4 minuter lästid

Jag minns hur jag själv älskade rymdstriderna i 2005 års Star Wars: Battlefront II. Farten och intensiteten var något som verkligen lockade. Där tar dock min egen erfarenhet av spel på temat rymdstrider slut. Jag skyller detta på den ständiga närvaron av olidligt många vassa spelupplevelser som helt enkelt gjort att rymdstriderna fått retirera för egen del.

Strike Suit Zero släpptes 2013 som ett resultat av en Kickstarter-kampanj och hade som mål att sätta fart på den något avstannade genren. Spelet har sedan dess lanserats till flera olika enheter och släpptes nyligen i en extra polerad Director’s Cut. Den här versionen av spelet, precis som originalversionen, bjuder på en hel del att gilla för den oinvigde och ännu mer för den som uppskattar genren. Däremot är spelets tillkortakommande tillräckligt störande för att förhindra äventyret från att på riktigt gasa upp i ljusets hastighet.

SVARA PÅ VECKANS FRÅGA: Vilket är ditt favoritljud i spel?

Spelets hjärta är definitivt själva rymdstriderna, något som ofta funkar riktigt bra. Jag gillar känslan av att lägga i en extra växel och avancera mot mitt mål, låsa fast en missil precis innan vi möts och sedan betrakta hur min målsökande hjälpreda totalförstör motståndarskeppet. Nyckeln till framgång ute på fältet är ett tydligt fokus på nästa måltavla, något spelet hjälper mig med genom att markera närmsta fiende via ett enkelt knapptryck. Jag känner däremot att spelet knappast ger mig de bästa förutsättningarna för att förföljare mina motståndare då manövreringen känns mindre än optimal, nästan klumpig. Att rotera skeppet med en spak och svänga med en annan fungerar helt okej, men båda sätten att styra skeppet på sker alldeles för långsamt för att exempelvis en snabb helomvändning ska vara möjlig. Dessutom hade jag gärna sett några händiga aktioner för att genomföra exempelvis en roll genom att bara trycka på en knapp.

Vissa av banorna bjuder verkligen på ögongodis.

Det är inte bara med hjälp av gamla hederliga laserkanoner och målsökande missiler som fienden ska besegras och världen ska räddas. Mitt tveklöst mest kraftfulla vapen, och spelets stora säljpunkt, kommer i form av en så kallad strike suit där mitt rymdskepp transformeras till en svävande mördarrobot. Förvandlingen innebär utöver en kraftigt förstärkt eldkraft att jag tillåts stanna upp i min färd och kan lättare besegra det ankommande motståndet. Jag gillar kontrasten som blir mellan den höga farten och den taktiska fördelen som en stillastående farkost innebär. Sen kan jag knappast förneka att hela förvandlingen är väldigt (i brist på bättre ord) häftig.

Ännu en aspekt jag gillar med striderna i Strike Suit Zero är hur upplägget kliver ifrån tanken om den ensamma hjälten. Jag är ingen enmansarmé som ska kliva fram mot det stora hotet medan resten av styrkan tittar på. Mina medhjälpare gör ofta det dem ska och det händer faktiskt saker runtomkring mig när jag flänger runt bland laserskotten. Är uppgiften att förinta två enskilda rymdskepp kan jag räkna med att det kommer ha hänt en hel del med den andra måltavlan efter det att jag avverkat den ena. Jag är snarare en del av en krigande armé än det stora supervapnet som ska rädda alla. Lite mer Hawkeye och lite mindre Captain Marvel.

Även om striderna känns tillfredsställande överlag är ramarna inom vilka det sker, nämligen uppdragen, mindre intressanta. Jag bjuds inte på någon vidare variation utan ombeds vid upprepande tillfällen att försvara eller förstöra utvalda mål. Uppdragstiden fylls ut av ganska mycket dialog som förmedlar den ganska klyschiga berättelsen om en hemplanet under allvarliga hot. En ljuspunkt under de enformiga uppdragen är däremot ett vackert och atmosfärsikt soundtrack signerat Paul Ruskay (Homeworld) och den japanska sångerskan Kokia. Spelets huvudtema smyger in några gånger under kampanjens gång och tillför på egen hand en nära hårresande känsla tillsammans med de vackra vyerna och pangande farkosterna. Något som handlingen i sig knappast lyckas med.

Spelets kampanj är relativt kort men förlängs något tack vare möjligheten att låsa upp diverse uppgraderingar med hjälp av olika aktioner eller spelsätt. Jag blir alltid glad när jag stöter på system där uppgraderingar införskaffas på mer kreativa vis än att tjäna in ett visst antal erfarenhetspoäng. Systemet i Strike Suit Zero innebär att jag ofta behöver spela uppdragen två gånger om jag vill låsa upp allt spelet har att erbjuda, eftersom det kan vara svårt att lyckas med alla utmaningar på första försöket. Dessutom har jag alla möjligheter att finslipa mina egenskaper som intergalaktisk stridspilot genom att hålla koll på bland annat min träffsäkerhet efter varje uppdrag, vilket också förhöjer spelets hållbarhet.

LÄS FLER RECENSIONER: Sniper Elite V2 Remastered

Det finns som sagt en hel del att tycka om i Strike Suit Zero: Director’s Cut. Det är nästan tillräckligt mycket för att slutprodukten ska bli något alldeles extra. Tyvärr hålls helheten tillbaka något av de repetitiva uppdragen, den klumpiga manövreringen och en oengagerande handling. När det dessutom är två så pass stora delar som inte riktigt levererar bildar det en kritik som tyvärr är svår att förbise. Men Strike Suit Zero är en trots det en fullt godkänd källa för häftiga rymdstrider med mäktiga kulisser som definitivt kommer leverera en trivsam spelupplevelse till de allra flesta rymdnördarna.