissa uppdrag är även nödvändiga då belöningen ibland är vapen och dessa behövs för att låsa upp vissa av spelets fem slut. Det finns ingen indikation på vilka uppgifter som ger vad och det kan bli oerhört tidskrävande i slutändan. Det underlättar lite att göra sysslor i samband med vart huvudstoryn leder. Antalet uppgifter och okunskapen om vilka som är nödvändiga kommer troligtvis leda till att en guide behövs och det säger en hel del om Nier Replicants bristande uppdragsdesign.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Nier: Automata – The Weight of the World

Efter min tid med detta spel är det ganska uppenbart varför Yoko Taros skapelser är så nischade som de är. Nier Replicant känns nämligen som en berättelse med ett spel släpandes bakom sig. Sidoaktiviteterna blir ganska tröttsamma och områdena slutar vara intressanta relativt snabbt. Moderniseringarna i detta spel lyfter dock upplevelsen en hel del. Striderna är tillfredsställande och jag känner mig rätt häftig när jag nästan flyger runt mina motståndare innan jag dunkar ner dom i marken. Vissa delar av världen kan se lite trista ut men enligt mig väger de nya visuella uppgraderingarna mycket tyngre än det som brister. Stjärnan i showen är ändå karaktärer och story. Sällan har jag stött på ett gäng lika färgglada och fängslande personligheter likt de som existerar i Nier Replicant. Historien är fylld med emotionella stunder, vändningar i intrigen, och omskakande avslöjanden. Det är narrativet och karaktärerna som bär hela upplevelsen på sina ryggar. Se förbi Nier Replicants lite mer åldrade delar så har du ett äventyr som kommer beröra både kropp och själ.