2 minuter lästid

Det är inte sällan spel berör mig, då bara det faktum att nya världar och rika berättelser kan förmedlas på ett så uppslukande sätt är otroligt i sig. Sådana känslor kan väckas i mig av en vacker miljö, en djup monolog, eller en hjärtskärande melodi. Trots detta händer det inte lika ofta att jag blir rörd till tårar om scenen i fråga inte är sorglig nog, men ett undantag kan finnas i de inledande kapitlen i Detroit: Become Human.

I en specifik scen blir en android-medhjälpare vid namn Markus tillfrågad av sin ägare, den rullstolsbundna konstnären Carl, att måla en tavla. Vid ett första försök skapas en perfekt kopia av något som ses i rummet, vilket också är något som kanske förväntas av en android, en maskin utan ett biologiskt hjärta eller hjärna. Detta pekar Carl ut innan han förklarar att konsten av att måla innebär att tolka och förbättra världen, att visa något man personligen ser. Invändningar kommer därefter från Markus som tror att det inte är möjligt för honom att skapa något från ren fantasi då det inte är del av hans programmering, men likväl ger han det ett andra försök – och vad detta resulterar i gör mig tårögd varje gång.

Jag har svårt att beskriva varför denna scen gör mig så pass emotionell. Det kan vara att det enda som behövs för någon att skapa något vackert är uppmuntran, att en annan person tror på ens förmåga även när man själv inte gör det. Det kan vara den rena humaniteten i att två vitt skilda varelser kan ha ett stark band trots att samhället förespråkar motsatsen. Det kan vara att kontrasten mellan när Markus enbart kopierar verkligheten och när han skapar något nytt är så visuellt påtaglig, bara i sättet han rör sig. Det kan vara en kombination av alla dessa anledningar, följt av ett vackert musikstycke som till sist avslutas med en inspirerande och känsloladdad målning – något som inte borde vara möjligt för en maskin att skapa.

 FLER SPECIELLA STUNDER: Jag är Spider-Man

Just denna scen görs mer kraftfull tack vare det faktum att spelet har tre huvudkaraktärer vars berättelser man spelar igenom. I de andra två berättelserna visas exempel på hur omänskligt behandlade androider ofta blir trots att de ges utseendet av människor, samt ibland även personligheter. De blir misshandlade, utnyttjade, och behandlade som att de saknar förmågan att känna något då de är maskiner. Scenen med Markus är en av spelets grundläggande byggstenar då det inte bara visar en positiv sida av förhållandet mellan människor och androider, utan även det obeskrivligt vackra som kan skapas utifrån det.

Allt det ovannämnda känns enbart som ett fåtal av de anledningar varför denna scen berör mig, men jag anser att de starkaste känslorna också är de svåraste att förklara. Markus målar en uttrycksfull tavla, och det är känt att en bild säger mer än tusen ord, trots allt.