2 minuter lästid

Min pepp inför Rampage-filmen har stegvis stigit sen den utannonserades. Till en början var jag nyfiken men ganska ointresserad men mot våren började det bli en av mina mest framemotsedda biospektakel.

LÄS MER: Första trailern på filmatiseringen av Rampage

Igår kunde jag äntligen sätta mig i biomörkret och se den. Jag blev inte besviken. Inte alls faktiskt. Jag kanske rentav tyckte den var lite bättre än jag trodde den skulle vara.

En stor anledning jag gav den här rullen en chans var p.g.a. att den hade Dwayne Johnson i huvudrollen, en skådespelare som jag har väldigt svårt att ogilla. Hans insats är godkänd medan hans kompis albinoapan George känns mer roande. Syskonparet Wyden som är ägarna av berättelsens onda forskningsföretag utgör en udda duo med väldigt olika personligheter som jag kunde uppskatta. De får dock se sig slagna av Jeffrey Dean Morgan som spelar den tillbakalutade och sydstatscharmiga agent Russel som glider in i äventyret efter en stund. Han är lätt den mest älskvärda karaktären i filmen.

Rampage
Davis (Dwayne Jonson)och Russel (Jeffrey Dean Morgan).

Filmen lider lite av ojämnt tempo. Mot mitten kände jag att det var lite för mycket prat utan större utdelning men det skall tilläggas att jag sett betydligt värre exempel på sånt i andra filmer av liknande karaktär. Rampage: Big Meets Bigger (ja, så heter den i Sverige) gör aldrig riktigt att jag känner mig snuvad på actionkaramellen som jag betalade för. Framförallt var jag orolig för hur länge filmen dröjde innan man togs in i Chicago, staden vi sett bli attackerad av George, Ralph och Lizzie i trailers.

Jag var uppriktigt lite orolig att det skulle bli en svag payoff men där hade jag fel, väldigt fel, för filmens slutskede är ingen kort parentes utan ett stort svulstigt actionepos där massiva monster river ner Chicago och militären som står i dess väg. Rampage final är fylld med starka actionmoment och minnesvärda sekvenser och framförallt har regissören Brad Peyton en känsla för tempo och tajming. När allt var över kände jag hur allt kändes rätt. Inget avgörande dråpslag kändes oförtjänt. Mitt monsterälskande inre hade fått vad han ville ha.

Rampage
Filmens tolkning av Lizzie.

Stundtals känns det som filmen inte vet vad den vill vara däremot. Skall den vara en lättsam actionrulle där Johnson spottar one-liners eller skall den kännas mer mörk och seriös? Det är därför inte omöjligt att den kan ge ifrån sig lite av ett schizofrent intryck då och då.

Jag bryr mig inte heller ett smack att Rampage inte handlar om människor som blir monster utan “bara” om muterade djur när jag följer spektaklet från min sittplats. Om spelet generöst skulle kalla detta element sin baspremiss så påverkar det inte något som helst. Vi kan rentav strunta helt i spelarvet. Premissen för ett spel som Rampage är så tunn att det inte kan göras mycket annat än att utvecklas. Jag är helt enkelt tacksam att spelet inspirerade någon att göra en flådig monsterrulle.

Du vet varför och om du vill se den här filmen. Gillar du att se städer jämnas med marken av stora bestar är detta precis vad du vill ha. Fyllningen emellan tjänar sitt syfte men gör aldrig att jag blir förbannad eller himlar med ögonen. Målet är ändå detsamma, en väldigt underhållande monster-mashup med tyngd och flärd.