4 minuter lästid

“Det var bättre förr” är ett uttryck som används i många fall. Då Player1 inte är en hemsida med en politisk agenda lämnar jag samhällsfrågorna här och fokuserar på spelvärlden. I en tid då intresset för retrospel växer sig lavinartat ställer jag mig frågan, var det bättre förr? Vad har hänt med spelen sedan 1988?

För att få reda på om det var bättre förr måste jag såklart veta vad som har förändrats de senaste 30 åren. Frågar du en oinsatt är det naturligtvis grafiken som är det mest påtagliga, och eventuellt kontrollens miljoner knappar. Under den tiden jag följt spelens utveckling har fokus på grafiken blivit större och större för varje konsolgeneration. Skiftet mellan förra generationen, Xbox 360 och PS3, kontra Xbox One och PS4 har fokus gått mer från ren grafik till bildens uppdateringsfrekvens, a.k.a FPS. Jag ser dock detta fortfarande som en grafisk fråga och jag har alltid hävdat att grafiken inte gör spelet, för så är det inte. Men grafik kan tillföra fler detaljer till ett spel vilket kan skapa en bättre helhetskänsla.

Nintendo satsar på en blandning mellan silkeslen 3D-rendering och 80-tals pixel i senaste delen av Super Mario

Men för mig, vad är min syn på förändringen de senaste 30 åren? Jag skulle säga att spelmediet i stort har landat som en splittergranat och skjutits ut åt miljontals håll. Vi har storspel som noga analyserats och byggts ihop av stora team för att godkännas av den stora massan. Sedan har vi de mest obskyra indiespelen som skapats av enstaka eldsjälar. Allt där emellan samlas under en och samma kategori, TV-spel.

Sen har vi alla butiker och mässor som riktar sig till retrospelssamlare. Kvalitetsspel, eller kanske kvalitativa minnen av spel?

Den största förändringen i spelvärlden, enligt mig, är internet. Internet har öppnat upp för communityn. Communityn har i sin tur gett oändliga möjligheter, både för spelare som utvecklare. Utvecklare kan skapa de mest simpla idéer som för 15 år sedan knappt skulle kallas för spel, sedan bygger communityn resten. Detta är såklart en sanning med modifikation.
Det perfekta exemplet är Minecraft. Mojang gav världen en väldigt simpel, men extremt komplex, plattform som byggts av spelarna. Det började med en dator i de svenska skogarna och idag är det ett av världens största spel. Skapar man en tillräckligt enkel och bra plattform samt får in rätt människor till grunden av communityn kan ett spel bli precis hur stort som helst.

För 20 år sedan var man glad om rykten kring buggar spred sig på skolgården. Idag kan man gå in på Youtube och kolla i timmar på olika buggar, hur de kan utnyttjas för komisk effekt eller hur de kan förstöra en spelupplevelse. För 20 år sedan kunde man köra Time Attack i Sega Rally mot någon kompis eller ett syskon. Idag har jag skapat en hel liga med 24 personer jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Denna gemenskap ger spelet någonting utvecklaren själv inte kan erbjuda, den ger spelet ett sammanhang och spelaren en plats att fylla. Helt plötsligt är du som spelare en del av spelet. Utan dig är spelet inte det samma för de andra, utan de andra är spelet inte samma sak för dig. Det är där dagens magi skapas inom spelvärlden, spelaren är en del av ett community.

LÄS MER: 90-talskänslor med Willy Beamish

För någon vecka sedan skrev min kollega Adrian att Switch lever på nostalgi. Han kompletterade detta blogginlägg med en dementi efter en vecka med ett switch. Det är hans åsikt och jag är inte beredd att hålla med. Däremot tycker jag att mycket i dagens spelkonsumtion lever på nostalgi. Var och varannan månad lanseras ytterligare en remake på gamla spel med uppiffad FHD/UHD-upplösning och mer detaljerad grafik. Spel som säljer av nostalgiska skäl, eller? Sen har vi alla butiker och mässor som riktar sig till retrospelssamlare. Kvalitetsspel, eller kanske kvalitativa minnen av spel?

Secret of Mana, ett av världens mest omtalade rollspel. Är det en barndomsförälskelse eller ett riktigt mästerverk?

Jag som är 80-talist är en av de första generationerna som växt upp med interaktiv media. För oss var spel som diamanter, sällsynta och svindyra. Idag har vi jobb och pengar, därmed kan vi köpa oss den barndom vi själva önskade oss. Jag skrev “eller kanske kvalitativa minnen av spel?” i stycket ovan. Vad jag menar med det är att spelen i sig kanske inte var så mycket bättre förr. Kanske är det så att våran bild av spelen gör dem bättre.

Intryck från ett 20 år äldre jag är svåra att radera. Det är bland annat därför många känner rädsla för saker. Kanske skrämdes man av en hund när man var åtta år, eller så var man nära att trampa på en mus? Nästan alla är rädda för saker i vuxen ålder på grund av att de upplevt något obehagligt i en ung ålder. Då är det inte helt orimligt att den psykologin även fungerar tvärtom. Vårt barns hjärna fick uppleva ett fantastisk äventyr som legat och värmt spelarens hjärta i 20 år. Det vore konstigt om detta spel, eller dessa spel, inte fyller en viss emotionell plats i spelarens liv.

Så då är frågan, var spelen bättre förr eller är det minnena av spelen som gör dem bättre?

Oavsett vad är det såklart viktigast att man gillar det man konsumerar, oavsett om det är inneboende kvalité eller en uppskalad kvalité från barndomsminnen.

Hur ser ni på spelkvalitén? På vilket sett har den förändrats från era första stapplande steg i spelvärlden till idag? Vad är den viktigaste förändringen och vad får dig att lägga 100+ timmar i en digital värld?