Etikettarkiv: Detroit: become human

Checkpoint 7.7

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.

Nästa Playstation är för ”hard-core gamers”
I takt med att nuvarande konsolgeneration börjar närma sig sitt slut kan vi räkna med en hel del uppgifter om de kommande spelmaskinerna framöver. Den här veckan har Wall Street Journal publicerat en artikel med några intressanta detaljer om kommande Playstation. Medan uppgifterna sägs komma från Sony själva är inget officiellt bekräftat av företaget. Bland annat skriver tidningen att Sonys kommande konsol sägs bli en nischad produkt för de mest seriösa spelarna (”hard-core gamers”) med ett stort fokus på grafiska detaljer. Dessutom ska mycket krut läggas på stora titlar hellre än mindre utvecklare. Det är viktigt att ta dessa uppgifter med en nypa salt, men vi kan nog inte räkna med någon plånboksvänlig prislapp när konsolen beräknas lanseras under nästa år.

MISSA INTE VÅRA PODDAR: Den stora E3-podden 2019 – del 04

Playstation byter Plus-spel i sista minuten – kastar in Detroit: Become Human
Förra veckan kunde vi rapportera om vilka spel som skulle delas ut till Playstation Plus-prenumeranter under juli månad. Nu har det dock blivit dags för en liten korrigering. Det är nämligen så att Sony bestämde sig för att byta ut fotbollsspelet Pro Evolution Soccer 2019 mot det välkände och mestadels omtyckta Detroit: Become Human. Bytet avslöjas via ett inlägg på Playstation-bloggen, och medan Sony beklagar den plötsliga ändringen ges ingen förklaring till varför bytet sker. Däremot hävdar Konami via ett uttalande till Eurogamer att beslutet kom helt och hållet från Sony själva. Förhoppningsvis får vi veta mer om historien bakom bytet inom den närmsta tiden.

Remedy återtar rättigheterna för Alan Wake
Vi är bara ett par månader från lanseringen av Control, det senaste projektet från Remedy Entertainment. Det har dock inte varit studions kommande spel som hamnat på nyhetstapeten under veckan. Det har istället handlat om skräckspelet Alan Wake som studion lanserade med hjälp av Microsoft under 2010. Fram tills nu har publiceringsrättigheterna för spelet legat kvar på Microsofts bord, vilket förhindrat såväl en uppföljare som ytterligare versioner till andra konsoler. Men så är inte längre fallet. Rättigheternas återkomst till den finska spelstudion avslöjades via ett pressmeddelande från Remedy själva. Dessutom har en talesperson för företaget berättat för Eurogamer att en version av Alan Wake för nya plattformar kan vara aktuellt efter det att Control är ute ur dörren.

The Witcher-serien får officiella bilder
I takt med att häxmästarens TV-premiär närmar sig kan vi säkerligen räkna med mer och mer officiellt innehåll framöver, vilket under veckan inkluderade ett gäng bilder på seriens huvudkaraktärer. Det skedde via Twitter-sidan tillhörande seriens överhuvud Lauren Hissrich som även gav oss en liten beskrivning av de olika karaktärerna, som om vi inte redan visste. Vi fick dessutom ta del av en sprillans ny affisch. Vi vet sedan tidigare att TV-serien kommer bestå av åtta avsnitt och beräknas ha premiär på Netflix under slutet av 2019.

Epic Games kompenserar återbetalningar för Shenmue 3
Att spel flyttar från Steams bibliotek till Epic Games motsvarighet inför lansering har knappast varit sällsynt under den senaste tiden och har inte heller varit populärt bland flera spelare. För det kommande Shenmue 3 har det till och med inneburit att flera personen som stöttat spelets Kickstarter-kampanj dragit tillbaka sitt bidrag på grund av flytten. Enligt Gamesindustry.biz kommer dock Epic Games kliva in och täcka upp de förlorade intäkterna för utvecklarna YS Net. Epic meddelar även att man kommer agera på samma sätt vid kommande likartade situationer.

KOLLA IN VECKANS SPELMELODI: Blood & Truth – Blood & Truth

Rekordstor insamling vid sommarens Games Done Quick
Vi avslutar veckans nyhetssektion med en solskenshistoria. För ungefär en vecka sedan kunde vi sätta punkt på årets Summer Games Done Quick och kunde konstatera att årets insamling var den största hittills. Hela 3 miljoner dollar (motsvarande cirka 28 miljoner kronor) kommer skänkas till årets valda välgörenhet i form av Läkare Utan Gränser. Om du vill se spelen och spelarna som låg bakom denna bedrift ligger alla genomspelningar publicerade på evenemangets YouTube-sida.

Dragon Quest Builders 2 – 12 juli
Byggande har blivit ett brott, det är att dags att bryta mot lagen. Släpps till Nintendo Switch.

God Eater 3 – 12 juli
Den populära monsterslaktaren blir mobil. Släpps nu till Nintendo Switch.

Veckans låtsasrubrik
Metodskådespeleri är ett tillvägagångssätt som innebär att skådespelare antar rollen som sin karaktär även utanför inspelningsplatsen för att genomföra ett så trovärdigt arbete som möjligt. Vi får verkligen hoppas att Henry Cavill inte dykt in i The Witcher-spelen (i synnerheten trean) för att på riktigt anta rollen som Geralt. Då riskerar TV-versionen av häxmästaren handla mindre om monsterjakt och politik och mer om botanik och kortspel.

Veckans fotojobb
Av förklarliga skäl har internet svämmats över att The Witcher-relaterat innehåll under veckan. Jag vet inte om det faktiskt finns ett skämt här någonstans, men när någon kombinerar Keanu Reeves (även känd som Johnny Silverhand) med The Witcher så får man automatiskt min uppmärksamhet. Dessutom är det ett ganska välgjort fotojobb.

LÄS MER: Spelen som formade mig: The Witcher 3: Wild Hunt

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Speciella stunder: Målande fantasi i Detroit: Become Human

Det är inte sällan spel berör mig, då bara det faktum att nya världar och rika berättelser kan förmedlas på ett så uppslukande sätt är otroligt i sig. Sådana känslor kan väckas i mig av en vacker miljö, en djup monolog, eller en hjärtskärande melodi. Trots detta händer det inte lika ofta att jag blir rörd till tårar om scenen i fråga inte är sorglig nog, men ett undantag kan finnas i de inledande kapitlen i Detroit: Become Human.

I en specifik scen blir en android-medhjälpare vid namn Markus tillfrågad av sin ägare, den rullstolsbundna konstnären Carl, att måla en tavla. Vid ett första försök skapas en perfekt kopia av något som ses i rummet, vilket också är något som kanske förväntas av en android, en maskin utan ett biologiskt hjärta eller hjärna. Detta pekar Carl ut innan han förklarar att konsten av att måla innebär att tolka och förbättra världen, att visa något man personligen ser. Invändningar kommer därefter från Markus som tror att det inte är möjligt för honom att skapa något från ren fantasi då det inte är del av hans programmering, men likväl ger han det ett andra försök – och vad detta resulterar i gör mig tårögd varje gång.

Jag har svårt att beskriva varför denna scen gör mig så pass emotionell. Det kan vara att det enda som behövs för någon att skapa något vackert är uppmuntran, att en annan person tror på ens förmåga även när man själv inte gör det. Det kan vara den rena humaniteten i att två vitt skilda varelser kan ha ett stark band trots att samhället förespråkar motsatsen. Det kan vara att kontrasten mellan när Markus enbart kopierar verkligheten och när han skapar något nytt är så visuellt påtaglig, bara i sättet han rör sig. Det kan vara en kombination av alla dessa anledningar, följt av ett vackert musikstycke som till sist avslutas med en inspirerande och känsloladdad målning – något som inte borde vara möjligt för en maskin att skapa.

 FLER SPECIELLA STUNDER: Jag är Spider-Man

Just denna scen görs mer kraftfull tack vare det faktum att spelet har tre huvudkaraktärer vars berättelser man spelar igenom. I de andra två berättelserna visas exempel på hur omänskligt behandlade androider ofta blir trots att de ges utseendet av människor, samt ibland även personligheter. De blir misshandlade, utnyttjade, och behandlade som att de saknar förmågan att känna något då de är maskiner. Scenen med Markus är en av spelets grundläggande byggstenar då det inte bara visar en positiv sida av förhållandet mellan människor och androider, utan även det obeskrivligt vackra som kan skapas utifrån det.

Allt det ovannämnda känns enbart som ett fåtal av de anledningar varför denna scen berör mig, men jag anser att de starkaste känslorna också är de svåraste att förklara. Markus målar en uttrycksfull tavla, och det är känt att en bild säger mer än tusen ord, trots allt.

Davids favoritspel från 2018

Det är inte helt lätt att utse sina favoritspel för året som gått då det onekligen släpptes mängder av grymma spel 2018. Favoritspel behöver inte alltid vara de som är extremt bra på allt eller ens de jag själv gav höga betyg, utan spelen som jag fastnade för och inte kunde sluta spela eller som verkligen gjorde ett bestående intryck på mig.

Let the show begin!

 

1. Detroit: Become Human

Lite av ett drömspel handlingsmässigt för mig, då jag älskar androider, framtidsskildringar och när en historia vävs ihop av flera huvudpersoners öden. Gillar verkligen Quantic Dreams tidigare spel men de hölls ändå tillbaka en bit av bristen på grafisk kapacitet hos PS3:an, men Detroit: Become Human tänjer verkligen gränserna på hur bra grafiken kan bli i ett tv-spel. När man då kombinerar det med otroligt välskriven dialog, kraftfull övergripande tema, mängder av meningsfulla val som verkligen gör skillnad och ett flödesschema som efter varje avklarat kapitel i detalj beskriver hur dina handlingar ledde till just den utgången av historian, då blir det ren magi för mig.

LÄS MIN RECENSION: Detroit: Become Human

 

2. GRIS

Ända sedan jag såg de första skärmdumparna från spelet så har jag längtat efter att få uppleva det. Hade förväntat mig ett vackert spel med ”helt ok” spelmekanik, men oj vad jag bedrog mig. GRIS är i mina ögon ett av de vackraste spelen någonsin där minsta detalj blir till en njutning för ögat. Conrad Rosets sensuella målningar är naturligtvis en stor del av upplevelsen, men musiken kommer inte långt efter och ramar in det visuella på ett mästerligt sätt. Resultatet är en ögon- och öronbedövande symfoni av konst, känslor och konflikter. Spelmekaniken är genomtänkt och de pussel som man måste lösa är väldigt tillfredsställande utan att kännas krystade. En indiepärla av stora mått.

LÄS ANDREAS RECENSION: Gris

 

3. Super Smash Bros. Ultimate

Det var på håret, men den 7 december släpptes äntligen ett helt nytt och från grunden omgjort Super Smash Bros. Spelet är ett smörgåsbord av läckerheter, där du aldrig kommer att prova allt, men du tänker ändå försöka. Med 76 olika spelbara huvudkaraktärer, 103 olika banor och 850 olika musikstycken kunde man kanske tro att det är kvantitet före kvalitet! Men när du väl spelar det inser du snabbt att det är en ren kärleksförklaring till genren och alla de olika spelfigurer som är en del av spektaklet. Varje gång jag starta spelet lyser mina ögon upp som ett barn på julafton: Vad ska jag låsa upp denna gången, vilka banor kommer jag att lära känna och när ska jag ens hinna spela själva storyn med så mycket att göra och så lite tid.

 

LÄS FLER LISTOR: Niklas bästa spel under 2018

 

4. Dead Cells

Roguelike-spel är sällan något jag uppskattar, men det finns undantag. Dead Cells är ett sådant och det beror främst på två saker: En spelkänsla av guds nåde där varje vapen, rörelse och effekt har tyngd och precision. Ett smart permanent uppgraderingssystem som gör att man hela tiden känner att man gör framsteg. Att den moderna pixelgrafiken gör det till ett av det årets snyggaste retrospel skadar inte heller. Det sprutar pixelfyrverkerier och magiska ljuseffekter mest hela tiden, ständigt ackompanjerat av bombastisk musik och fräna ljudeffekter. Dead Cells gör inget nytt, men det gör allt rätt!

 

LÄS FLER LISTOR: Andreas favoritspel från 2018

 

5. Octopath Traveler

Som fan av 3DS-serien Bravely Default och klassiska turbaserade rollspel var Square Enixs storsatsning till Nintendo Switch en given hit. Mycket fokus har lagts på den coola grafiska stilen där allt känns som ett klassiskt retrospel uppbyggt i diorama-stil med modern ljussättning. Men den stora highlighten för mig var den underbara musiken och det djupa stridssystemet, kombinerat med en uppsättning intressanta historier med en mer vuxen ton än som är standard för genren. Visst kan det bli lite repetitivt ibland, men då Octopath Traveler handlar om flera olika personers öden och hur de delvis vävs samman blir det ändå en hel del omväxling i både hur du spelar och själva handlingen. Musiken är ett mästerverk och kan lätt ta plats bland de bästa Final Fantasy-kompositionerna och det är banne mig inget dåligt betyg.

 

Andra höjdarspel 2018:

Sushi Striker: The Way of Sushido, Pokemon Let’s Go, Hollow Knight, Into the Breach, The Messenger, Windjammers, WWE 2K19 och SoulCalibur VI.

Andreas favoritspel från 2018

Fjolåret var, utan någon som helst överdrift, helt galet för oss spelentusiaster. Under året som gick bjöds vi på flertalet sylvassa hantverk från många begåvade spelmakare. Det är alltid svårt att säga något av vikt såhär tätt inpå årets slut, men jag skulle inte bli särskilt förvånad om vi i framtiden ser tillbaka på 2018 som ett av de bästa spelåren någonsin. Det är detta som gör en sådan här lista extra rolig och nästan lika svår. Värt att notera är dock att det här är en lista som baserar sig på mina egna erfarenheter och ingenting annat. Detta innebär att eftersom jag knappt hunnit spela kritikerrosade titlar som exempelvis Super Smash Bros. UltimateCeleste eller Monster Hunter: World kommer dessa och många fler inte kunna ingå i min lista. Så utan ytterligare fördröjning följer här mina tio favoritspel från året som gått.

10. Fallout 76

Nu känner jag att många av er höjer på ögonbrynen, jag förstår er. Men bortom alla PR-misstag och buggar finns likväl en imponerande stor värld fylld med subtila intressanta berättelser, varierande vapen och massvis med erfarenhetspoäng. Utforskarglädjen som gjorde tidigare utgåvor av spelserien så fängslande finns fortfarande där. Dessutom utgör spelet bland det roligaste jag upplevt tillsammans med andra på ett bra tag. Därför förtjänar Fallout 76 en plats på min lista.

9. Robbotto

Robbotto kom från ingenstans för egen del. Jag fick chansen att recensera det här på sidan och njöt oavbrutet av de intelligenta pusslen och den charmiga retrografiken. Uppfinningsrikedomen i utmaningarna och den perfekt balanserade svårighetsgraden fick mig ofta att fortsätta spela tills det att händerna domnat bort. Det är dessutom det enda spel någonsin som fått mig vända min Nintendo Switch-konsol vertikalt för att lättare lösa några extra finurliga utmaningar.

LÄS FLER LISTOR: Niklas bästa spel under 2018

8. Batman: The Enemy Within

Den här serien episoder utgör den andra i ordningen av de två Batman-titlar som kom till tack vare Telltale Games. Det följer visserligen den klassiska Telltale-mallen med den stora mängden dialog och andra händelser som ger en ytterst skräddarsydd upplevelse beroende på vem som spelar. Däremot bjuder Batman: The Enemy Within på en väldigt fascinerande Batman-historia som många superhjälte-älskare borde uppleva. Telltales version av Jokern är värd äventyrets prislapp helt på egen hand.

7. Gris

Ett otroligt vackert spel när det gäller grafisk utformning såväl som val av budskap. Gris kommer inte utmana dina färdigheter i att lösa svåra pussel, däremot kommer du få uppleva en väldigt personlig berättelse som tar form i en värld som blir kontinuerligt mer färgglad. Trots sin enkelhet är Gris ett av årets absolut vackraste spel som också tar en plats på min lista.

6. Far Cry 5

Om fjolårets åttonde bästa spel följer en bekant mall så kan Far Cry 5 beskrivas som de tidigare spelens tvåäggstvilling. Det mesta är bekant och vi bjuds på väldigt lite nytt och fräscht innehåll. Men spelet följer en fruktansvärt genomtänkt och användarvänlig mall som är löjligt rolig att spela. Balansen mellan handlingstunga uppdrag, mindre sidouppdrag och fritt utforskande samspelar i en oerhört trivsam spelupplevelse som är svår att slita sig ifrån. Dessutom bjuds vi på ett av fjolårets absolut starkaste musikaliska insatser från spelets kompositör Dan Romer. Därför intar Far Cry 5 listans femteplats.

MER OM FAR CRY 5: Problemet med den öppna världen i Far Cry 5

5. Detroit: Become Human

Detroit: Become Human bjuder oss på en ganska bekant historia gällande artificiell intelligens och huruvida en konstgjord människa bör behandlas på samma vis som den äkta varan. Liksom Telltale Games har studion bakom detta (Quantic Dream) en tendens att utveckla dessa skräddarsydda berättelser som påverkas beroende på hur du väljer att agera gentemot spelets karaktärer. När jag rullade eftertexterna till Detroit var jag fast besluten om att mitt slut var det enda möjliga, även om det inte var perfekt. Den typen av fängslande berättande får jag sällan möjligheten att uppleva. Den känslan kombinerad med ett oerhört vackert grafisk utseende gör att spelet hamnar på min lista.

4. Red Dead Redemption 2

Det råder ingen tvekan om att Red Dead Redemption 2 är ett remarkabelt speltekniskt åstadkommande. Det allra mesta i spelet är finslipat med sju olika slags sandpapper och allt kulminerar i ett imponerande äventyr som endast hålls tillbaka något av sin långdragna handling samt låga tempo. Världen, karaktärerna och allt däremellan är sannerligen ett riktmärke för flera framtida spelprojekt. Red Dead Redemption 2 är verkligen inte för alla. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det är för mig, men det likväl inte ignorera spelets storhet.

3. Assassin’s Creed Odyssey

Assassin’s Creed Odyssey bygger vidare på vad som gjorde föregångaren Origins så framgångsrikt. En spelvärld som ligger mig väldigt varmt om hjärtat blandas med flertalet engagerande rollspelselement och resulterar i ett klockrent helvarv. Assassin’s Creed hade mycket väl kunnat vara en död spelserie vid det här laget, men en klockren protagonist (Team Kassandra) och löjligt engagerande spelande ger oss den starkaste utgåvan på väldigt många år. Därför intar höstens stora lönnmördaräventyr en stabil tredjeplats på min lista.

MER LÖNNMÖRDANDE: Sex saker som sticker ut i Assassin’s Creed Odyssey

2. God of War

God of War är speciellt på många vis, såväl gällande själva spelet som mycket runtomkring. Cory Barlog visade oss alla hur mycket slit och kärlek som ligger bakom varje spel. Han har i och med sin närvaro på sociala medier blivit något av en ambassadör för digitala konstnärer över hela världen. Spelet i sig visade oss prov på en oväntat personlig och känslosam historia med en av Playstations mest känslokalla hjältar i huvudrollen. Detta tillsammans med sylvassa strider, intressanta karaktärer och hänförande musik gör titeln till en av fjolårets absolut bästa. Känslan av att kasta iväg och kalla tillbaka din kära yxa är dessutom troligen en av fjolårets häftigaste spelupplevelser för undertecknad.

1. Marvel’s Spider-Man

”Under de senaste dagarna har jag inte bara spelat Spider-Man, jag har varit Spider-Man.” Så lät det när jag i höstas fick den stora nöjet att recensera det sanslöst vackra och otroligt underhållande Marvel’s Spider-Man. Sedan spelets lansering i september i fjol har jag dessutom tagit mig igenom samtliga tre expansioner vilket bara stärkt min tro i att det här verkligen är årets bästa spel. Den mängden hjärta som finns i spelets alla aspekter kombinerat med ett speltekniska hantverk i absoluta världsklass gör spelet storslaget såväl som svårslaget. Jag började spela Marvel’s Spider-Man i höstas och jag har fortfarande inte slutat, därför intar titeln självsäkert min personliga förstaplats för 2018.

Glöm inte att kolla in alla recensioner!

Recension: Fallout 76

Recension: Robbotto

Recension: Gris

Recension: Detroit: Become Human

Recension: Red Dead Redemption 2

Recension: God of War

Recension: Marvel’s Spider-Man

Detroit: Become Human

Det finns spel som verkligen berör på ett djupare plan och driver utvecklingen framåt inom sin genre, Heavy Rain från 2010 var ett sådant spel. Det finns de som kan diskutera huruvida det verkligen kan kallas ett spel, då interaktionen och insatsen från spelaren är begränsad till enklare rörelser eller val. Jag är inte en av dem. Storheten låg istället på det berättarmässiga planet där en intrikat historia vävde samman en grupp människors öden. Som spelare kunde du påverka handling vid förutbestämda knutpunkter eller nyckelögonblick, där små val kunde få stora konsekvenser längre fram i handlingen. Att sedan grafiken var extremt bra för sin tid gav det hela den sista skjutsen mot en bestående plats i många gamer-hjärtan.

Heavy Rain blev en stor kommersiell framgång med höga betyg, vilket i sin tur sporrade spelstudion Quantic Dream som låg bakom äventyret att skapa ännu ett interaktivt äventyr. 2013 släpptes Beyond: Two Souls med tunga namn som Willem Dafoe och Ellen Page i huvudrollerna.

Precis som i föregångaren är alla människor i spelet motion captured och digitaliserade för att uppnivå en kvalitet på animationerna som annars inte vore möjligt. Tyvärr blev resultatet inte lika lyckat som första gången, främst då berättandet saknade den extra dimensionen som flera sammanflätade livsöden gav i det tidigare spelet. Lysande skådespelarinsatser och en spännande berättelse gjorde att det ändå blev en succé, men i mina ögon var det en liten teknikdemo med namnet Kara som blev Quantics mest intressanta release det året.

Detroit: Become HumanKara var en liten filmsnutt där en android blev självmedveten och handlade utanför ramarna av sin programvara. Valorie Curry som spelade androiden gjorde en fantastisk insats och lyckades beröra mig och många andra. Tyvärr krävde den i realtid körda demon nästan 50% av en Playstation 3 fulla kapacitet, så ett spel var inte att tänka på. Som tur är för alla oss älskare av temat androider och framtiden gjorde Playstation 4 entré lite senare det året och i smyg påbörjades ett spel baserat på Kara-demon.

LÄS MER: Är Sonys kritiker-älskling verkligen så gudomlig?!

Nästan fem år senare är det äntligen dags att låta världen få uppleva Detroit: Become Human för första gången. På många sätt kan man säga att det är först nu Quantic Dream kan realisera sina visioner fullt ut och skapa en värld som känns äkta in i minsta detalj. I Detroit: Become Human återvänder man till dynamiken från Heavy Rain och spinner en komplex väv av flera olika livsöden, som vida överträffar föregångarna.

Huvudpersonerna består av de tre androiderna Marcus, Kara och Connor och utspelar sig i ett framtida USA där androider är lika vanliga som mobiltelefoner är idag. Det finns en mängd olika modeller av androider som kan utföra allt från trädgårdsskötsel till polisarbete. För att skilja dem från människor har androider en rund diod i tinningen som lyser och de tillåts endast att bära speciella kläder med modellnamnet tryckt med stora bokstäver. De är programmerade att lyda sin ägares kommandon utan att någonsin hysa egna ambitioner eller mål.

Detroit Become HumanFör att ytterligare understryka att de endast är maskiner tillåts de inte sitta på bänkar för människor, på bussar finns särskilda utrymmen längst bak där androider får stå tätt packade och på många restauranger är de portförbjudna. Likheten med apartheiden som spirade under 1900-talets början i USA är slående och får en ganska omgående att inte bara sympatisera med huvudpersonerna utan också alla andra androider. Som ytterligare ett sätt att befästa livet på 2030-talet finns det en mängd olika digitala tidningar att hitta och läsa, som tillsammans med nyhetssändningar ger en extra dimension åt världen som spelet utspelar sig i.

Under de 13 timmar som min första genomspelning tog, har jag reflekterat mer över människans natur och hur vi fungerar än jag gjort i hela mitt liv. Där speciellt några scener i slutet fick mig att skaka i hela kroppen av ren vrede över att det otänkbara tillåts hända trots att vi borde lärt oss att vara bättre vid det här laget. Denna nivå av inlevelse vore inte möjlig utan David Cages mästerverk till manus, som håller en på nålar till man nästan helt utmattad når slutet. Jag tänker inte avslöja något mer om handlingen, Detroit: Become Human här är till för att upplevas.

LÄS OCKSÅ: Bortom konventionerna med Beyond: Two Souls

Rent spelmässigt är uppbyggnaden snarlik de tidigare spelen, vilket betyder att Quick Time-sekvenser fortfarande används när du hamnar i en pressande fysisk situation. Du interagerar med världen genom att ”swipe:a” eller trycka diverse knappkombinationer, förutom när det gäller att förflytta sig, då styr du karaktärerna direkt. Något jag uppskattade är att alla text- och knappkombinationer visas på ett tydligt och bra sätt, t.ex. inga roterande val eller andra irriterande UI. Då androider kan läsa av världen omkring dem är det aldrig svårt att veta vad man kan hitta på, för allt som man kan påverka lyser gult när man håller in R2.

Kontrollerna och gränssnittet är av högsta möjliga klass, med menysystem och presentationer som är så vackra att jag som designer fäller små formgivna tårar av lycka. Därtill är Quick Time-momenten långt mer intressanta än normalt, då det nu också kan finnas ett värde inte att misslyckas att utföra dem korrekt och på så sätt hjälpa någon annan. Om du önskar finns ett läge där du slipper mer avancerade knappkombinationer, men jag tycker att de ger en viss nerv i pressande situationer.Detroit: Become HumanLika enastående som historien är spelets fernissa. Här snackar vi miljöer och en realism som bara för några år sedan var exklusivt genomförbart under icke spelbara mellansekvenser. Närbilder på androider och människor avslöjar de finaste av porerna i huden och de skickliga karaktärsskådespelarna tillåts spela på hela sitt känsloregister utan att begränsas av undermålig teknik. Faktum är att faran att landa i s.k. uncanney valley till stor del undviks eftersom man valt att spelets huvudkaraktärer är just androider vilket gör det lättare för mig som spelare att acceptera deras inte 100 procent mänskliga yttre, vilket i sin tur gör dem enklare att relatera till.

Samma känsla för detaljer återkommer i allt från de prakfulla miljöerna till röstskådespeleriet som skulle platsa i vilken storfilm som helst. Jag kom ibland på mig själv att bara stanna upp och njuta av de levande miljöerna och se andra människors liv passera revy.

LYSSNA PÅ MUSIKEN FRÅN: Beyond: Two Souls – The Infraworld

Detroit: Become Human är uppbyggt av olika kapitel som när de avklarats presenteras i form av ett flödesschema. Schemat kan du sedan använda för att se vad som ledde fram till den utgång som du fick uppleva, och vid varje nod som har flera möjliga val eller konsekvenser kan du se vad resten av världen/dina vänner valde i form av procentsatser. Detta ger en fantastisk överblick av hur otroligt många parametrar som påverkas av dina handlingar eller val.

Ett val i början av spelet kan få stora konsekvenser långt senare i handlingen och kan då vara skillnaden mellan liv eller död. Det är faktiskt fullt möjligt att klara spelet utan att någon av huvudpersonerna överlever, men dynamiken och spelet slutar trots detta ändå inte. Faktum är att den väg du väljer för spelets huvudpersoner kan påverka en hel nation och dess befolkning i det långa loppet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När du slutfört ett kapitel får du poäng som kan användas för att låsa upp mängder av illustrationer, videos, persongallerier i 3D och musik i spelets Extra-avdelning. Jag har spenderat åtskilliga timmar åt att vila ögonen på de vackra studier av Detroit anno 2018, undersökt 3D-modeller och avnjutit intressanta filmer om spelet.

Jag rekommenderar starkt att när du första gången spelar igenom Detroit: Become Human att du gör alla val utifrån vad ditt hjärta säger, utan att gå tillbaka för korrigera eller ångra beslut. Midmaxa med andra ord inte den här upplevelsen. Då gör du dig själv bara en enorm otjänst. Du får din chans när äventyret väl är över. Då tillåts du nämligen att experimentera.

När allt är över ges du chansen att spela om delmoment i kapitel, och är det lätt att senare gå tillbaka och ”testa” olika val för att se hur saker förändras på kort eller lång sikt. Du kan även hoppa tillbaka till början och ändra på saker, spara ner ändringarna och se hur det förändrar skeenden långt senare. Med 10 000-tals olika möjligheter är det otroligt givande att laborera med olika utgångar och val. Spelet bjuder på en sandlåda av möjligheter och omfamnar vetskapen om sin egen konstruktion på ett sätt de äldre spelen inte var i närheten av.

Allt in i den minsta detalj är smakfullt designat oavsett om det gäller en askkopp eller spelets gränssnitt. Kombinerat med den helt magnifika realisationen av ett framtida USA är Detroit: Become Human ett av plattformens absolut vackraste spel och en av de starkaste spelupplevelserna jag någonsin haft som en dator- och TV-spelare.

BETYG: 10/10