Jag minns tydligt stunden då jag upptäckte att det fanns väldigt lite av mitt liv foto-dokumenterat mellan 00-talets början och in till dess mitt. Det var i skarven mellan det analoga och det digitala fotot, och när jag började klara mig själv. Det fanns inga föräldrar att förlita sig på som ständigt jagade mig med en kamera, som kunde dokumentera mitt liv. Den insikten skrämde mig och har gjort mig mer och mer till en arkivarie genom åren. 

Dokumentering hjälper oss att hålla minnen vid liv. Foton gör att ansiktet behåller sin lyster och skärpa genom tid och rum. En händelse är för evigt förstenad med ett klick, åtminstone tills tidens tand, eld eller den krackelerande digitala etern bryter ihop och allt försvinner. Men jag gjorde i alla fall mitt bästa att bevara dessa minnen, för mig själv. 

Protagonisten i Season har ett betydligt större uppdrag att dokumentera kultur, samtid, historia och miljö i sin värld men det är nog därför jag känner att jag kan relatera till henne. Hon liksom jag är ständigt redo att fånga ett ögonblick på film, men hon är också utrustad med en ljudinspelare för det är även viktigt att fånga hur världen lät före säsongens slut, inte bara hur den såg ut. Vid sidan av detta skriver hon även ner tankar och observationer i sin tjocka journal där allt samlas. Denna bok tillåter mig att skapa en någorlunda skräddarsydd upplevelse. Alla foton, ljud, tankar och observationer kategoriseras automatiskt på olika sidor och sen är det upp till mig att bestämma layouten på nästan varje sida. 

Detta klippbok-element överraskade mig. Jag trodde nämligen inte alls att det skulle vara något för mig. Jag trodde att jag mest skulle slänga in innehåll huller om buller för att uppnå ett mål men så blev det inte. Jag blev istället oväntat investerad i att skapa vackra uppslag, och än vackrare blev dem om jag fann minst fem minnessaker som i sin tur låste upp mer pynt och illustrationer som tillhörde just den sidan. Jag tror det lyckades väcka samma väsen i mig som Concrete Genie där akten att måla och skapa något vackert också har gjorts väldigt enkel och därför ville jag skapa snarare än att det var något jag kände mig tvingad till.

Häri dokumenterar jag den aviga plats Season existerar i. Det är en otroligt fascinerande värld, lik vår egen men med sjukdomar av överstimuli, evig sömn och där specifika minnen kan förkalkas och bli en kristalliserad del av omvärlden. Minnen är hårdvaluta som hanteras med vördnad och respekt men även viss försiktighet. Även om spelets upptakt, där jag skapade en skyddande amulett med min mors offrade minnen, fängslade mig så var det inte förrän jag anlände till Tieng Valley som jag till slut tog Season till mitt hjärta. Här öppnar inte bara dalen och spelytan upp sig utan även mystiken kring hur världen fungerar. Resan från min hemstad, bergsbyn Caro, var seg, lång och intetsägande. Det var vackert att cykla genom men också ganska tråkigt.

Cykeln i fråga har det skänkts en hel del kärlek till. Det är inte ofta man får chansen att cykla i TV-spel men här ges jag den möjligheten och det är en väl utförd sådan. Utvecklarna har jobbat med Dualsense-känsligheten så beroende på vilka underlag jag cyklar på känns det annorlunda. Mest märkbart är hursomhelst när man ska trampa igång sin cykel. Det kräver nämligen tre till fem alternerande trigger-tryck på varsin sida av kontrollen, en smart cykeltramp-simulation som jag aldrig tröttnade på. Efter de inledande trampen rullar cykeln sen på automatiskt, åtminstone fram tills det blir uppförsbacke.

Allt är dock inte en cykelfärd över rosor, eller snarare så finns det törn här som stör. Cykeln har en tendens att alldeles för ofta fastna i hörn och kanter vilket leder till abrupta stopp och nedstigning från fordonet. Det kan upplevas som lite ryckigt och onaturligt. Och vad i hela fridens namn är det som pågår med ställa-sig-vid-cykeln-animationen? Det är bokstavligen en ynka bildruta mellan att trycka på R och se min avatar stå bredvid sin cykel. Det skär sig. På det stora hela är dock cyklandet i Season mysigt och ett lite annorlunda sätt att ta sig fram i en spelvärld.

För att koppla tillbaka till själva resan så ändrades min syn på spelet när jag anlände till spelets huvudsakliga skådeplats: Tieng Valley. Och här vill jag komma med en uppmaning: ta din tid i Tieng Valley, för det är vad Season i huvudsak består av. Tieng Valley ÄR Season. Jag behövde absolut mycket speltid i dalen, säkert minst 5-6 timmar, men jag var av uppfattningen att min resa skulle ta mig till en ny plats efteråt men istället nådde jag ett någorlunda abrupt slut. 

Seasons dramaturgiska konstruktion lurade mig på två sätt. Dels fick det mig att tro att resan jag hade framför mig innebar att jag skulle besöka många olika platser likt Tieng Valley, jag är ju trots allt en person som ska dokumentera världen före den når sitt slut, före den mystiska säsongen är till ända och en ny tar vid. Då känns det märkligt att spelet nöjer sig med en dal och ett samhälle för mig att bekanta mig med.

För att vara helt rättvis så säger spelet till mig när jag är vid ”the point of no return” men det framgår aldrig att det faktiskt innebär att spelet närmade sig sitt slut. Jag trodde bara det innebar att jag lämnade Tieng Valley och inte fick lov att återvända till den specifika platsen. Inget i upptakten av berättelsen som Season berättar indikerade att mitt äventyr skulle sluta blott 30-40 minuter senare. Hade jag vetat det hade jag ägnat lite mer tid i dalen i jakt på minnen och sevärdheter.

Även om Season självfallet är en mindre produktion så trodde jag ändå på en mer övergripande upplevelse snarare än den intima färd jag fick. Det hjälpte inte heller att dokumentationen för recensionen påstod att spelet var 10-12 timmar. Det är ett spel som uppmuntrar utforskning och strövande så jag förmodar att man kan sträcka ut Season till tio timmar men trots att spelet väckte dammasugar-spelaren i mig som hittar allt av intresse på en plats före jag drar vidare så var ändå utflykten över på sex-sju timmar. Det är inget fel i sig. Jag gillar korta spel och jag gillade jag min tid i dalen men jag trodde det var en sektion, inte hela spelet, så det blev fel i mitt huvud.

Nu har mitt äventyr nått sitt slut. Jag blickar ut över ett hav. Där någonstans bortom horisonten finns min framtid. Just nu är jag i nuet men där ute i oändligheten kommer jag bygga min framtid och nya minnen. Säsongen tar snart slut och när jag stirrat länge nog mot det stora blå så vänder jag huvudet och ser mot det förgångna, jag ser tillbaka på min strapats, mina minnen i Tieng Valley och de människor jag träffat. De tillhör redan det förgångna och ju längre mitt liv tar mig desto suddigare kommer minnet av dem att bli. 

Varje skarp kant mister så småningom sin skärpa. Med tillräckligt med tid emellan oss och våra livsöden blir så småningom allt grumligt. Det är därför jag dokumenterar, för att behålla lystern och skärpan. Tid hjälper oss bli mer visa genom ackumulerad och till stor del kollektiv kunskap. Season: A Letter to the Future är ett ganska poetiskt och till vissa delar filosofiskt spel som ställer fler frågor än det svarar på. Konceptet med säsonger är höljd i mystik och det stora temat i spelet cirklar kring värdet av våra minnen.

Tid kan hela oss men det är även en transportsträcka, en prövning som måste göras för att bli en samlad erfarenhet, ett resultat av de rätt och fel beslut vi gör genom livet. Så frågan är om det är av godo eller ondo, och lär vi oss verkligen av misstagen vi gör? Är minnen värdefulla eller kasserbara? Lär historien oss något eller borde vi rentav börja om med ett blankt papper ofjättrad av historia och det trauma som följer i dess spår? I slutändan är det du som avgör vilka minnen du bär med dig när säsongen når sitt slut.