4 minuter lästid

Det pågår en intressant diskussion på flera håll inom spelvärlden där ett kritiskt granskande av ett spel alltför ofta likställs med huruvida ett spel är roligt eller ej. Det är en nyttig diskussion där skillnaden mellan de både synsätten är viktig att synliggöra. Jag såg bland annat hur flera spelare blev totalt förbluffade över hur Days Gone inte kunde få skyhöga betyg hos kritikerkåren när de själva hade så fruktansvärt roligt med spelet. Under min tid med Rage 2 har jag noterat såväl repetitiva uppdrag och ointressant handling som tvivelaktigt bilkörande. Spelet innehåller en rad med brister som tillsammans hindrar titeln från att nå de absolut högsta betygen, det är likväl ett av de absolut roligaste spelen jag upplevt i år.

LÄS MER: Checkpoint 19.5

Rage 2 slösar sällan med din tid. Från det att jag väljer svårighetsgrad till att jag släpps lös i den öppna världen hinner det inte gå många minuter. Vi kan likna det hela vid en överdrivet våldsam orienteringslektion. ”Här har du ett gevär, en bil och ett gäng markörer på kartan. Iväg med dig!”. Handlingen är inte mycket att hänga i granen, men det är inte heller meningen. Rage 2 fungerar som bäst när jag tillåts utforska den interaktiva lekplatsen med den evigt växande arsenalen av vapen och krafter. Sedan får en historia om störtandet av någon slags supermakt fungera som bakgrundsljud till alla explosioner och pistolskott.

Kompassen har en tendens att bli ordentligt välfylld.

Poängen med att bygga spel i en öppen värld är att spelaren ska uppmuntras i att vika av från huvudspåret för att leta reda på alla hemligheter och skatter som gömmer sig runtom på kartan. Detta är något som Rage 2 verkligen anammar. Spelet innehåller en rad olika aktiviteter som kastats ut på kartan och kan genomföras i samband med att du transporterar dig mellan de olika huvuduppdragen. Du har faktiskt inte mycket till val då en stor mängd sidoaktiviteter måste genomföras för att du ska kunna avancera i handlingen, vilket i sig känns som ett ganska tröttsamt designval vid första anblick. Det hela räddas tack och lov upp av underhållningsnivån i själva spelandet och de lysande striderna.

Uppdragsbeskrivningen i Rage 2 är sällan mer invecklad än ”gå hit, skjut fiender, återvänd”, och i många andra spel hade det varit rejält avtändande. Men uppdragsdelen som stavas ”skjut fiender” är så pass underhållande att det väger upp för de tradiga transportsträckorna. Tempot är betydligt högre här än i föregående del i spelserien och det överliggande navigerandet påminner en hel del om Doom från 2016. Jag känner mig livsfarligt snabb redan i början av spelet vilket bara förhöjs i takt med att jag tillåts införskaffa olika uppgraderingar. Kombinationen av traditionella vapen och superhjälteliknande krafter leder verkligen till ett underbart kreativt utlopp i nästan varje strid. Möjligheten att slunga upp mig själv i luften, avfyra en målsökande raket och sedan rasa mot marken med en kinetisk smäll är bara en av hundratals strategier som förvandlar den primitiva uppdragsdesignen till något riktigt trivsamt.

LÄS FLER RECENSIONER: Shakedown: Hawaii

Som om inte striderna var sin egen belöning under uppdragen innehåller även Rage 2 fler metoder för progression än de allra flesta spelen jag stött på under åren. Att påstå att varje sandkorn i den postapokalyptiska öknen har ett eget färdighetsträd är såklart en överdrift, men inte en massiv sådan. Varje vapen, fordon och superkraft har en egen samling uppgraderingar som aktiveras med hjälp av olika typer av uppgraderingsvaluta. Och det är inte ens spelets huvudsakliga färdighetsträd som istället är kopplad till tre handlingsrelevanta karaktärer. Alla aktiviteter i världen är kopplade till en av dessa tre karaktärer och ger poäng att investera i den aktuella karaktärens färdighetsträd. Det är uppenbarligen inte det lättaste att förmedla i skrift, men sammanfattat hade spelet lika gärna kunnat heta Progression: The Game. Det är både en fördel då de allra flesta aktiviteterna i världen känns relevanta och en nackdel eftersom det hela blir ganska rörigt i slutändan och tvingar mig navigera de slöa menyerna mer än nödvändigt.

Bilarna fyller sitt syfte, men inte mycket mer.

Ofta är resan mer underhållande än målet, detta gäller dock inte i Rage 2. Det största nöjet sker oftast när jag kommit fram till en utvald plats medan resan dit mer är ett moment att genomföra än någonting som tillför nöje. Körandet känns bitvis bra och lagom tungt, men under ytan gömmer sig en ganska hackig körmekanik som blir extra tydlig när jag ombeds köra från en punkt till en annan så fort som möjligt. Minsta vägkant kan, om jag har otur, förstöra en hel tävling genom att bugga fast bilen på flera möjliga vis. Det är tydligt att Avalanche även återanvänt de framgångsrika bilstriderna från Mad Max, men när stridandet är så mycket roligare till fots känns de mobila striderna ganska bleka i jämförelse.

Jag gillar verkligen Rage 2. Det är inget mästerverk som för evigt kommer vara en representant för dagens spelvärld, men det är ta mig tusan en stilstudie i fullkomlig spelglädje. Rage 2 är en underbar skapelse som kommer ha sina klor i mig under en lång tid framöver. Det är verkligen inte perfekt, och flera av er kommer kanske tröttna innan första magasinet tagit slut, men det är likväl en fantastisk färgklick i spelåret 2019.