Under mina år på Player 1 har jag knappast varit rädd för att ta mig an uppdrag som på papperet fallit långt utanför mina egna preferensramar. Det är en spännande uppgift att kasta sig in i en spelserie eller genre som jag helt saknar erfarenhet av och med det perspektivet avgöra om det är något som tilltalar eller ej. Det är kanske inte ett perspektiv som kommer hjälpa de mest erfarna att skaffa sig en uppfattning om spelet, de har säkerligen redan lagt in en förhandsbokning sedan flera veckor tillbaka. Däremot finns det en fråga som nästan alltid dyker upp när en ny del i en stor spelserie släpps: ”Kan jag spela detta utan att ha spelat de gamla spelen?” Visserligen kan du alltid ställa denna frågan till någon som har stenkoll på serien i fråga, men den som kan svara allra bäst måste ju ändå vara personen som faktiskt aldrig spelat de gamla spelen. Därmed blir frågan jag försöker besvara i den här recension tvåfaldig. Kan en person spela Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin, det senaste från Nioh-, Dead or Alive- och Ninja Gaiden-studion Team Ninja, utan någon vidare erfarenhet av Final Fantasy-serien? Och bör personen i fråga spela det överhuvudtaget?

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous

Vi kan väl börja med att säga att Stranger of Paradise egentligen bara är ett Final Fantasy-spel sett till titeln och lite referenser här och där. Jag har visserligen svårt att likt Captain America självsäkert förstå alla dessa referenser, men jag har likväl gjort tillräckligt mycket efterforskningar för att veta att de finns där. Jag skulle inte heller påstå att det påminner särskilt mycket om Team Ninjas Nioh-spel, något som verkade vara fallet inför spelets lansering. Skulle jag försöka beskriva spelet så pricksäkert som möjligt hade jag hellre liknat det vid ett Devil May Cry med inslag av Souls-inspirerade boss-strider. Dessutom har Team Ninja kastat in sin version av Souls-spelens bonfires som egentligen bara innebär att jag inte kan spara när jag vill och att jag startar om där när jag dör. Så när vi nu har etablerat ungefär vad det här spelet faktiskt är har det blivit dags för att presentera det positiva, det negativa och det skrattretande urusla med Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin.

Vi börjar med det positiva och vad som utan tvekan är spelets allra starkaste kort, nämligen striderna och de tillhörande spelsystemen. Stranger of Paradise förser mig direkt med alla grundläggande förmågor jag hade väntat mig. Jag attackerar, parerar och duckar undan inkommande slag precis som i vilket actionspel som helst. Guldkornen hittar vi i spelets jobb-system där huvudkaraktären Jack kan hoppa mellan olika klasser och spela som allt från den mest närgångna slagskämpen till den mest defensiva magikern och allt däremellan. När jag startar spelet har jag endast tillgång till ett gäng grundläggande jobb, men ju mer jag spelar desto mer avancerade spelstilar låser jag upp. Genom att spela som de olika klasserna får jag dessutom in poäng att spendera i de respektive uppgraderingsträden. Det är visserligen inget nytt system för Final Fantasy, men det är likväl ett inslag som fungerar alldeles utmärkt i den här typen av spel.

En annan aspekt jag gillar med jobb-systemet är att jag kan ha två valda jobb i taget och byta mellan dem under striderna med ett enkelt knapptryck. Säg att jag slåss mot ett gäng fiender i närstrid och ser ytterligare fientligheter uppe på en höjd, då byter jag bara snabbt över till en mer distanserad speltyp, skickar iväg en lans eller två för att sedan återvända till slagfältet framför mig. Det är ett perfekt inslag för mig som aldrig kan välja vad jag vill spela som (även om det alltid landar på magiker förr eller senare) och förser spelet med ett mer dynamiskt och strategiskt stridssystem.

En sista grej jag vill belysa och berömma spelets strider för är förmågan att tillfälligt stjäla fiendernas krafter. Precis som i många andra spel kan jag parera inkommande slag och följa upp med en extra stark motattack. Men i de fallen där jag lyckas parera fiender som försöker träffa mig med diverse specialförmågor får jag istället använda deras krafter på egen hand, antingen tillbaka mot dem själva eller mot någon annan angripande fiende. Säg att jag blir attackerad med en brinnande eldboll men lyckas tajma min parering precis när den skulle ha träffat – då har jag plötsligt tre eldbollar att använda helt fritt. Det är ett riktigt smart och elegant system som tillför ännu en dimension till ett redan fullgott stridssystem.

LÄS FLER RECENSIONER: Elden Ring

Innan vi ger oss in den mindre positiva delen av recensionen vill jag snabbt kommentera spelets loot-system. Det tar inte lång tid innan Stranger of Paradise har gett mig tillräckligt med nya prylar för att legitimera en rejäl vårstädning. Nya vapen och rustningar faller ständigt till marken med den numera ikoniska färgkodningen som berättar hur sällsynt varje ny pryl är. Det är visserligen alltid trevligt med ny loot även om jag lätt hade kunnat bli överväldigad av att konstant behöva jämföra alla nya saker. Därför är jag oerhört tacksam för spelets ”Optimize Equipment”-funktion som snabbt väljer utrustningen som är bäst och mest passande för min nuvarande spelstil. Det är en enkel och helt frivillig grej, men den lilla knappen har hjälpt mig att snabbt hoppa tillbaka till striderna och på sätt gjort min tid med spelet mycket mer underhållande.

Striderna och de tillhörande systemen i Stranger of Paradise är tillräckligt bra för att kunna bära resten av spelet på sina axlar, och med tanke på vad resten av spelet har att erbjuda är det precis det som kommer behövas. Det allra mesta som sker när jag inte slåss håller tyvärr en väldigt låg kvalité. Uppdragen känns platta, banorna (som är linjära men likväl tillräckligt öppna för att jag ska kunna gå vilse) är enformiga och grafiken påminner i sina värsta stunder om ett dåligt optimerat Playstation 3-spel. Spelets katastrofala HDR gör det dessutom omöjligt att se i mörka områden samtidigt som de ljusa platserna ger mig huvudvärk om jag stannar där för länge. Ovanpå detta saknar Stranger of Paradise helt någon form av karta, kompass eller annan navigeringsmetod. Detta hade såklart inte varit några problem om spelvärlden lyckats kommunicera vilket som är den rätta vägen fram, men en blandning av förvirrande sido-områden och en väldigt monoton bandesign gör att jag går vilse betydligt mer än vad som är meningen.

Om nu spelets grafik och nivådesign lämnar en del att önska är de ett par lysande stjärnor i jämförelse med handlingen och berättandet i Stranger of Paradise. Det är nästan så jag börjar fundera på om dialogerna och berättelserna är medvetet svaga för att istället försöka få spelaren att skratta, för det är ungefär vad som sker. Spelets huvudkaraktär Jack och hans kompanjoner (som för övrigt blev bästisar på tre sekunder när de upptäckte att de hade likadana kristaller i fickan) säger inte överdrivet mycket under spelets gång, men allt de säger känns som om det hämtats direkt från valfri macho-inspirerad satir. Dialograder som ”the darkness is so thick I can taste it,” eller signaturen ”I have to kill Chaos!” är bara några exempel på det bokstavligt talat skrattretande berättandet. Spelets övergripande handling är inte heller något som räddar upp de klena dialogerna. Till slut hade jag svårt att bry mig om varför jag skulle resa till en plats och mörda allt motstånd, jag var bara glad över att få göra det.

Vissa banor gör sig bättre med tillhörande värktablett.

Det har blivit dags att återvända till mina inledande frågor. Tror jag, som har en väldigt begränsad erfarenhet av Final Fantasy, att Stranger of Paradise är något som kräver att spelaren har koll på spelserien i fråga? Inte det minsta. Jag är säker på att gamla Final Fantasy-rävar får ut lite mer av den tvivelaktiga handlingen än vad jag fick. Däremot finns det inte en chans att du kommer känna dig tvungen att kolla upp Youtube-genomgångar om diverse karaktärer och platser mitt i den brinnande striden eftersom du inte förstår vad som händer. Tycker jag dessutom detta är ett spel folk bör spana in oavsett vad de tycker om Final Fantasy? Den frågan är lite svårare att ge ett lika klart svar på. Stranger of Paradise har helt klart positiva sidor som utan större tvekan övervinner de negativa. Det ser vi inte minst på textutrymmet de både sidorna fick i denna recension. Jag tror dessutom spelet blir ännu roligare med en co-op-partner som bedövar den klena handlingen något. Tyvärr var detta ingenting jag hade chansen att testa (vilket mer beror på min oförmåga att hitta spelvilliga kompisar än möjligheten till extra recensionsexemplar) men mina tidigare erfarenhet av co-op säger att det allra mesta blir roligare då.

LÄS MER: Det spelfria året

Stranger of Paradise: A Final Fantasy Origin är absolut något en Final Fantasy-novis kan plocka upp och under rätt omständigheter ha väldigt kul med. Om du däremot tror att du ska lira detta och sedan utbrista ”Åh! Vilken fantastisk spelvärld. Den vill jag utforska i fler spel.” bör du definitivt söka vidare på annat håll.