3 minuter lästid

Shakedown: Hawaii är den logiska fortsättningen på Retro City Rampage som var en indie-succé på förra generations konsoler och PC. Skönheten i Retro City Rampage var den charmiga berättelsen och mängder av smart skriven dialog. Inspirationen var Rockstars Grand Theft Auto-serie men med fokus på humor och långt mer intensivt spelförlopp. Det hela utspelade sig som en parodi på 80-talet där huvudpersonen ”The Player” av misstag blir skickad till framtiden och sedan försöker hitta ett sätt att ta sig tillbaka.  Personligen uppskattade jag inte spelets 8-bitars grafik, men njöt av bra spelkänsla och en strid ström av parodier på kända film- och spelserier från det glada 80-talet.

I Shakedown: Hawaii har vi förflyttat oss till 16-bitars eran och huvudpersonen från det första spelet är tillbaka, men nu i form av en äldre man med svårigheter att anpassa sig till det moderna samhället anno 2019. Som titeln avslöjar utspelar sig majoriteten av spelet på Hawaii, där ”The Player” nu är en avdankad, maffialiknande boss för resterna av ett en gång väldigt framgångsrikt affärsimperium.

Målet är att få fart på affärerna, och för att det ska kunna hända måste vår kära gamla maffiaboss droppa tubsockorna och dumpa faxen till förmån för mer modern teknik och tillvägagångssätt. Mycket av Shakedown: Hawaiis humor bygger på moderna affärsprinciper skruvade till max i kombination med extremt handgripliga sätt att skynda på eventuella processer och väntetider. Ett typexempel är när ”The Player” sitter och glor på nyheterna och inser att coffee shops är hett, för att sekunden senare ge sig ut och köpa en coffee shop runt hörnet. När han inser att kaffet de använder är dyrt och inte har så låga marginaler, förhandlar han inte ner priset utan ger sig ut och kapar lastbilar med kaffebönor för att leverera dem till sin egen shop.

Humorn skulle inte ha funkat lika bra om inte allt var gjort i charmig pixelgrafik med ett gott öga för stereotyper och skarp satir på moderna försäljningsknep. Då jag själv jobbar inom marketing och handel är det nästan kusligt att se hur precist  Shakedown: Hawaii radar upp försäljningstrick efter försäljningstrick och ger dem lite extra snurr ala mafioso. Det är nästan så att spelets skulle kunna fungera som en handbok i marknadsföring! Alla de här metoderna fyller sedan sin funktion som multiplikatorer för ens företags omsättning.

Bakom allt våld och humor döljer sig en ganska rudimentär affärssimulator där du kan köpa företag, fastigheter, tomter för att tjäna mer pengar. Allt är starkt förenklat och med ett par hårda nävar eller en eldkastare kommer du långt i förhandlingar med säljare som inte vill sälja!

Mer action: Recension: Strike Suit Zero: Director’s Cut

Pengar du tjänar är uppdelade i två olika delar, pengar som tillhör företaget och din egen lön. Lönen sätter du själv och de pengarna kan du sedan spendera på höftoperationer för att kunna dubbelhoppa eller andra fysiska uppgraderingar. För den modemedvetna finns det en uppsjö av olika frisyrer och kläder att köpa. Tyvärr är din sprite-form så liten på skärmen att du inte riktigt kan se finheterna i dina klädval, dessutom är du alltid representerade av din ”grundstil” i alla mellansekvenser. Det är naturligtvis förståeligt, men ändå lite synd.

Precis som i GTA kan du sno alla fordon du hittar oavsett om föraren sitter i fordonet eller inte. Hur du styr ditt färdmedel är upp till dig, valet finns mellan auto – där du styr och bromsar och ett mer avancerat där du kan kontrollera fler saker manuellt. Oavsett vad så funkar körningen bra och variationen på saker att köra är stor. Då det mesta är förstörbart, är det en fröjd att meja ner murar, bilar och palmer som värsta skördetröskan, ofta i ett försök att undkomma polisen.

Det som tryter i Shakedown: Hawaii är variationen, i början märks det inte så mycket då allt känns nytt och intressant men när du lirat ett tag blir det till slut aningen enformigt att få en affärsidé, prata med dina direktörer och sedan ge dig ut och med våld se till att du får det du vill. Majoriteten av spelet håller sig till den grundformen jag precis beskrev, även om det ibland blandas upp med lite enklare minispel och ett och annat temporärt miljöombyte.

Spelets svårighetsgrad är dessutom väldigt låg och på många sätt känns det som större delen av speltiden upptas av en lång rad av övningsuppdrag. Tyvärr blir det aldrig svårt nog för att motivera en att spela mer än för att se slutet, och då är jag inte ens speciellt bra på den här typen av spel. Shakedown: Hawaii hade mått bra av långt mer spelmässigt djup än vad som finns att finna, för iden och utförandet är riktigt bra.

Kanske kommer där en mer utförlig utgåva i framtiden, där affärssimulationen får spänna musklerna och blomma ut samtidigt som den våldsbaserade delen bjuder på rejält motstånd som eskalerar allt eftersom man bygger sitt brottsimperium. Shakedown: Hawaii är ändå rätt kul, trots sina tillkortakommanden och värt sitt pris även i sin nuvarande form, men inte mer än så.