5 minuter lästid

A Plague Tale: Innocence handlar om syskon som ofrivilligt kastas ut i fara. Det handlar också om att kubba järnet för att undvika inkvisitionen, att alltid ha en fackla tillhands så råttor inte äter upp dig och att skjuta prick med stenar. Du spelar som Amicia de Rune, en tonårsflicka i Akvitanien, i södra delarna av det vi nu kallar Frankrike. Amicias familj har splittrats i två delar, på ena sidan finner vi Amicia och hennes far och på andra hennes bror Hugo och mor. Hugo har varit sjuk sedan födseln i en mystisk åkomma och har hållits undan från folk, till och med den närmsta familjen. En dag blir familjens borg attackerad av mystiska soldater som visar sig vara just inkvisitionen, och de är på jakt efter just Amicias sjuka lillebror. Utan sina föräldrar blir Amicia tvungen att fly tillsammans med den lillebror hon knappt känner, för att ta reda på vad som händer och rädda Hugo.

MER RECENSIONER: Shakedown: Hawaii

Rent spelmekaniskt är A Plague Tale: Innocence ett actionäventyr med smygande och pussellösande i fokus. Det snubblar även ofta över i en ren skräckstämning. Atmosfären är tät och otäck. Du är jagad och det känns. Du är dessutom hyfsat försvarlös så taktisk reträtt är verkligen den rätta (och enda) taktiken om du ska ta dig igenom skogarna, städerna och katakomberna du hamnar i. Jag kan inte räkna all de gånger jag satt och stirrade på skärmen som sa ”Amicia has died”. Jag såg henne bli uppäten otaliga gånger, spetsad av spjut och nerhuggen av svärd. Jag sprang från råttor, soldater och inkvisitionen. Om man har problem med nerverna är det här kanske inte det första spelet man ska plocka upp.

Jag fick ta pauser när jag misslyckats med samma sprintsekvens flera gånger på raken, med klappande hjärta och andfåddhet som om jag själv hade sprungit. Det är svårt, men lagom svårt. Det är dock frustrerande att du inte har möjlighet att skapa egna sparfiler. Det gör att du ibland finner dig själv längre bak i spelet än vad du förväntat dig efter en ovälkommen död, till din eviga frustration. Förutom sprintsekvenserna måste du även lösa pussel. Hur tar du dig över ängen medan soldaterna letar efter dig, med bara smygande och din stenslunga till hjälp? Pusseldelarna är helt klart favoritbiten för mig, med en lagom svårighetsnivå och nya påhittiga sätt att mer eller mindre använda samma fyra element för att skapa intressanta banor.

Mycket springa blir det.

Spelmässigt är det raka rör. Du ska från punkt A till punkt B. Det följs oftast av en kort filmsekvens, och sedan är det från punkt B till punkt C. Upprepa detta flertalet gånger. Har du problem med så kallad på räls-design ska du nog skippa A Plague Tale helt och hållet. Om du kan ursäkta det till fördel för en bra story har du ändå mycket att hämta.

För att öka upp omspelningsbarheten har man lagt till fyra olika saker att samla på: Hugo’s Herbarium, Gifts, Curiosities och Alchemist Carts. För att kunna samla upp allt kan du hoppa tillbaka till tidigare kapitel när du märker att det saknas något. Det finns något extremt kontraintuivt med att, mitt i en paranoid flykt från folk som tänker döda dig, stanna upp vid sidan av vägen och utbrista ”Titta, en sån fin blomma brukade mamma ha i trädgården!” och glömma sin omvärld . Man kan säga att mina rollspelsambitioner ibland förbjuder mig från att mitt i ett dramatiskt segment släppa allt jag har för att gå i fel riktning i jakt efter ett samlarobjekt. Jag känner inte heller att det bidrar till min spelupplevelse för fem öre, även om jag förstår tanken bakom.

MER OM SYSKON: Brother: A Tale of Two Sons – alltid vid min sida

Om det är något du kommer att älska är det handlingen i spelet, dialogen mellan Amicia och Hugo och miljödesignen. Det är mörkt och smutsigt, och världen är nerlusad med kadaver. Barn är i fara, en ung kvinna måste hitta sin inre styrka för att rädda sin lillebror och sig själv. Det finns ett mörkt hot utifrån, men kanske även inifrån. Det antyds gång på gång att det är något konstigt i själva De Rune-familjen och att Hugos sjukdom är en del av den hemligheten. Röstskådespelarna till Amicia och Hugo gör ett utmärkt jobb och har naturliga samtal som riktiga syskon. Ja, rent ut sagt, de bråkar med varandra och är gulliga mot varandra om vartannat. Deras samspråk känns naturligt och i linje med vad som händer runt omkring dem. Hugos förfäran om det hemska som händer i en värld han sällan tidigare varit i kontakt med känns äkta, och detsamma kan sägas om Amicias tvärkast mellan omtanke och frustration över sin naiva lillebror.

Amicia och Hugo i en källare, fylld med råttor
Råttor. Varför ska det behöva vara råttor?

Världen de färdas genom är väldigt vacker. Produktionsvärdena är väldigt imponerande för att vara från en näst intill okänd fransk spelstudio och en mindre utgivare. Både de ljusa och mörka delarna fungerar väldigt bra, och spelet använder sin begränsade, linjära och ibland klaustrofobiska nivådesign genom att göra det kameran är riktad mot oerhört snyggt. Det läggs mycket krut på liten yta, helt enkelt. De eviga rått-attackerna är snyggt animerade och kommer i hypnotiserande flockar, vilket utvecklarna Asobo Studio åstadkommit genom att dela upp animationen i fyra lager med ökad detaljrikedom ju närmre spelarens synfält de små gnagarna kommer. Effekten är effektiv och man får en stark känsla av ett otäckt, myllrande hot. Även om vissa grafiska element inte håller för närmre inspektion är det överlag väldigt bra. Jag kunde på min höjd provocera fram ett par glitchar, men det var verkligen i extrema situationer. Om man däremot tittar på historisk korrekthet lämnar spelet en hel del att önska. Hur som helst är nog bara historienördar som jag som lägger märke till sådana detaljer men vissa saker sticker i ögonen om man kan något om perioden (Spets! På 1300-talet!? Alltså…nej).

I överlag är spelet vackert, skrämmande och intressant. Jag blev rejält påverkad av stämningen i A Plague Tale: Innocence och fastnade i historien som berättades. På den negativa sidan hittar vi som sagt ett lågt återspelningsvärde och begränsade möjligheter att göra egna val. Om du letar efter en singelspelarupplevelse utöver det vanliga, med vackra nivåer, bra dialog och en historia som greppar och inte släpper taget, då tycker jag du kan stå ut med en pestråtta eller två.