När Resident Evil-serien fick en ordentlig rockad i sitt spelupplägg i och med Resident Evil 4 (2005) var det nog många fler än jag som till en början undrade vad de egentligen höll på med. Jag spelade demoversionen åtskilliga gånger samt spelade igenom spelet när det väl kom och var ganska tudelad. Jag tyckte att det var ett oerhört bra och väloljat äventyr, men föredrog jag verkligen tredjepersonkameran och den tydliga actionvinklingen jämfört med de tidigare spelen som främst var inriktade på skräck?

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess givetvis, och nästan alla Resident Evil-spel sedan 2005 riktar betydligt större fokus på action snarare än på skräck. När det var bestämt att det var jag som skulle få chansen att spela remaken av Resident Evil 4 för Player Ones räkning så kunde jag knappt bärga mig till jag kunde sätta spelet på nedladdning och jag skulle få återvända till den Iberiska halvön och panga en stor skara infekterade bybor och annat otyg.

För visst är det så att actionsekvenserna är spelets största behållning. Personligen hade jag inte gillat spelet alls lika mycket om det användes fasta kameror som i tidigare spel, och jag tror således att spelet hade fått ett alldeles för långsamt tempo i och med att stora delar av spelet utspelar sig i öppen terräng. Jag anser också att det är ett smart drag att det kommer en stor eldstrid tidigt i berättelsen. Ni som har spelat originalet vet så klart vilken sekvens jag pratar om. När kontrollen och styrningen inte riktigt ännu sitter så skapar den sekvensen en nerv av sällan skådat slag, och att klättra runt bland husen, barrikera sig etc. är både kul och läskigt en och samma gång.

Det är kul att avfyra mina vapen, jag hade ljugit om jag sade annorlunda. I de tidigare delarna i serien var man i princip rädd för att skjuta då varenda kula verkligen behövdes sparas för att ha någon chans att överleva längre fram i spelet. Nu kan man slösa på sin ammunition med gott samvete, dels för att man får ammunition väldigt ofta (hittar man inte kan man tillverka eget från material i sin inventory) men framför allt för att det är så förbaskat kul.

Läs också:Resident Evil 4 och förväntningar man har när man återvänder till gamla spel

En favorit är att skjuta knäskålar tills ben viker sig. En annan är att panga på dynamiten eller molotovcocktailen som de infekterade är redo att kasta så att den exploderar i deras näve och tuttar fyr på dem. Då skrockar undertecknad gott i soffan. Jag är också nöjd när jag lyckas träffa en flygande sickla så att den flyger åt sidan. Då känner jag mig ascool varenda gång. På tal om det så är det nya pareringssystemet också ett välkommet tillskott där det gäller att trycka på L1 (på Playstation) med rätt tajming för att parera en sickel eller liknande tillhygge med sin kniv. Kommer det tyngre artilleri som högafflar, tvåhandshammare eller rent av motorsågar kan man om man har tungan rätt i mun kasta sig undan dessa dödsbringare. Dessutom är även smygavrättningarna ett trevligt tillskott, även fast man förstås inte kan smyga runt som Batman i Arkham-trilogin och avrätta 15 infekterade utan att bli sedd.

Det ska även tilläggas att även fast Resident Evil 4 är ett nästan renodlat actionspel så återfinns det en hel del skräckdimensioner också, mer i remaken än i originalet. Just jump scares kanske inte alltid är direkt närvarande, men den här obehagliga känslan ligger tjock i luften vid flera tillfällen. Det har man tydligt jobbat med i den här utgåvan av spelet. Inte minst vid en passage efter man har varit ute och härjat med en båt på den lilla sjön som återfinns i närområdet. Det har hunnit bli kväll, regnet faller i en stilla ström och bland träden hör man en viskande, mässande röst. Efter en kort stund stöter man på en infekterad och skjuter honom, men den mässande rösten upphör inte för det. Det är en riktigt, riktigt obehaglig sekvens som trots sitt obehag är väldigt välkommet och uppskattad.

”Hmm, ska jag skjuta sönder knäskålarna på dem eller ska jag kasta en handgranat så lemmarna flyger all världen väg?”

Jag skulle vilja hävda att remaken på Resident Evil 4 är den perfekta mixen av action och skräck, och det är inte någonting jag trodde jag skulle säga för lite drygt 20 år sedan. Det karga men vackra landskapet återspeglas också väldigt bra via dess urtjusiga grafik som och den rentav bidrar till suget att skjuta infekterade på de mest bestialiska sätt som går. Även explosiva tunnor är ruskigt lockande att skjuta på då de efterlämnar sig tillfredställande separerade extremiteter och uppslitna slamsor i sina explosiva spår.  Mitt i all denna kaos av blod, krut och eld kan jag även finna tid för faktisk skräck och obehag. Lite Skräcksekvenser här och var har ju ingen dött av som jag brukar säga, men om det finns något spel jag förlåter för att ha mer action än skräck så är det Resident Evil 4.