Etikettarkiv: Indiespel

Neversong

Spelvärlden flödar över av spel vars huvudsyfte är att erbjuda avkoppling. Källor till eskapism där lättsam underhållning får spela förstafiol. Men så ibland dyker det även upp spel med en mer allvarsam ton. Spel med ett betungande tema som inte bara är sorglöst och glättigt, utan tungt, dystert och allvarligt.

Fortsätt läsa Neversong

Timelie

Jag väljer mina steg med omsorg. Jag måste vara snabb och effektiv, men osynlig. Om jag bara lyckas ta mig igenom dörröppningen är jag säker. Till melankolisk pianomusik trippar jag fram över golvet med målet i sikte. Men det är något jag har missat! Plötsligt vänds en strålkastare mot mitt håll och jag inser mitt misstag.

Jag spolar tillbaka och försöker på nytt.

Fortsätt läsa Timelie

Night Call

Det är en mörk och regnig natt, en sen höst. När du kör genom Paris gator plockar du upp dina kunder och höjer värmen så de kan ruska ur sig kylan medan de är i din taxi. Du kan inte ana att kunden du precis plockade upp, så sent på natten att det i stort sett är morgon, kommer att förändra ditt liv. När du kliver ur taxin för att hjälpa till med väskan känner du plötsligt en skarp smärta. Världen tonar ut i gråskala och du ser marken komma emot dig.

Fortsätt läsa Night Call

Veckans spelmelodi: VVVVVV – Pushing Onwards

Spelet VVVVVV från 2010 är ett klassiskt tvådimensionellt plattformsspel. Hela världen är uppdelad i ett stort rutnät där man som hjälten kapten Veridian kastar sig fram och tillbaka över, samt igenom, den pixelprimitiva världen i jakten på sin rymdskeppsbesättning.

Det speciella med VVVVVV är just hur det hanterar framfart. Kaptenen kan inte som ordinarie plattformshjältar hoppa över gapande avgrunder utan istället växlar man som spelare mellan två gravitationslägen. Ett läge håller Veridian rättvänd och det andra kastar upp honom i taket hängandes uppochner som en fladdermus. Det krävs lite träning att vänja sig och det krävs stora doser envishet för att bemästra systemet. VVVVVV är en kort men utmanande färd av den irländska indieutvecklaren Terry Cavanagh som på senare år även gjort Super Hexagon och släppte Dicey Dungeon, bägge vars soundtrack till stor del kommer från den kvinnliga chiptunes-artisten Chipzel, som även hon är från Irland.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Fallout 76 – Wastelanders Main Theme

Detta är faktiskt ett skäl till att jag vill belysa VVVVVV. Det ser nämligen inte bara gammalt ut utan det innehåller även ett soundtrack som är häftigt influerat av Commodore 64-enhetens ljudchip. Något vi talat om tidigare på Veckans spelmelodi är spel med en medveten retroframtoning. Många yngre utvecklare idag hedrar äldre dagars dator- och TV-spel genom att låta dem se ut som 8- och 16-bitsspel, något vi ser ske mer och mer det förra årtiondet på indiescenen. Men VVVVVV bär på modern speldesign trots sin i högsta grad visuellt avskalade design.

Alla spelutvecklare och musiker vill inte nödvändigtvis ha orkestrala verk som ackompanjerar deras spel. Så Cavanagh vände sig till en svensk chiptunes-artist, Magnus “SoulEye” Pålsson, för att ge VVVVVV sitt sound. När han skrev musiken för VVVVVV ville Pålsson uppnå “glada upptempolåtar som skulle rota fast sig i huvudet vare sig man ville det eller inte. Förhoppningsvis i den grad att man skulle nynna på musiken när man inte spelade spelet och som i sin tur skulle göra att man ville spela mer.” Resultatet uppnåddes i bl.a. denna melodi som heter Pushing Onwards som bidrar med just känslan att ta sig framåt i ett stegvis stigande tempo. Den som spelat VVVVVV vet hur man slutligen känner sig som en gud när man far tvärs över en skärm efter en annan i ett rasande tempo då man lärt sig allt från karta till gravitationsteknik.

Om ni aldrig varit fan av chiptunes eller s.k. blipblop-musik som är vad spelmusik en gång var känt som kommer inte den här låten att få er att ändra mening men alla vi andra kan glatt tralla med och minnas svunna dagar.

Låten i sitt originalutförande.

En mysig pianoversion av Pushing Onwards men även bitar från stycket Positive Force.

Det kanske inte är den bästa av covers MEN hur ofta får vi höra dragspel-covers? Inte ofta, så varsågoda!

 

Jätteguide: Bästa spelen för fyra spelare till Nintendo Switch

Det sägs att lokal multiplayer är död, men Nintendo Switch har redan från början gjort sitt bästa för att bevisa motsatsen. Maskinen har ett hav av titlar för minst fyra spelare på samma tv. Det här är den stora listan över alla köpvärda spel för fyra till åtta spelare på samma TV till Nintendos magiska lilla maskin.

Plattformsspel

New Super Mario Bros. U Deluxe (Fyra spelare)

Nintendo tog den två dimensionella Super Mario-spelen in i ”den fjärde dimensionen” med New Super Mario Wii år 2009, när ett Super Mario spel för första gången erbjöd fyra spelare samtidigt. Uppföljaren till Wii U, som släpptes 2012, finns numera i en utökad utgåva till Nintendo Switch. Nybörjarkaraktärerna Toadette och Nabbit har tillkommit sedan Wii U-utgåvan. Spelet är kanske mest känt för kontroversen kring att Toadette kan förvandla sig till Peachette när hon får tag i en gyllene krona, vilket fick halva nätet att spekulera kring Bowsette.

Toadette är spelbar!

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Super Mario Maker 2 (Fyra spelare)

Super Mario Maker 2 handlar lika mycket om att skapa som att spela. I spelet kan du nämligen skapa dina helt egna tvådimensionella Super Mario-banor. Två spelare kan hjälpas åt att skapa banorna, men hela fyra spelare kan hjälpas åt att klara banorna sedan. Eller så kan man stjälpa för varandra förstås.

Toadette är spelbar!

Spelet har 88/100 på Metacritic.

Ultimate Chicken Horse (Fyra spelare)

Här är ett annat spel där man bygger plattformsbanor. Men här bygger man banorna medan man spelar dem och man tävlar mot varandra för att komma först i mål!

”Ultimate Chicken Horse effortlessly combines level creation, solid platforming and brilliant multiplayer all into one fantastic package.” skrev Nintendo Insider. ”Ultimate Chicken Horse is very easily one of the best party games on Switch. It has a unique blend of creativity and platforming, it is widely accessible with intuitive, fluid controls, and it has loads of content and potential.” skrev Nintendo Enthusiast.

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Kirby Star Allies (Fyra spelare)

Vill du ha ett lättsammare och enklare plattformspel för fyra personer rekommenderas Kirby Star Allies. Recensenterna är delade i frågan om spelet är lätt på ett skönt sätt eller om spelet är så lätt att det inte längre är roligt att spela. Men ska du spela med några vänner som inte är vana med tv-spel kan det vara ett gott val.

Spelet har 73/100 på Metacritic.

Bubble Bobble 4 Friends (Fyra spelare)

Superklassikern Bubble Bobble var ett av 80-talets roligaste och skönaste spel. Då var det två söta drakar som kunde klara de många skärmarna tillsammans, men nu ökar vi antalet spelare till fyra!

Här är ännu ett spel där recensenterna är väldigt oense  med varandra – de rör sig från 10/10 till 4/10. ”All in all, I found Bubble Bobble 4 Friends to be a really fun take on the old Taito franchise, and a great experience for old and new players alike.” skriver Gaming Age. ”Bubble Bobble 4 Friends tries to capture the magic from the original, but it fails in the end. The gameplay is enjoyable, but it becomes stale really quick, there is no challenge to speak of and the price is too high for what you’re getting.” skriver XGN. Så det kan vara en god idé att kolla lite närmare på ett par olika recensioner innan ett köp. Till exempel vår recension som du hittar här, där vi tyvärr får veta att spelet passar bättre för två spelare än för fyra.

Spelet har 68/100 på Metacritic.

Rayman Legends: Definitive Edition (Fyra spelare)

Rayman Legends finns till alla tänkbara moderna format som existerar, och naturligtvis även till Switchen. Och det behövs ju bara en liten titt på trailern för att man ska bli förälskad i det här spelet. Att spelet ska vara underbart snyggt brukar inte vara det första man tänker på när man väljer ett spel för fyra spelare, men vill du ha det snyggaste spelet för fyra spelare så har du en god kandidat här. Extra plus för den supercoola barbar-prinsessan Barbara!

Recensenternas enda egentliga klagomål är att utgåvan inte känns helt ”definitiv” när den till och med saknar vissa inslag från tidigare versioner, men annars är det tummen upp som gäller.

Spelet har 84/100 på Metacritic.

Runbow (Åtta spelare)

Vill du ha ett plattformsspel för åtta spelare så har du verkligen inte många kandidater att välja på, men här har du ett! Gillar du klara, tydliga färger är det också ett plus, för här är det verkligen alla regnbågens färger som det bjuds på.

Spelet har 79/100 på Metacritic.

N++ (Fyra spelare)

Vill du satsa mer på grått så är N++ ditt val. N++ är mer känt som ett enspelarspel, men det låter också fyra spelare ge sig på de riktigt svåra banorna tillsammans.

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Metroidvania

Guacamelee! Super Turbo Championship Edition (Fyra spelare)

Metroidvania-spel för två spelare är verkligen inte vanliga. För att inte tala om metroidvania-spel för fyra spelare, men Guacamelee är ett sådant. Och vem älskar inte mexikanska wrestlare?

Spelet har 86/100 på Metacritic.

Guacamelee! 2 (Fyra spelare)

Mer mexikanskt-Metroidvania-skoj i den älskade uppföljaren.

Spelet har 87/100 på Metacritic.

Plattforms-pussel

Trine 4: The Nightmare Prince (Fyra spelare)

De första tre Trine spelen var något så ovanligt som spel som designats specifikt för tre spelare, men den fjärde delen höjer – passande nog – antalet spelare till fyra. Jag och mina vänner har klarat det första spelet, och det var riktigt kul att spela när en spelare var trollkarl, en var barbar och en tjuv, och det gällde att med sina helt olika egenskaper försöka samarbeta för att ta sig genom de pussliga plattformsbanorna. Och då det inte sällan händer att någon måste lämna återbud när man tänkt spela fyra spelare är det aldrig fel att ha ett par spel för tre spelare i reserv.

Det fjärde spelet har 80/100 på Metacritic.

Heave Ho (Fyra spelare)

Om du mirakulöst nog har kvar dina vänner efter ett par kvällar Mario Kart 8 Deluxe, så är det här spelet som slutligen kommer sätta stopp för all vänskap. Fyra spelare styr var sin avatar som ska gripa tag i varandra för att hjälpas åt att klara ett antal korta och svåra plattformsbanor. Ungefär allt kan gå fel, och går fel, precis hela tiden, och antalet utskällda syndabockar är snart oräkneliga. Oroa dig inte, du kan alltid skaffa nya vänner på något sätt!

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Plattforms-action

Unruly Heroes (Fyra spelare)

Om du vill ha mer action i ditt plattformspelande så är Unruly Heroes ett spel som ska kolla in. Vi glömmer att trailern har den minsta engagerade kommentatorsrösten någonsin och istället låter vi oss tjusas av den fina grafiken. Ja, det finns en förklaring till att spelet påminner så mycket om Rayman Legends; ett par av spelmakarna har arbetat på båda spelen.

Spelet har 75/100 på Metacritic.

Fightingspel

Super Smash Bros Ultimate (Åtta spelare)

Super Smash Bros Ultimate är det mest sålda fightingspelet någonsin med arton miljoner sålda exemplar, och ett av väldigt, väldigt få fightingspel där du kan spela åtta spelare samtidigt. Och då det, trots alla miljoner sålda exemplar, är märkligt svårt att hitta online-matcher i spelet, så är det verkligen ett spel där du behöver några kompisar i soffan. Förutom mina kompisar då, för de tyckte att detta enkla spel var alldeles för komplicerat. Äsch!

Spelet har 93/100 på Metacritic.

ARMS (Fyra spelare)

Arms är ännu ett ovanligt fightingspel från Nintendo. Alla kämparna i spelet har jättelånga armar, som du slåss med genom att svinga dina armar på riktigt med en Joy-Con i varje hand. Och istället för att se kämparna från sidan – som i de allra flesta fightingspel – så ser du din fighter bakifrån.

Jag hoppade mer eller mindre över hela Wii-tiden, för jag var aldrig intresserad av rörelsekänsligt viftande, men Arms är spelet som fått mig att helt ändra åsikt. Att bara styra sin fighter med rörelsekontroller i det här spelet är otroligt roligt. Och att spelet dessutom stödjer fyra spelare på delad skärm är helt galet. Så var beredd på totalt kaos framför tv:n när fyra vänner hoppar omkring och svingar sina armar, skriker och har sig. Tänk dock på att spelet kräver åtta Joy-Cons för att verkligen komma till sin rätt som fyraspelarspel.

Spelet har 77/100 på Metacritic. (Vilket är på tok för lite. Arms förtjänar mycket mer!)

Pusselspel

Puyo Puyo Tetris (Fyra spelare)

Spelvärlden är full av cross-overs, men vanligtvis är det två fightingserier som går i strid med varandra, eller någon form av kortspel eller strategispel med karaktärer från flera olika serier. Här är det dock klassiska två pusselspel som krockar med varandra. I Puyo Puyo Tetris kan du välja om du vill spela Puyo Puyo eller Tetris eller Puyo Puyo och Tetris samtidigt! Med fyra spelare samtidigt blir det förstås extra mycket kaos av fallande block.

Spelet har 81/100 på Metacritic.

Tumblestone (Fyra spelare)

Ett annat spel med fallande block för fyra spelare är Tumblestone. Spelet som försöker sälja sig själv med att man kan spela som en korv. Och visst, det köper vi!

Spelet har tre recensioner på Metacritic, som alla ger spelet 80/100.

Death Squared (Fyra spelare)

Här har vi ett pusselspel utan fallande block; istället är det fyra kubformade robotar som ska hjälpas åt att lösa pussel.

Spelet har 78/100 på Metacritic.

Action-pussel

Flat Heroes (Fyra spelare)

Om du vill ha ett pusselspel där du inte får sitta och tänka men allt händer rasande snabbt och det är action precis hela tiden så kan du kolla in plattformsspelet Flat Heroes.

”Who could have thought a game focused on squares would be so much fun? Simple on the surface but underneath its minimalistic presentation lays the beating heart of a challenging and extremely satisfying platformer. One packed with content that can be enjoyed whether you’re playing alone or in a group. If you’re on the search for a new eShop purchase then I cannot recommend Flat Heroes enough. An absolute must for fans of the genre. ” skrev Nintendo Insider.

Spelet har 82/100 på Metacritic.

Inversus Deluxe (Fyra spelare)

Ett annat i högsta grad intensivt och minimalistiskt action-pussel med fyrkanter för fyra spelare är Inversus Deluxe. Dina korridorer är motståndarens väggar och dina väggar är motståndarens korridorer.

”INVERSUS Deluxe provides a nice multiplayer and a decent single player experience on the Switch, making great use of the Joycons. Though the simple nature of the game is easy to learn, there really is not a lot to it, so don’t except a very deep or rich experience. But if you’ve got a hankering for a solid twin-stick shooter (that you can play with your friends) on-the-go, you can’t go wrong.”  skrev NintendoWorldReport.

Spelet har 70/100 på Metacritic.

Actionrollspel

Diablo III: Eternal Collection (Fyra spelare)

Diablo III är tveklöst ett av de mest kända spelen på listan; ett spel som så gott som alla spelare känner till. Monster ska dödas, grottor ska utforskas och framför allt ska massor av loot samlas. Många spel för fyra spelare är – på gott och ont – rätt enkla till upplägget och korta till speltiden, men här har vi verkligen ett matigt äventyr. Det problem som jag och mina vänner hade med spelet är dock att det aldrig kändes riktigt utformat för fyra spelare. Det kändes aldrig som vi hjälptes åt, men mera som vi alla spelade samma enspelarspel samtidigt.

Spelet har 88/100 på Metacritic.

Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order (Fyra spelare)

Om spel är konst eller inte vet vi fortfarande inte, men nog var det en kulturgärning när Nintendo beslöt att återuppliva Marvel Ultimate Alliance-serien. Upplägget är enkelt: välj fyra Marvel-hjältar och dra runt och ge skurkarna en massa smörj. Vad mer kan man önska av en eftermiddag med vännerna? Läs vår recension här!

Spelet har 73/100 på Metacritic.

Nine Parchments (Fyra spelare)

Nine Parchments har ett lite annorlunda infallsvinkel på actionrollspels-genren; istället för att spela som fyra olika klasser så spelar alla spelare som magiker. Men dessa går å andra sidan att skräddarsys på många olika sätt, så att en spelare till exempel tar på sig att sköta allt helandet. Ett annat originellt inslag är dash-förmågan, som får spelet att bitvis kännas som ett actionspel från Housemarque. Och att trycka på dash-knappen det måste man ständigt göra för annars är man snabbt överväldigad av alla fienderna. Men när det är ett veritabelt kaos av fiender och vänner som far omkring över hela skärmen och banan kantas av branta stup är det lätt att dasha fullständigt åt helvete. Eller så gör man det klassiska misstaget att råka hela fienderna istället när man ska hela sina vänner… Spelet har nämligen ytterligare en sak som får det att stå ut emot mängden av actionrollspelspel för fyra spelare: det är riktigt, riktigt svårt.

Spelet har 66/100 på Metacritic, vilket jag måste säga är väldigt i underkant. Jag och mina kompisar hade betydligt roligare med det här än med Diablo III. Framför allt är det kul med ett co-op spel där man faktiskt måste samarbeta och hjälpas åt. I Nine Parchements måste man ständigt utarbeta en taktik och en ny strategi tillsammans efter att man misslyckats på en sekvens. Här känns det aldrig som att fyra spelare spelar ett enspelarspel samtidigt.

Castle Crashers Remastered (Fyra spelare)

Castle Crashers är på många sätt en föregångare inom genren modernt-beat-’em-up. Sedan det släpptes på Xbox Live Arcade 2008 har det bildat skola för hur ett sådant här spel för fyra personer samtidigt ska se ut och fungera. Med en Joy-Con till varje spelare går riddarnas numera klassiska äventyr för ett beskydda sitt rike numera även att avnjuta på Switchen.

Spelet har 77/100 på Metacritic.

Super Kirby Clash (Fyra spelare)

Om du inte kan få nog av att spela som Kirby i Super Smash Bros Ultimate så har vi här ytterligare ett lättsamt Kirby-äventyr för fyra spelare till Nintendo Switch. Det är mest en massa röj kryddat med enkla RPG-element.

Uppmärksamma att spelet är ett free-to-play, så spelet kommer alltså att försöka lura dig på pengar så fort du börjar spela. Men har du helt slut på pengar i börsen och mycket tålamod så är spelet ett alternativ.

Spelet har 74/100 på Metacritic.

Twin-stick-shooter

Assault Android Cactus+ (Fyra spelare)

Assault Android Cactus+ är den främsta twin-stick-shootern för fyra spelare till något format. Ett typiskt sådant spel som inte spelats av så många, men som älskats av så gott som alla som faktiskt har spelat det. Ditt rymdskepp har tagits över av sina egna robotarbetare och nu måste du skjuta, skjuta, skjuta robotar för att ställa allt till rätta igen.

Spelet har 86/100 på Metacritic.

NoReload Heroes (Fyra spelare)

En konkurrent som inte är lika imponerande som Assault Android Cactus+ är NoReload Heroes. Spelet ger ett något billigt intryck, i så väl grafik som gameplay, men är värt att kolla in om du gillar twin-stick-shooters och vill spela fyra spelare. Och om du, som jag, köper det för tio kronor på någon rea så bjuder spelet definitivt på ett par timmars god underhållning för de pengarna.

Intensivt samarbete

Overcooked (Fyra spelare)

Ett av de absolut roligaste spelen för fyra spelare framför samma tv till något format är Overcooked. Som hörs på namnet så är det ett spel där det gäller att laga mat tillsammans, och ett spel där det snabbt blir panik och allting går fel. Om det är just samarbete som lockar dig mest med att spela fyra spelare så bör Overcooked vara det första namnet på din lista.

Spelet har 77/100 på Metacritic.

Overcooked 2 (Fyra spelare)

Mer av samma, men ibland är det allt annat än fel. Läs vår recension här!

Spelet har 81/100 på Metacritic.

Lovers in a Dangerous Spacetime (Fyra spelare)

I det här skojiga spelet så ska du och tre vänner hjälpas åt att hantera ett rymdskepp. En måste styra skeppet medan de övriga tre styr skeppets sköldar och olika vapen. Problemet är bara att det finns fler än fyra stationer på skeppet att sköta, så beroende på varifrån hoten för tillfället kommer blir det en hel del kaotiskt springande fram och tillbaka i skeppet. Det här är verkligen ett spel som kräver kommunikation och samarbete, men när allt väl stämmer är det väldigt kul!

Spelet har 84/100 på Metacritic

Catastronauts (Fyra spelare) 

Och om vi blandar Overcooked och Lovers in a Dangerous Spacetime så får vi Catastronauts. Det är helt enkelt Overcooked i rymden.

Playstation 4-versionen har 78/100 på Metacritic.

Racingsspel

Mario Kart 8 Deluxe (Fyra spelare)

Om du har en Nintendo Switch är chansen stor att du redan har det här spelet. Det var nämligen sålts i fantastiska 23 miljoner exemplar! Inte illa för ett spel som ursprungligen släpptes till ett tidigare format. Och spelet är verkligen fantastiskt kul, inte minst för fyra spelare på delad skärm. Men det är också ett hejdlöst orättvist spel – kan man tycka – så var beredd på att Joy-Cons och Pro Controllers kommer att kastas in i väggarna när ett lopp förloras av ett välplacerat skal på upploppet.

Spelet har 92/100 på Metacritic.

Crash Team Racing Nitro-Fueled (Fyra spelare)

Klassiska Crash Team Racing kom i en nyversion till de moderna konsolerna och så väl kritiker som spelare blev lyckliga. ”Crash Team Racing: Nitro-Fueled has the thrilling speed and the addictive gameplay of the original and adds a metric ton of extra content for fans and newcomers to enjoy.” skrev GamingTrend. ”It’s always going to be a tough ask going up against the near-perfect Mario Kart 8, but Crash Team Racing: Nitro-Fueled is an excellent kart racing alternative for those looking for something different.” skrev Vooks

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Team Sonic Racing (Fyra spelare)

Även Sonic har haft framgång inom party-racingen. Inte minst spelet Sonic & All-Stars Racing Transformed är en modern klassiker. Team Sonic Racing blev dock inte lika väl emottaget. Den stora nyheten här att du inte bara kör för dig själv, utan du kör i ett lag som tre spelare. Så det gäller inte bara att komma först i mål utan att hjälpa dina lagkamrater under loppens gång. Flera recensenter påpekar dock att spelet fungerar bättre online än på delad skärm.

Spelet har 71/100 på Metacritic.

Horizon Chase Turbo (Fyra spelare)

Horizon Chase Turbo är en andlig uppföljare till Super Nintendo-spelet Top Gear, ett spel som blev otroligt populärt i Brasilien av någon anledning. Horizon Chase Turbo-gänget bjöd till och med in Barry Leitch, som gjorde musiken till Top Gear, att göra musiken även till det här spelet. Leitch har även gjort musiken till ett annat legendariskt bilspel, nämligen Super Cars 2! I vilket fall som helst så bjuder Horizon Chase Turbo på riktigt klassiskt bilspelande, som det såg ut på 80-talet och början av 90-talet, förutom att den här gången kan ni spela fyra på delad skärm!

Spelet har 82/100 på Metacritic.

Sega Ages Virtua Racing (Åtta spelare)

Och när vi talar om det tidiga 90-talet så måste vi förstås prata om Virtua Racing. Konverteringskungarna på M2 har fått mycket beröm för sin Sega Ages-serie till Nintendo Switch, där de bjuder på perfekta versioner av klassiska Sega-spel med nya funktioner. Och här går man verkligen above and beyond genom att bjuda på något som jag aldrig hört talas om: åtta spelare split-screen. På samma tv alltså! Alltså, det är lätt värt 70 kronor bara för att uppleva det en gång i verkligen…

Spelet har 82/100 på Metacritic.

Fast RMX (Fyra spelare)

Det har inte kommit något F-Zero till Nintendo Switch (ännu), och Fast RMX skapades för att fylla den luckan. Så är F-Zero och Wipeout din grej så är det här spelet du ska kolla in.

Spelet har 81/100 på Metacritic.

Versusspel

Towerfall (Sex spelare)

Vill du tävla mot dina vänner på samma skärm finns det inget roligare spel till något format än Towerfall. Alla kämpar har en pilbåge, man kan hoppa och man kan dasha. Det är allt. Men ur denna enkla grund reser sig ett spel som är lika underhållande i tio minuter som i två timmar. Varje rond kanske bara varar i ett par sekunder innan alla utom en ligger döda. Eller nja, rätt ofta ligger faktiskt alla döda när de två sista lyckats döda varandra på samma gång. Men sedan spelar man ytterligare en rond, och en till och en till och en till.

Det speciella med Switch-versionen är att de övriga formatens fyra spelare här har blivit sex spelare för ännu mera kaos! Samt att du kan spela som Madeline från studions andra storsuccé Celeste!

När du och dina vänner har tänkt att spela ett mastigare co-op spel, som Diablo III, så är Towerfall det perfekta uppvärmningsspelet att inleda med i en halvtimme, för det är verkligen ett spel som får igång alla spelare och får alla på gott humör.

Spelet har 89/100 på Metacritic, och det är det verkligen värt.

Super Bomberman R (Åtta spelare)

Älskar man att spela mot varandra på samma skärm är det svårt att undvika Bomberman, kanske det mest klassiska spela-mot-vänner-på-samma-skärm som finns.

Jag och mina vänner hade väldigt kul med den här varianten av bomberman också. Vår enda kritik var att det var väldigt segt att behöva låsa upp en massa banor som vill ville spela på. Men man kan spela som WWE-brottaren, och store spelfantasten, Xavier Woods redan från start!

Spelet har 62/100 på Metacritic, men då måste det påpekas att spelet har uppgraderats och uppdaterats väldigt mycket sedan den inte helt lyckade premiären, så det är ett i stora delar annorlunda spel nu.

Astro Bears (Fyra spelare)

Astro Bears bygger på en väldigt enkel idé: fyra björnar springer runt, runt en liten planet och lämnar ett magiskt band efter sig, och det gäller att fånga in eller träffa sina motståndare med bandet. Ett bra val om du vill ha ett spel som går väldigt snabbt att lära sig.

Spelet har 66/100 på Metacritic.

Killer Queen Black (Fyra spelare)

Ett spel med något mer komplexa regler är Killer Queen Black, konsolversionen av arkadspelet Killer Queen. Två lag om fyra spelare möter varandra i matcher där ditt lag kan vinna på tre sätt: 1) döda motståndarlagets drottning tre gånger 2) samla nog många bär på banan och lyckas ta dem tillbaka till eran hembas 3) lyckas rida på en väldigt långsam snigel ända till ditt lags mållinje.

Du kan spela fyra spelare på en Switch, men har du två Switchar och två exemplar av spelet (och nog många Joy-Cons) så kan ni spela åtta spelare, alltså en full match om fyra mot fyra spelare.

Recensenterna är väldigt positiva och beskriver spelet som ett unikt inslag i multiplayer-floden.

Spelet har 83/100 på Metacritic.

Treadnauts (Fyra spelare)

Vill du ha ett spel som påminner om Towerfall bör du kolla in Treadnauts, där fyra stridsvagnar studsar omkring på banan och skjuter på varandra för att ta hem segern i matchen. Gillar du spel som är söta och studsiga är det här spelet ditt givna val!

Spelet har bara två recensioner på Metacritic. De ger spelet 75/100 och 70/100.

Worms WMD (Sex spelare)

Ingen samling mulitspelarspel är förstås komplett utan minst ett Worms-spel. Om du verkligen vill förnedra och spränga dina vänner i luften är Worms det givna valet.

Spelet har 83/100 på Metacritic.

Party

Super Mario Party (Fyra spelare)

Den lite avsomnade Mario Party-serien fick en rejäl nystart med Super Mario Party och spelet blev en supersuccé med tio miljoner sålda exemplar. Som vanligt bjuder spelet på massor av minispel där ni tävlar mot varandra. Spelet är lite speciellt då varje spelare måste ha var sin Joy-Con; det går inte att spelas med någon annan kontroll. Så förvänta dig mycket viftande, snurrande och vickande med din Joy-Con!

Det finns också ett co-op läge för fyra spelare där det gäller att ta er ner för en flod på en flotte tillsammans.

Toadette är tyvärr inte spelbar, utan finns bara med som en icke-spelbar karaktär, vilket naturligtvis synd och skam och sänker partystämningen betydligt. Men lite Toadette är bättre än inget Toadette förstås…

Spelet har 76/100 på Metacritic.

The Jackbox Party Pack 1-6 (Fyra till åtta spelare)

Här har vi sex olika samlingar av multiplayer-spel under det populära The Jackbox Party Pack-namnet. Varje samling innehåller fyra-fem spel, och det speciella är att de inte spelas med handkontroller men med mobiltelefoner och tablets. Vissa av spelen låter ända upp till åtta eller tio spelare att vara med!

De sex spelen har mellan 70/100 (Pack 6) och 80/100 (Pack 3) på Metacritic.

Sport

Mario Tennis Aces (Fyra spelare)

Det har varit mycket rapportering i medierna den senaste tiden om att Stina Nilsson byter från skidåkning till skidskytte , men ingen har bytt sport oftare än Mario. Finns det någon sport som han inte provat på? Och dessutom är han en stjärna i precis allting!

Den är gången är det åter tennis som gäller, och upp till fyra spelare kan förstås vara med.

Spelets recensioner var väldigt spridda. Från ”Without any doubt, this is one of the best installments if the Mario Tennis series. Not only for the number of game modes it offers, but because of its addictive gameplay. Mario Tennis Aces is a must-buy for Nintendo Switch owners.” (Hobby Consolas) till ”Showing little appreciation for what makes tennis a fascinating sport, Mario Tennis Aces is like a server who can’t stop committing double faults.” (Slant Magazine). Så det är värt att kolla in ett par olika recensioner innan ett köp.

Toadette är spelbar, så då struntar vi naturligtvis i att vissa recensenter var lite skeptiska!

Spelet har 75/100 på Metacritic.

Rocket League (Fyra spelare)

Att spela fotboll med bilar låter som en helt galen idé, men Rocket League visar att även galna idéer kan bli stora succéer. Här finns inga krångliga regler; det handlar bara om att få in bollen i mål och hindra motståndarlaget från att göra mål på ditt lag. Ett helt galet roligt spel, som det är svårt att sluta spela när man väl har börjat.  Lätt att lära sig men svårt att bemästra, och det blir båda glada skratt och ilskna skrik när man spelar tillsammans på delad skärm.

Spelet har 86/100 på Metacritic.

Mario & Sonic at the Olympic Games Tokyo 2020 (Fyra spelare)

Nej, det blir inget OS 2020, utan det skjuts upp till 2021, men det hindrar in Mario och Sonic och alla deras vänner från att tävla i alla fall.

När det första Mario & Sonic at the Olympic Games släpptes 2007 var det första spelet någonsin där Mario och Sonic möttes öga mot öga i ett officiellt spel. Sedan dessa har blivit en tradition att Mario och Sonic och alla deras vänner tävlar mot varandra i alla möjliga grenar så fort ett nytt olympiskt spel närmar sig.

Här är ytterligare ett spel som fått väldigt blandad kritik, från riktigt höga betyg till riktigt låga. Det slutade med 69/100 på Metacritic.

Toadette är spelbar, men bara i 110 meter häck, så du kan nog skippa det här spelet.

Stikbold! A Dodgeball Adventure Deluxe (Sex spelare)

Inom kategorin spel som är väldigt enkla att lära sig, men som man, trots sin enkelhet, inte tröttnar på att spela helg efter helg. Vi pratar om spökboll; fånga bollen, passa bollen och kasta den på dina motståndare. Skön design och skön kontroll gör det här spelet till en vinnare.

Exklusivt för Switch-versionen är att man kan spela upp till sex spelare! Att kunna köra i lag om tre mot tre i soffan, eller sofforna kanske med så många spelare, känns förstås som en riktig lyx.

Spelet har 70/100 på Metacritic.

Super Sportmatchen (Fyra spelare)

Och här har vi ett svenskt spel! Super Sportmatchen har ett klassiskt sportspel i Konami-skolan.

Spelet har två recensioner på Metacritic, som ger spelet 65/100 och 60/100.

NBA 2K Playgrounds 2 (Fyra spelare)

Inte lika känt och älskat som NBA Jam eller NBA Street så är NBA 2K Playgrounds 2 valet om du vill spela arkadbasket på din Nintendo Switch. Fast nu när Switchen har stöd för åtta spelare så känns matcher om två mot två lite snålt. Kunde vi inte fått tre mot tre åtminstone?

Spelet har 69/100 på Metacritic.

Clusterpuck 99 (Åtta spelare)

Här har ett av få spel på listan för hela åtta spelare! Ett annorlunda, minimalistiskt sportspel där man ska ta sig genom labyrinter för att göra mål på motståndarlaget. Spelet har riktigt enkla kontroller för att alla ska kunna vara med att spela. Och ja, har ni tänkt att spela åtta spelare på samma tv så har ni inte direkt så många spel att vänja på…

Spelet har 68/100 på Metacritic.

Disc Jam (Fyra spelare)

I Framtiden™ kommer vi att kombinera tennis med frisbee och explosioner, till något som liknar mänsklig air hockey. Spelet får kritik för att grafiken är generisk och att spelet är något begränsat spelmässigt, men hyllas för att det är underhållande, beroendeframkallande och utmärkt för flera spelare. Flera recensenter jämför med Rocket League och det är ju alltid ett gott tecken!

Spelet har 73/100 på Metacritic.

Super Volley Blast (Fyra spelare)

Ytterligare ett spel som spelas över ett nät hittar vi i Super Volley Blast där det bjuds på klassisk beachvolley för fyra spelare. ”Super Volley Blast is a very small and flat game in its appearance, but with an intelligent simplicity and a very noticeable finish it becomes a great proposal for sports lovers, although it will undoubtedly leave them wanting much more due to the lack of content and playable depth.” skriver Nintederos.

Gillade du designen och spelmekaniken i Stikbold  kan det här vara värt att kolla in!

Spelet har 70/100 på Metacritic.

Minecraft-spel

Minecraft (Fyra spelare)

Minecraft behöver väl ingen introduktion? Fyra spelare kan dela äventyr och göra lite vad de vill på delad skärm. Som bonus för Switch-utgåvan så kan du spela som klassiska Nintendo-karaktärer.

Toadette är spelbar!

Spelet har 86/100 på Metacritic.

Dungeon Crawler

Crawl (Fyra spelare)

Crawl bjuder på en intressant twist på monster-dödande-i-grottor-genren. En av spelarna intar rollen som spelets hjälte och de andra kontrollerar spelets monster. Och när någon spelare som monster lyckas döda hjälten får den spelaren själv ta över rollen och pröva lyckan som spelets hjälte! De andra spelarna kan till och med hjälpas åt att kontrollera spelets boss!

”As you might have guessed, we really like Crawl, and we’d bet our collected stash of gold and wrath you will, too. It’s great fun in single-player thanks to some aggressive AI that will hound you at every moment, but that consistent danger takes on a new lease of enjoyment when you and three of your friends are jostling for XP and that all important killing blow. Couchplay doesn’t get much better than this on Switch.” skrev Nintendo Life.

Spelet har 82/100 på Metacritic.

Hammerwatch (Fyra spelare)

Hammerwatch bjuder på väldigt klassiskt fantasy-monster-dödande-sett-uppifrån för fyra spelare. ”Hammerwatch is set to strike a chord with fans of retro-style adventure games that feature plenty of action and a solid multiplayer experience. While its solo mode may not be the zenith of the experience, the local multiplayer mode has plenty to entertain its players and the game’s overall fluidity and competent visuals add up to an experience that will find its place with many players.” skrev FNintendo.

Spelet har 70/100 på Metacritic.

Rougelike

The Binding of Isaac: Afterbirth+ (Fyra spelare)

Ett av tidernas mest hyllade rougelikes, ett spel som inte riktigt liknar något annat. Mest känt som ett single-player spel, men upp till fyra spelare kan hjälpas åt. Alla extra spelare tar dock sin hälsa från den första spelaren, vilket kan göra spelet något svårt och har inte den förste spelaren nog med hälsa får inte ens de andra spelarna hoppa in…

Spelet har 85/100 på Metacritic.

Tower Defense

No Heroes Here (Fyra spelare)

Eller snarare ett Castle Defence.

Spelet har bara en recension på Metacritic, men Switch Player gillar spelet och ger det 80/100. ”If you are looking for a co-op experience that is a fun, hectic and rewarding, then look no further than No Heroes Here.”

Gamla klassiker i nyformat

BurgerTime Party! (Fyra spelare)

Tillaga hamburgare medan du besegrar fiender! Innehåller så väl co-op för fyra spelare som versus för fyra spelare, i en läge där en spelare är hjälten och de andra tre spelarna är fienderna. Recensenterna är försiktigt positiva, men rekommenderar spelet mest för de som gillade originalet.

Spelet har 69/10 på Metacritic.

Wild Guns Reloaded (Fyra spelare)

Klassisk arkadaction från Super Nintendo-tiden i upphottat format. Skjut inåt skärmen på allt som rör sig. Originalet bjöd på två spelare samtidigt, men nyutgåvan höjer detta till fyra spelare! ”Wild Guns Reloaded sets the new benchmark on how to bring back old Super Nintendo titles to the current generation of gamers. It not only manages to remain faithful to everything that made up the original such a stellar effort, but actually offers some worthwhile new content.” skrev Nintendo Life.

Gode vännen Tobias ger också tummen upp och han brukar ha god smak.

Bonus: Du kan spela som en hund!

Spelet har 80/100 på Metacritic.

Top-down stealth-shooter

Monaco: Complete Edition (Fyra spelare)

Gillar du att smyga och utföra kupper är Monaco spelet för dig! Men recensenterna är väldigt oense i om spelet fungerar bäst som multispelarspel eller inte. Vissa tycker att spelet är som bäst på fyra spelare, medan andra tycker att spelet är för kaotiskt på fyra spelare och rekommenderar dig att spela ensam. Och visst, att smyga förbi fiender i single-player kan vara nog så svårt, och när fyra spelare ska göra det…

Switch-versionen har bara två recensioner på Metacritic, men dessa ger spelet 90/100 och 80/100.

Life-sim

Animal Crossing: New Horizons (Fyra spelare)

Lev det ljuva ö-livet i Animal Crossing: New Horizons, när den toksköna serien till sist kommit till Nintendo Switch. Fyra spelare kan ha trevligt tillsammans på samma tv och åtta spelare kan dela ö online.

Spelet har 91/100 på Metacritic.

Kommande: 

Bake ’n Switch (Fyra spelare)

Här bjuds på det på någon form av Overcooked-action, när man ska baka söta bullar tillsammans och offra dem till en gud.

Släpps ”sommaren 2020”.

Läs mer på Nintendos Hemsida.

Dungeon Defenders: Awakened (Fyra spelare)

Spelmakarna lovar att detta ska bli det ultimata ”action rollspels tower defence äventyret”. Man kan ju alltid hoppas att de levererar det!

Släpps 2020.

Läs mer på Nintendos Hemsida.

Minecraft Dungeons (Fyra spelare)

Klassisk top-down dungeon-crawler fast i Minecraft-världen. Win-win!

Släpps den 26:e maj 2020.

Läs mer på Nintendos Hemsida.

Moving Out (Fyra spelare)

Denna blandning mellan Overcooked och flyttfirma-simulator ser väldigt lockade ut!

Släpps den 28:e april 2020.

Läs mer på Nintendos Hemsida.

B.Ark (Fyra spelare)

Ett rymd shoot ’em up med söta djur för fyra spelare!

Releasedatumet är fortfarande okänt.

Läs mer på Nintendos hemsida.

51 Worldwide Games (Fyra spelare)

51 klassiska brädspel. Långt ifrån alla kan inte spelas av fyra spelare, men några av dem kan det.

Släpps 5:e juni 2020.

Läs mer på Nintendos hemsida.

Hotshot Racing (Fyra spelare)

Är du sugen på ännu mer retro-racing efter Horizon Chase Turbo och Sega Ages Virtua Racing så ska du hitta närmare på Hotshot Racing, ett spel tidigare gick under namnet Racing Apex. Spelet tar oss tillbaka till början av det glada 90-talet när just Virtua Racing var det nyaste och häftigaste. Med split-screen för fyra spelare förstås. Ber om ursäkt för att trailern är på tyska, men brittiska och amerikanska Nintendo verkar inte lika sugna på spelet som tyska Nintendo…

Street of Rage 4 (Fyra spelare)

Street of Rage-spelen var tillsammans med Final Fight-spelen kungarna av beat ’em up genren i början av 90-talet. Nu är det dags att göra gatorna säkra genom att göra gatorna osäkra igen, när det fjärde spelet i huvudserien till sist kommer till de moderna konsolerna. Och nu har två spelare från den glada Megadrive-tiden dessutom blivit till fyra spelare. Underbart!

Bonus: ni ska spela med den klassiska musiken från originalspelen om ni vill!

Släpps 30:e april 2020.

Läs mer på Nintendos hemsida.

7th Sector

7th Sector är det perfekta spelet att krypa upp med i soffan en regnig och mörk kväll. Om inget annat för att kunna se alla detaljer i spelet. Det här är ett av de mörkaste spelen jag spelat sen jag vet inte när och det är faktiskt en bra sak. Det är mörkt, det är hotfullt, det är gåtfullt och det är lite deppigt. Det är också ett ruggigt bra indielir från Sergei Noskov och spelförlaget ”Sometimes You”. Det satte verkligen myror i skallen på mig. Det var inte alltid en angenäm upplevelse men den var åtminstone alltid intressant.

ETT ANNAT TYP AV MÖRKER: Death and Taxes

Spelet börjar med vad vi äldre kallar myrornas krig. Om du inte känner till fenomenet via det namnet tror jag ändå att du vet vad jag menar. Det är vad som händer när man slår på en TV-apparat och ingen signal kommer in, då befolkas istället skärmen av ett virrvarr av svarta och vita prickar som myllrar runt. Efter en stund så dyker en suddig människoformad gestalt upp på skärmen.

Gnistan i en ledning i 7th Sector

Det här är inte den typen av spel där det dyker upp en hjälpsam tutorial. Det står helt still. Jag får genom att testa att trycka på alla knapparna till slut ett resultat. Den suddiga människofiguren tar sig ut genom ledningen och förvandlas till en gnista. Jag lyckas också lista ut att jag kan färdas genom ledningarna, framåt och bakåt. Men vad kan jag då faktiskt göra? Efter en liten stund kom några kortfattade instruktioner. Gnistan kan ta fart och färdas snabbare. Jag kan ta mig in i olika elektroniska apparater. Jag kan hoppa mellan ledningar. På vissa specifika ställen kan jag lösa pussel genom att slå om reläer, aktivera/avaktivera saker och känna igen mönster. Runtomkring ledningarna finns det sjabbiga lägenheter, nedgångna rum, rostiga fabriksutrymmen där man hör droppandet från ledningar. Man ser skymtar av världen utanför genom smutsiga, sönderslagna fönster.

Så vad handlar då alltihop om? Det låter kanske löjligt men jag ska inte förstöra din spelupplevelse genom att berätta det. Halva nöjet med det här spelet är att långsamt själv erövra den här mörka, vagt obehagliga världen, med liten hjälp från utsidan. Jag får erkänna, jag blev så frustrerad på ett pussel att jag föll för Google-trycket. Jag började googla. Och blev ännu mer frustrerad men också imponerad. Varje instans av 7th Sector genererar specifika pussellösningar. Det vill säga att du kan inte fuska dig till lösningen för ett specifikt pussel. Även om du skulle se hela lösningen på ett videoklipp från någon annan kommer du ha ett helt annat pussel. Hatten av till Sergei. Jag fick obehagliga flashbacks till förr-i-tiden när det var så här jämt.

ANDRA RECENSIONER: Dandara: Trials of Fear

Stämningen är verkligen 7th Sectors forte. Det är en dystopisk, kanske framtidslagd dunkel och mystisk värld. När din gnista rusar fram genom ledningarna och får brottstycken av nyhetssändningar och information från världen utanför, finns det verkligen en känsla av en trovärdig värld utanför fönstren.  Känslan av fara hänger med hela tiden samtidigt som pusslen du ställs inför kan vara svåra att lösa, svåra att förstå och till och med svåra att hitta rätt väg fram. Ett par gånger blev jag tvungen att backa några sparfiler för att hitta detaljer som skulle hjälpa mig bana vägen framåt i spelet.

Gnistan på väg in i ett elskåpDet här spelet är inget för de vekhjärtade, men det är ett fantastiskt stämningsfullt spel, med intressanta och svåra utmaningar. Den här porteringen till Nintendo Switch är dessutom så bra gjord att jag har svårt att ens föreställa mig hur det här spelet ser ut på andra plattformar. Det är som gjort för att sitta uppkurad i ett mörkt rum med en helt annan värld i knäet. Det är oförlåtande och, i vissa fall, till och med chockerande med sina avskalade miljöer, och glimtar in i en hård värld utanför. Det är ett spel som inte riktigt ser ut som något annat, och är ännu mer imponerande när det inte är en studio bakom utan en persons verk. Det är riktigt bra och perfekt för en riktigt mörk kväll när du känner dig skarp i knoppen.

Luna The Shadow Dust

Länge fruktade jag att peka-klicka-genren hade gjort sitt. Åtminstone för mig. Under lång tid försökte jag mig på att spela otaliga klickbara äventyr i hopp om att något av dem skulle återtända den där gnistan som en gång var en flammande eld. En eld som brann friskt, närd kanske främst av serierna Broken Sword och Monkey Island.

Och en del spel lyckades faktiskt träffa rätt. De fick mig engagerad och sittandes där från början till slut. Men en alldeles för stor majoritet av spelen tedde sig platta och utan hjärta. Pusslen var ologiska eller alldeles för enkla och inte särskilt fyndiga. De var bara trötta efterapningar av de spel som en gång gett genren ett namn. Kort sagt kände jag att jag nog hade mjölkat ur det som fanns att hämta från genren. Men som en skänk från ovan dök Luna The Shadow Dust upp för att visa att så behöver det inte vara.

Försiktigt svävandes ner från himlen kommer en medvetslös människa inuti något slags kraftfält. Han landar på marken, vaknar till och reser sig upp. Jag vet inte vem han är eller vad som har hänt innan han landade här i öknen men jag ges ganska snart kontroll över denna tysta karaktär. Jag leds av ett brinnande ljusklot fram till en dörr som leder till synes ingenstans. När jag gör en ansats att öppna dörren tornar – pun intended – ett stort, mörkt torn upp runtomkring den. Det ser ut att sträcka sig långt upp i himlavalvet och jag förstår att jag nu måste ta mig upp till toppen. Jag tar mod till mig och går in genom dörren.

LÄS FLER RECENSIONER: Dragon Ball Z: Kakarot

Så här långt har jag redan hunnit kära ner mig i grafiken, som är uteslutande handritad. Det är sparsmakat med en inledningsvis begränsad färgpalett men ändå mycket, mycket vackert. Jag får lite vibbar som skvallrar om någon form av barnprogramsestetik som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Karaktärsanimationerna för pojken jag styr har ett nedhållet antal bildrutor vilket gör dem charmigt styltiga. Det ger sken av en lågbudgetproduktion men jag skulle gissa på att det är ett medvetet val. Hursomhelst ser det väldigt fint ut.

Väl inne i tornets första rum står det klart att jag behöver lösa ett pussel för att ta mig vidare genom en låst dörr. Detta är spelets huvudsakliga tema. Varje rum representerar en ny våning i tornet och varje rum har ett nytt pussel som behöver listas ut för att komma vidare. Mellan våningarna får jag i en överblicksbild över tornet se hur jag sakta rör mig uppåt mot toppen, allt medan dess svarta nyans skiftar över till ljusare färger.

För en gångs skull i ett peka-klicka-spel behöver jag aldrig oroa mig för att svaret finns någon annanstans eller om jag missat att plocka upp ett föremål längsmed vägen. I Luna finns nämligen ingen inventory. Svaren jag söker finns alltid inom rummet eller rummen jag befinner mig i.

Det finns också en övergripande handling i spelet men ju mindre jag säger om den, desto bättre.

De olika pusslen varierar i karaktär. Ibland handlar det om att matcha färger, ibland om att finna ett visst mönster, och ibland är det mer plattformsorienterat. Många gånger är de inte logiska eller direkt kopplade till spelvärlden på så sätt att det är något praktiskt som behöver lösas i rummet. Varje nytt pussel är som taget ur en dröm och har en lätt psykedelisk karaktär. Men jag upplever dem trots det aldrig som omöjliga.

Det är ofta väldigt tydligt vad som går att interagera med i de olika rummen. Markören byter form från pil till en hand när ett föremål kan interageras med eller ett par fötter om jag kan gå till eller hoppa upp på något. Jag behöver i princip aldrig sitta och leta pixlar som på den gamla ”goda” tiden. Spelet är inte ute efter att sätta dit mig med sina pussel. Det vill att jag ska klara av det och gömmer inte lösningarna för mig. Med det inte sagt att jag får lösningarna serverade till mig, men ledtrådarna finns där om jag letar på rätt ställen.

LÄS OM ETT INTE LIKA BRA PEKA-KLICKA-SPEL: Backspegeln: Broken Sword: The Serpent’s Curse

Ett par våningar upp får pojken med sig en följeslagare. Det är en söt, rund liten varelse som påminner lite om både katt och hund på samma gång. Denna lille krabat blir nu likt pojken sin egen spelbara karaktär, och jag kan växla mellan de två med ett enkelt musklick eller med mellanslagstangenten. Från och med den här punkten blir problemlösningen beroende av att jag använder mig av både pojken och följeslagaren, eftersom de båda har olika storlek, räckvidd och förmågor och således klarar av olika saker.

I och med Luna har utvecklarna Lantern Studios lyckats fixa ett fel som har grämt mig i åratal. Nämligen att inte kunna röra sig eller utföra nya kommandon medan en animation pågår. Tänk att det skulle dröja ända till 2020 innan jag fick spela ett peka-klicka-spel där jag till exempel kan växla från pojken till den lilla följeslagarvarelsen under tiden som pojken utför ett kommando vid sidan av. Följeslagaren kan alltså interagera med saker i rummet helt oberoende av om pojkens igångsatta animation är färdig eller inte – tack gode Gud! Aldrig mer behöver jag vänta ut en långdragen animation för att kunna göra nästa drag.

Spelets kanske enda egentliga minus är att jag måste börja om det aktuella pusslet varje gång jag startar upp spelet på nytt. Det går alltså inte att spara mitt i ett pussel. Istället autosparar spelet mellan pusslen, så om jag blir tvungen att avbryta en pågående pussellösning får jag börja om från början av rummet. Oftast går det ganska fort att göra om ett rum när jag väl har kommit på lösningen men det hade ändå varit lite bekvämare att kunna spara precis där jag vill.

EN ANNAN FIN INDIE-TITEL: Alwa’s Awakening

Enligt Lantern Studios själva har deras vision varit att skapa ett handgjort spel med musik och animation som huvudsakliga berättarverktyg. Att säga att de har lyckats vore en underdrift. Luna The Shadow Dust är nämligen väldigt lätt att tycka om rent visuellt. En av studions uttalat största inspirationskällor är det charmiga indieäventyret Machinarium, och det märks tydligt. Mycket på grund av att i likhet med Machinarium så yttrar ingen av de båda huvudkaraktärerna i Luna ett enda ord under hela spelet. Men trots total frånvaro av dialog är de väldigt uttrycksfulla. Deras ansiktsuttryck ser genuint känslosamma ut och bilden vilar på dem tillräckligt länge för att verkligen ge dem chansen att sjunka in hos spelaren.

Även musiken är oerhört stämningsfull. Den består till stor del av sparsmakade arrangemang med harpa och piano som huvudsaklig stomme, men också med inslag av stråk och träblåsinstrument. Trots det upplever jag ändå musiken som storslagen. Det ger en känsla av mystik och passar spelets utseende väldigt väl.

När vi ändå pratar vackra ting vill jag passa på att lyfta fram de olika bakgrundsmiljöerna. Väggar och inventarier i de många tornrummen är mycket detaljrika. I flera av rummen kan jag stanna upp en stund och bara titta på vad som finns där. Mellansekvenserna som dyker upp med jämna mellanrum är minst lika trollbindande och ger lite känslan av att se på en indievariant av en Ghibli-film.

Förresten, det finns ett minus till med spelet: det är alldeles för kort. Jag vill ha mer! När Luna The Shadow Dust är slut önskar jag att det fanns minst lika mycket till. Jag hoppas verkligen att Lantern Studios kommer göra fler spel, för jag vill uppleva mer sånt här. Fler kärleksfullt handritade och perfekt kluriga peka-klicka-spel är precis vad världen behöver.

Mosaic

Hur mycket jag än vrider och vänder på det är jag inte helt säker på att jag förstår Mosaic. Visst, jag förstår dess huvudsakliga budskap och vad det vill ha sagt. Men jag är inte hundra på varför det behöver vara ett spel.

Jag vaknar med ett ryck av mobilalarmet som tjuter. Jag klappar till mig själv på kinden för att kvickna till och plockar sen upp mobilen för att stänga av alarmet. Jag har fått nya meddelanden. Vissa är bara spam, någon har skickat till fel nummer, mamma undrar om jag kommer hem för att fira pappas födelsedag, och ett meddelande från jobbet varnar mig att om jag kommer för sent mer än fem gånger till så får jag sparken.

Jag reser mig upp och hasar mig in i badrummet. Tydligen har jag somnat med kläderna på. Jag rättar till slipsen och slätar till håret. Tandborstningen utför jag nästan mekaniskt medan jag stirrar rätt in i spegeln och ödesmättad musik börjar spela. Jag spottar ut löddret och hänger med huvudet ner i handfatet. Det tar emot att lyfta det igen och gå ut till köket.

I kylen finns inte mycket att hänga i granen, så jag stänger dörren igen och tänker att jag nog klarar mig utan frukost idag. När jag vänder mig om ser jag de obetalda räkningarna ligga i drivor på köksbordet. Jag kollar telefonen igen. I bankappen kan jag se precis det jag befarar: jag är luspank. Fattades bara det.

FLER RECENSIONER: Lost Ember

I telefonen hittar jag också spelet BlipBlop. Det går ut på en enda sak: klicka. Genom att klicka på en stor knapp i mitten av skärmen kan jag samla ”blips”. Dessa kan jag använda för att köpa uppgraderingar som gör att jag kan samla mina blips fortare. Detta är hela spelet. Det är ingen egentlig gameplay; jag bara klickar på samma knapp hela tiden – och jag gör det många gånger.

Till slut känner jag att det kanske är lika bra att jag försöker ta mig till jobbet ändå. Så jag går ut i det sterila trapphuset och tar hissen ner till bottenplan, spelar lite mer BlipBlop på vägen. Ute på gatan går alla andra människor i samma drönande takt till sina jobb, vilka alla verkar ligga i exakt samma riktning som mitt eget.

Väl framme på jobbet tycks mina arbetsuppgifter bestå i ytterligare en form av spel. Jag har svårt att helt förstå mig på mekaniken i det, men i huvudsak går det ut på att skicka resurser uppåt på skärmen i ett hexagonmönster. När resurserna har nått sitt mål och fyllt upp en mätare är jag klar och skärmen skiftar till svart, varpå jag så småningom vaknar upp i min säng igen.

I princip så här ser Mosaic ut. Varje dag börjar likadant och går i sak ut på att ta sig till jobbet för att slava vidare för staten. Allt i en härligt svart-vit skrud. Jag antar att jag skulle kalla det för ett peka-klicka-spel. Jag styr karaktären på ett ganska konventionellt sätt genom att klicka dit han ska gå och på de saker han ska interagera med. Klickbara saker markeras med en liten vit ikon när jag närmar mig, så jag behöver sällan leta efter dem. Mycket mer än detta och själva ”jobb-spelet” är det inte.

Det är uppenbart att Mosaic är repetitivt med flit. Det är långtråkigt att spela eftersom jag måste gå överallt, vilket späs på av att varje ny dag visar ytterligare en del av min långa resa till jobbet. Men kanske är det också det som är poängen – det ska inte vara roligt att gå till jobbet. I övrigt varierar de olika dagarna enbart med små saker som sticker ut.

En av dagarna får jag till exempel syn på en gul fjäril. Jag följer den med blicken och fortsätter gå längs gatan. Plötsligt är det jag själv som styr fjärilen där den med nöd och näppe tar sig fram i en miljö som inte alls bryr sig om eller överhuvudtaget är avsedd för den. Kort sagt får flygturen ett abrupt slut och jag lunkar vidare till jobbet.

På liknande vis får jag under andra dagar stöta på andra sorters djur, gatumusiker eller bara mer naturrika stadsområden. Alla dessa är markant färgglada jämfört med sina omgivningar. I mötet med dem får jag ett slags virvlande färgsymbol över huvudet. Om jag klickar på denna är det som att jag blir hög. Med det menar jag att allt blir suddigt och någon form av psykedelisk drömsekvens följer.

FLER PSYKEDELISKA SPEL: Superliminal

Häri ligger Mosaics främsta styrka. Det förlitar sig mycket på sin estetik och de många olika miljöerna. För spelet kan vara väldigt snyggt i sina stunder. Flera av dess storslagna vyer påminner visuellt om filmen Metropolis. Det skapar en vacker kontrast mellan den dystra staden och de idylliska naturområdena när de sparsmakade färgerna ställs mot det svartvita på ett effektfullt sätt.

För övrigt är BlipBlop skrämmande beroendeframkallande. Jag funderade på fullaste allvar på att ta alla achievements i det där jäkla spelet. Simpelheten gjorde mig alldeles besatt och jag klickade på som bara den. Det gick så långt att jag till och med laddade ner det till telefonen (jajjemen, det finns även som riktigt app). Så småningom återfick jag dock fattningen och lämnade mina blip-ambitioner därhän. Nåväl!

På min väg till jobbet finns egentligen inte särskilt många fria val. Jag kan ibland välja att vända och gå åt andra hållet men för det mesta blockeras vägen bakåt av folkskaror, trafik eller annat. Det känns väldigt mycket som att gå genom en korridor och ordet promenadsimulator ligger hela tiden nära.

En av dagarna bestämmer jag mig att jag banne mig ska komma till jobbet i tid. För jag vill kunna betala de där förpillade räkningarna på köksbordet. Men det känns inte som att det går ens när jag försöker. De stickspår som dyker upp längsmed vägen verkar helt plötsligt omöjliga att inte välja. Lägg till detta att karaktären rör sig urbota långsamt, vilket inte alls uppmuntrar till att utforska det som finns runtomkring.

Den Tindr-liknande appen Love går ut på att betygsätta andra användare, matcha med dem och få likes på sin egen profil – inte helt olikt den verkliga upplagan.

Spelet är bara ett par timmar långt men gör sin poäng tidigt, och jag fattar: livet är tråkigt och monotont; 9-till-5-jobb är ett enformigt helvete och hej och hå. Men sen händer liksom inget mer med det. Det känns inte riktigt som att det finns någon poäng. Det görs inget fyndigt eller roligt av det hela; allt är bara grå misär.

LÄS OM NÅGOT SOM INTE ÄR TRÅKIGT: Nu har jag onödigt kul igen

Själva gameplayet är inte alls särskilt stimulerande. Jag bara trycker mig fram genom betongdjungeln och försöker hitta nya saker att interagera med. Det är till och med roligare att spela BlipBlop, vilket säger en hel del. Eller så kanske det säger mer om mig. Hursomhelst blir jag lite besviken på att jag inte verkar kunna göra så mycket mer än gå dit spelet säger att jag ska gå och göra det spelet säger att jag ska göra.

Om jag tar Papers, Please som exempel så var det spelet en bra samhällskommentar, och det hade jag dessutom kul när jag spelade. Det var en oerhört mörk och tänkvärd skildring av en diktatorisk öststat, men med en underhållande spelidé. Detta känner jag att jag saknar i Mosaic.

Men så börjar jag fundera lite för mig själv. Är spelet genomgående tråkigt av en anledning? Är själva poängen med spelet att jag egentligen inte har något val? Att jag tvingas spela längsmed den utstakade väg som spelet presenterar för mig? Kanske är Mosaic så djupt och filosofiskt i sin satir att jag inte har förmågan att uppfatta och förstå det. Eller tänker jag bara alldeles för mycket på det här?

Det är svårt för mig att kalla Mosaic för ett dåligt spel, för jag är osäker på om de haft för avsikt att göra det enbart tråkigt eller inte. I slutändan får jag helt enkelt utgå ifrån om jag blev underhållen eller ens hade roligt när jag spelade. Och då blir svaret tyvärr nej. Men med det inte sagt att spelet är dåligt, för det är ju inget som inte funkar. Det är bara det att det inte tilltalar mig alls. Så om du känner att du är fast i en trist och grå vardag och behöver ett bra sätt att fly verkligheten vill jag uppmana dig att göra något annat än att spela Mosaic – för där finns bara ännu mer trist och grå vardag.

Lost Ember

Sagan om Lost Ember började för två år sen då en Kickstarter-kampanj startades för att skapa ett spel om livet, döden, och moral. Det var en extremt lyckad insamling, där man nådde målet tre gånger om, och den lilla indieutvecklaren Mooneye Studios satte igång att jobba. Lost Ember handlar om en vilsen gnista, en själ som fastnat mellan detta livet och nästa och behöver guidning hem. Själen kan ta sig från en existens till en annan och skapar själva grunden för spelet.

VÄNTA, DET HÄR KÄNNS BEKANT: Arise: A Simple Story

I en fallen civilisation möts ett irrbloss och en förlorad själ som hittat sin tillflykt i en vargs kropp. Irrblosset, en nyligen bortgången man, tjänar som spelets berättarröst och guide bestämmer sig för att hjälpa vargen hitta hennes försvunna livshistoria och vägen fram till livet efter detta. Kalani och detta sken tar sig fram genom en fantastisk vackert designad värld, med berg, sjöar, vattenfall och ängar. Genom att hitta Kalanis minnen tar man sig vidare i spelet som kan se väldigt öppen ut till att börja med men som i själva verket är en snillrikt designad snitslad bana. Du kan be irrblosset om hjälp när du inte vet vad nästa steg är. Man kan inte hoppa händelserna i förväg, genom de halvgenomskinliga väggar som blockerar din väg framåt. De försvinner nämligen inte förrän du återupplevt dina gamla minnesbilder och drivit historien framåt. För att ta dig igenom världen kan du ta hjälp av mer än just din vargskepnad.

Vombater leker i solen i Lost Ember
Untitled Wombat game

För även om vargen är din ständiga gestalt genom ängarna, kommer du att få hjälp av andra djur på vägen. En liten gullig vombat hjälper dig igenom trånga utrymmen, en anka kan glidflyga dig över vattendrag eller raviner, medan kolibrin flyger blixtsnabbt och bältdjur hjälper till att gräva ner dig i tunnlar medan fisken, föga överraskande, simmar. Det finns även sex legendariska djur som du kan hitta på vägen, och artefakter kvarlämnade av den civilisation som inte längre existerar i världen. Dessa, tillsammans med ett antal svampar, är samlarobjekt du kan hitta för att göra spelet helt genomspelat. Jag måste erkänna att för min egen del finner jag samlarobjekt, eller collectibles för att använda den engelska termen, smått tröttsamma. De bidrar inte till något större djup i spelet eller en betydande extra dimension eller ökat värde. För dig som är väldigt inne på det här, så finns det i alla fall.

MER OM COLLECTIBLES: Cathedral

Världen är väldigt vacker och vyerna majestätiska, även om de grafiska elementen är tydliga på nära håll också. Jag tycker även att alla djurmodellerna är väldigt tilltalande. De har skapat en unik vargskepnad som symboliserar spelet väl, med sin tunna profil och uttrycksfulla ögon. Även musiken är anslående, med vackra melodier som vilsamt och melodiskt följer dig åt utan att vara för intetsägande eller ta upp för mycket plats. Det skapar ett smått meditativt tillstånd när man spelar som bidrar väl till stämningen.

Skifta skepnad i Lost Ember

Vad funkar mindre bra då? Storyn är inte särskilt engagerande, ens med sina mer dramatiska ögonblick av ond bråd död och revolution. Det kan vara de ansiktslösa figurerna som representerar människorna i minnesblickarna, men de känns väldigt fjärran som karaktärer. Även om spelets slutgiltiga målsättning är tydlig är de individuella banorna ibland svårnavigerade och inte särskilt intuitiva. Frågar du irrblosset om hjälp ger han dig ett tips en gång, och sen får du vänta på att han ska säga något annat som hjälper dig på vägen. Jag simmade runt som en fisk i en halvtimme efter att jag missat vad blosset sa innan jag av en händelse lyckades trigga en annan kommentar på ett annat ställe som tog mig vidare.

Fisken i Lost Ember
Untitled Fish Game

Problemet för mig är att jag inte förstår varför jag ska spela spelet. Som en vacker simulator är spelet väldigt effektivt men storymässigt faller det en aning kort. Det lyckas helt enkelt inte skapa tillräckligt mycket ”vi-tillsammans-mot-världen”-känsla mellan spelare och Kalani. Kalanis moraliska val är heller inte tillräckligt intressanta för att man ska verkligen känna dragningen till nästa minne för att se hur historien utvecklar sig. Lost Ember gav mig många härliga ögonblick och vilsamma spelmoment men lyckades inte hålla mig intresserad eller trollbunden hela vägen. Ett exempel är när jag som varg sprang på en bergskam, ner mot en dalgång. Det är inte dumt alls, även om jag längtar efter mer tyngd och karaktär när resan är så mycket längre.

Veckans spelmelodi: Undertale – Megalovania

Megalovania från Undertale är inte bara dunderlätt att känna igen. Den är dessutom skriven av Toby Fox, som är skaparen av alla beståndsdelar av Undertale. Toby fyllde alla traditionella roller som behövs för att skapa ett spel. Han designade, kodade, skrev storyn och musiken. Det enda som han överlät till någon annan var några grafiska element som hans ständige parhäst Temmie hjälpte till med. Undertale har en fantastisk retrodesign, som inte ens ser ut som 8-bitars utan ännu äldre spel. Till synes svart-vitt har det ändå klickar av färg. Framför allt när man ska slåss, där man använder sig av ett såkallat bullet hell. Bullet hell-systemet består av olika skärmuppsättningar där spelaren ska guida sin markör för att inte bli träffad i mer och mer intrikata mönster. Tänk lite som mobilspelet Geometry Dash, fast inte sidscrollande utan i en liten fyrkantig box.

FÖRRA VECKANS MELODI: Red Dead Redemption 2: Mrs. Sadie Adler, Widow

I Undertale spelar du som ett barn som har fallit ner i underjorden. Väl där möter du diverse fiender och kan välja hur du hanterar situationen, antingen som pacifist eller mer aggressivt. Om du spelar mer aggressivt får du olika val längre in i spelet och möter olika skurkar längs vägens gång. När det gäller det onda skelettet Sans, en av spelets mest ikoniska motståndare, ackompanjeras er strid med det numera ikoniska stycket Megalovania.

EN AV DEM ÄR UNDERTALE: Fem anledningar till att Apple Arcade kommer lyckas

Melodin, som börjar med att poppa som popcorn, är lätt att känna igen och lätt att spinna vidare på. En enkel melodislinga, som för varje upprepning sänks ett halvt tonsteg, skapar en sofistikerad elegans, där man sedan lägger på rockiga trummor och gitarrer. Vi kommer in i versen där melodin hoppar upp och ner som för att inspirera dig att klara dig igenom alla bullet hell-skärmar framför dig. In i en lite lugnare brygga med en dovare melodi som sedan kommer tillbaka till refrängmelodin. In med en kontrapunkt och sedan faller melodin bort och en dämpad elgitarr spelar ett intensivt riff. Allt faller bort och tillbaka till temat i ensam majestät.

MER OM INDIESPEL: Indies kan också vara GOTY

Megalovania är en portmanteau (sammanslaget ord) av megalomania, engelska och latin för storhetsvansinne, och Transylvania, det engelska ordet för Transylvanien. Det är ett utmärkt exempel på ny retromusik. Som vi pratat om förut med tidig dataspelsmusik är det ett medium där man måste vara en mästare på att uttrycka stora saker med få resurser. Just Megalovania var ett stycke som Toby, en självlärd musiker, hade skrivit sedan tidigare för ett ROM-hack för Earthbound, men utvecklade för Undertale.

Det man måste förstå med all musik i Undertale är att det inte behöver låta så primitivt eller enkelt. Det är ett val och det är ett val som passar utmärkt med spelets design och ton. Det är briljant, från enpersonsarmén som är Toby Fox, och jag ser fram emot att se vad som finns i framtiden för honom.

Orginalet, från Undertale.

Oscar Santos Remix.

Orkesterversion.