Etikettarkiv: Towerfall Ascension

Martins spelvecka – Inget sex, inga droger, men mycket rock n roll!

Lever rocklivet i Rock Band 3

Det kändes riktigt kul att började spela Rock Band 3 förra veckan, efter alla dessa år borta från musikgenren, så den här veckan blev det ännu mer rock n roll.

Jag inledde veckan med att skapa mitt eget band i spelet – Subway Doves. En riktigt bra sak med Rock Band 3 är att inlevelsen i mitt band är mycket bättre än i tvåan. I det andra spelet så blandades scener från min karriär precis hur som helst mellan låtarna. Så spelet kunde inledas med en sekvens där vi spelar för pengar i en gränd, vilket kunde följas av en scen där vi kollar in vår nya Greatest Hits-skiva, helt utan någon rim eller reson. Hittills i Rock Band 3 har vi bara varit ett fattigt garageband, precis som det ska vara, så det verkar man ha fixat till detta och satsat på en mer rimlig ”story” för mitt band.

Som jag berättade förra veckan så sjunger jag mest i Rock Band-spelen. Ett problem jag har är att jag spänner mig när jag sjunger i Rock Band, vilket jag aldrig gör när jag sjunger ”på riktigt”. Jag brukar dock ofta spänna mig när jag spelat TV-spel, oavsett genre. Men det märks ovanligt tydligt i Rock Band 3, när jag spelat in ett par låtar med sång och sedan lyssnar igenom dem i efterhand. Att det låter helt annorlunda från när jag spelar in min sång annars.

Jag ska definitivt försöka att slappna av mera när jag spelar Rock Band 3. Det gäller övriga spelgenrer också. Men jag har en förmåga att spänna mig när jag känner att jag är under press. Det kommer säkerligen att kunna förbättra mina prestationer i andra spel också om jag bara slappande av lite mera…

På väg mot 100% i Rock Band 3

Förra veckan berättade jag om mitt mål att nå 100% på sång på Expert med Bad Religions Sorrow. Det var den första låten som jag hundraprocentade i Rock Band 2, för så där tio år sedan. Efter att ha nått 99% på Hard så gav jag mig på Expert och efter ett par försök kring 96% så nådde jag 98%.

Det är en väldigt lätt låt att sjunga, men det är två ställen som är kluriga. Dels den allra första meningen och dels meningen ”Or when the only true messiah rescues us from ourselvesprecis innan sista refrängen som jag alltid, och då menar jag alltid, sluddrar på.

Missar jag första meningen är det förstås bara att börja om, och dessutom kan jag fulsjunga något precis innan den börjar för att se att jag hamnar rätt i pitchen, men ”messiah” ställer till med större problem. Jag har lyssnat och kollat på grafiken på mina inspelningar ett par gånger och jag ser inte riktigt vad jag gör för fel. Det är ingen klurig mening egentligen, ingen mening som fullständigt går som en bergochdalbana genom tonskalan, men på något sätt kommer jag in fel i den.

LÄS ÄVEN: Låt mig få bli en rockstjärna åter igen!

Nu ska jag använda träningsläget och hårdträna den kluriga meningen och nästa gång hoppas jag att jag når 100%. Precis som jag gjorde för tio år sedan.

Jakten på en keyboard i Rock Band 3

En av nyheterna i Rock Band 3 är att man kan spela keyboard. Förutom att jag spelade bas i tonåren så spelade jag även en hel del orgel på den tiden. Så det vore intressant att se om takterna fortfarande sitter i. Tyvärr så finns naturligtvis inte själva keyboarden att köpa nytt längre, och det är väldigt sällan den dyker upp på auktionssajterna heller. Eller på europeiska Ebay så dyker den rätt ofta upp till Wii och Playstation 3 av någon anledning, men den dyker typ aldrig upp till Xbox 360. (Efter att jag skrev det här kollade jag in Tradera och någon hade naturligtvis precis lagt upp tre nya och oöppnade keyboards till Playstation 3, men inget till Xbox 360…)

LÄS MER: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Jag skulle förstås kunna importera en keyboard från Amerika, men då måste man verkligen vara beredd att öppna plånboken. Och frågan är om det är så intressant att spela keyboard? Jag slutade att spela orgel en gång tiden av en anledning trots allt…

Vandrar världen runt i Super Smash Bros Ultimate

World of Light fortsätter att underhålla. Jag drar mig för att kalla det storyläge, för det finns ju ingen story i läget, men det är spelets kampanj i vilket fall som helst. Samlarbegäret sätter verkligen klorna i mig när jag vill låsa upp alla kämpar och samla alla hjälpkaraktärer. Det finns ju över sjuttio kämpar och över tusen hjälpkaraktärer att samla, så det är bara att kämpa på.

Det är verkligen kul med att alla striderna är så olika varandra, med helt olika förutsättningar. Och med tanke på alla kämpar och alla hjälpkaraktärer man kan välja finns det verkligen löjligt många varianter som varenda liten strid kan utveckla sig på…

Nya favoriter i Super Smash Bros Ultimate

En ny vecka med Super Smash Bros Ultimate betyder nya upplåsta karaktärer. Den här veckan fastande jag dock för två karaktärer som varit upplåsta redan från början men som jag knappt har spelat med hittills.

Link är rolig att spela som. En no nonsense karaktär som är väldigt nybörjarvänlig. Han har en rolig bumerang, som om den missar fienden på väg bort från Link ofta träffar fienden på väg tillbaka istället. Sedan är det väldigt kul att använda Links klassiska snurrattack med svärdet förstås. Den kanske inte var så effektiv i luften som jag önskade, men den är väldigt rolig att använda och snurra omkring med.

Samus var ännu roligare att spela som. Hon tog över kronan från Bayonetta som den karaktär som sparkade mest stjärt i arkadläget. Fienderna hade ingenting att svara på när hon började att mata missiler. Och till skillnad från hennes egna spel så tog inte missilerna slut heller, utan hon kunde bara mata och mata dem över banan. Lägg till en saftig snurrattack rakt uppåt ifall fiende försökte svara på missilregnet genom att hopp upp i en luftattack och succén var ett faktum.

Andra karaktärer är väldigt svåra att spela som. Som Villager. Han odlar ett träd mitt i matchen som han sedan hugger ner. Den attacken kommer att ta ett tag att vänja sig vid…

Apropå Animal Crossning så var det sista som hände i Super Smash Bros Ultimate den här veckan att jag låste upp Isabelle. Hon är en stor favorit för mig, trots att jag aldrig spelat något Animal Crossing-spel. Det ska bli väldigt spännande att spela som henne nästa gång!

Man känner sig så välkommen i Warhammer: Vermintide 2

Kan ett spel leva på ett härligt progressionssystem allena? Spelmomenten borde vara det viktigaste, men inte i Vermintide 2. Det är inget fel på spelmomenten, inte alls, men det går inte att komma ifrån att det är ett enformigt spel. Den variation och oförutsägbarhet som finns i många andra onlinespel saknas till stor del här. Jag skulle vilja säga att både online co-op i Mass Effect 3 och Salmon Run i Splatoon 2 är betydligt mer omväxlande och oförutsägbart än det här.

Men allt omkring själva spelandet är så medryckande i Warhammer: Vermintide 2. Spelet känns så generöst, så belönande, så välkomnande. Och samarbetet med andra spelare så spännande och positivt upplagt. Då spelar det ingen roll att varje match är ungefär som den förra, för den förra matchen var ju grymt underhållande även den…

Har blivit en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Senast jag spelade Vermintide 2 lämnade jag svårighetsgraden Recruit bakom mig med alvflickan till förmån för Veteran. Den här veckan lyckades jag ta mig till level åtta med samtliga fem karaktärer, och då beslutade jag mig för att lämna den lättaste svårighetsgraden bakom mig med även de andra fyra karaktärerna också.

Visst, Veteran är svårare förstås, och jag dör ofta. Men man får även bättre medspelare. Medspelare som kan väcka upp mig igen när jag ligger på marken och blöder och pinas…

Att välja rätt vapen i Warhammer: Vermintide 2

Man låser verkligen upp massvis med olika vapen och det gäller att välja rätt. Varje karaktär har sin egen typ av vapen, som magikertjejen som har en stav som sprutar eld. Men man inte bara välja sin eldstav efter stats, utan det är viktigare att kolla hur vapnet passar din spelstil. De olika eldstavarna fungerar nämligem helt olika när det gäller vilken typ av eld som den sprutar ur sig. Är man bra på att sikta kan en stav med ett enda kraftigt skott hjälpa dig att få headshots, men är du dålig på att sikta finns det andra stavar som sprider elden bättre och sprutar längre för varje skott.

Även frågan hur mycket ammunition vapnet kan bära och hur det är att ladda om vapnet måste bestänkas. Det finns olika färdigheter som man kan låsa upp, som till exempel gör att man kan bära mer ammunition. Inget av det här är något nytt för ett rollspel förstås, men för en co-op onlineskjutare är det ett minst sagt ett intressant system som ger ännu mer djup och livslängd till spelet. Och aktiverar lootdjävulen i dig förstås.

Den objektiva sanningen om The Last of Us

Recensioner är alltid subjektiva. Kravet på ”objektiva” recensioner som vissa gamers framför är skrattretande. Men… Om man skulle försöka rangordna spel efter någon slags ”objektiv” skala, så skulle The Last of Us tveklöst hamna i toppen.

Det är nämligen få spel jag spelat som varit så välgjorda in i minsta detalj som The Last of Us. Varenda liten detalj av spelet är fint utformat. Bara att kolla in vad min följeslagare Ellie gör när jag inte gör någonting. Lootar jag på egen hand kanske hon sätter sig på ett bord eller lutar sig mot en vägg. Eller vandrar iväg i förväg på egen hand om läget verkar säkert.

The Last of Us är det första Naughty Dog-spelet som jag verkligen spelar. Jag spelade kanske en tredjedel av första Uncharted, men fastnade aldrig riktigt för det. Naughty Dog är kända för kvalitén på sina spel, och det är verkligen inget överdrivet rykte. Om Nintendo hade gjort ett postapokalyptiskt zombieskräckactionsmygarspel så hade det förmodligen sett ut så här.

Fortsätter att smyga vilse i The Last of Us

Det är intressant med smygandet i The Last of Us. Att det sällan går bra. Man kommer till ett ställe med fem-sex fiender som vandrar omkring. Man kollar vilka rutter den första tar och när man kan smyga fram och ta ner den förste utan att de andra märker något. Man väntar och väntar, och smyger sig på den förste och lyckas strypa denne. Men trots att jag försöker vara så tyst, så hör de andra fienderna mig och kommer springande och det blir en vildsint shoot out trots allt. Jag vet inte om det är jag som gör fel, eller spelet som försöker säga till mig att det där med smygande efter undergången inte är så lätt trots allt.

Ett av väldigt få problem med spelet är att när man kommer till dessa stora områden som man – kanske – ska smyga sig igenom, så vet man aldrig vart man ska ta vägen för att ta sig ut ur labyrinten. Så även om jag lyckas smyga omkring utan att bli upptäckt, så gör det ingen nytta. För jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är en sak jag tycker borde vara tydligare. Kommer jag till en labyrint som jag ska smyga igenom utan att bli upptäckt borde det vara tydligare var målet är, så jag vet vart jag ska ta vägen, och inte bara smyger runt, runt.

Älskvärda labyrinter i The Last of Us

Apropå labyrinter älskar jag att staden man ska ta sig igenom i spelet verkligen är som en labyrint. Det finns inga gator som leder dig rakt fram, utan du hamnar alltid på omvägar vilken väg du än försöker ta. Du klättrar upp för våningar i något hus, tar dig ner igen, tar dig under hus, genom hus, och runt hus, men aldrig den raka vägen. Jag älskar hur själva sättet människorna färdas genom städerna helt har brutit samman efter katastrofen, och det finns massor av ställen när militären eller skurkgängen har skapat tullar som man måste försöka ta sig igenom. På vilket sätt som helst…

Jag vänder mig om och springer i The Last of Us

En sak som ofta är problematisk i spel är fenomenet ”springa sin väg”. Spel är ofta upplagda för att du ska smyga dig förbi fienderna eller skjuta dig igenom fienderna, men alla spelmakare verkar inte tänka på att spelare kommer att testa att bara försöka springa ifrån allt.

Metal Gear Soldig 3 var en besvikelse för mig. Många skärmar var fantastiskt designade för att man skulle smyga sig igenom dem eller vildsint skjuta sig igenom dem om allt gick fel. Förutom att det enklaste sättet att klara dem oftast var att springa rakt igenom dem. När man tog sig till nästa skärm började nämligen ofta en filmsekvens, vilket gjorde att alla som jagade helt bara slutade att följa efter mig.

Jag uppfattar det som att skelmakarna verkligen tänkt på det här i The Last of Us. Vissa uppdrag kanske det bästa faktiskt är att bara springa därifrån. På andra ställen fortsätter fienderna att jaga mig, till att och med när jag tror att jaga borde vara säker. Visa mig vad som händer när man bara springer sin väg, och jag kan säga dig hur välgjort spelet är…

Låser upp nya bågskyttar i Towerfall Ascension

När är man redo att recensera ett spel? Förra veckan skrev jag att jag tänkte recensera Towerfall Ascension, men nu har jag fått tänka om lite. Mitt enda klagomål på spelet är att man bara kan välja mellan fyra karaktärer (eller fem om man har skaffat Dark World-expansionen). Av en slump fick jag dock den här veckan veta att man kan låsa upp ytterligare fyra karaktärer!

Jag gillar att låsa upp karaktärer, se bara Super Smash Bros Ultimate ovan, men just i Towerfall Ascension tycker jag att de borde ha varit upplåsta redan från början. Är man fyra spelare som ska välja mellan fyra karaktärer är det ju alltid någon som får ”det som blir över”. Men det är bättre än i Nine Parchments, där fyra spelare ficka välja mellan två karaktärer, innan man har låst upp fler.

Med lite hjälp av internet lyckas jag på egen hand låsa upp en av de fyra karaktärerna – Ancient Exile – men de andra karaktärerna behövde jag mina vänners hjälp med. Att låsa upp demondrottningen Vicious Vessel såg lätt ut på papperet (eller ja, internetsidan) men visade sig vara krångligare än vad vi hade förväntat oss. Om man spelar en viss bana med vissa karaktärer så triggas en slumpmässigt en händelse så där varje kvart eller så. Ett antal monster dyker upp mitt i versus matchen och de måste besegras för att låsa upp demondrottningen.

De två första försöken fick vi dock panik och råkade döda varandra istället och första gången dog den siste av oss på en helt vanlig slemklump, vilken är typ otroligt lätt att döda. Men vi fortsatte att spela och spela på samma bana om och om igen och när specialhändelsen dök upp för tredje gången så höll vi oss till slut så lugna att två av oss lyckades döda alla monster på skärmen, och karaktären var vår!

Vi råkade också upptäcka att man kunde ändra utseende på sina kämpar innan matchen, vilket vi helt hade missat. Frågan ”hur mycket ska man spela av ett spel innan man recenserar det” är ständigt aktuell…

Vi saknar varandra i Sonic & All-Stars Racing Transformed 

Som en försmak på Team Sonic Racing, som släpps på tisdag, så spelade jag och mina kompisar också Sonic & All-Stars Racing Transformed under helgen. På det hela taget är det ett roligt spel, som levererar precis vad man kan begära av en kartracer, men problemet var att vi sällan såg till varandra. Så länge vi låg bredvid varandra, och sköt ner varandra och turades om att köra om varandra, så var det riktigt skoj, men större delen av tiden var vi rätt långt ifrån varandra och kämpade mest med våra egna datamotståndare istället.

Om alla spelade lite single-player och lärde sig banorna ordentligt så skulle vi säkerligen få till mer spännande och jämna lopp, men som ett partyspel som man bara kastar rakt in i elden så gjorde det oss inte så upprymda tyvärr. Jag är dock fortfarande förväntansfull på Team Sonic Racing. Det spelet bygger ju på samarbete mellan spelarna och att man ska ligga så nära varandra som möjligt i laget. Det låter väldigt spännande!

Veckans hajp

Det är härligt att Nintendo har så mycket spel på gång att de inte får plats med allt på E3 utan måste köra en special för Super Mario Maker 2 redan den här veckan. Jag har inget större intresse för spel där man bygger sina egna banor. Min kreativitet får utlopp genom att jag skriver berättelser och sånger, och inte genom att skapa TV-spel. Men alla har vi en svag punkt och när man trycker på den punkten blir vi helt försvarslösa…

Min punkt är förstås Toadette. I Super Mario Maker 2 är hon dels med i storyläget där hon är chefen för byggandet av prinsessans slott, och dessutom är hon spelbar karaktär i flerspelarläget. Med så mycket Toadette på en gång kan jag bara vifta med den vita flaggan och hala fram kreditkortet. Nintendo vet hur de ska få mig på kroken.

 

Veckans köp

Min snygga Cammy-T-shirt som jag beställde har äntligen kommit! Jag beställde den samma dag som den släpptes, så jag måste vara en av de första som fått en. Vill du beställa din egen Street Fighter T-shirt så finns de att köpas här.

Nästa vecka

Nästa vecka kommer att bli lite speciell. Anledningen till varför håller jag hemlig tills vidare. Men en gammal cliffhanger kommer att få sin fortsättning nästa vecka. Vi ses då!

Martins spelvecka – Den ultimata fightingfesten?

Mindre kaos och mera underhållning i Super Smash Bros Ultimate

Man vet att ett spel är bra när man inte kan sluta att tänka på det. När jag inte spelar kommer spelet hela tiden tillbaka i mina tankar, och jag tänker igenom det som har hänt och det som jag har framför mig.

Super Smash Bros Ultimate är mitt första Smash-spel. Jag har alltid uppfattat spelen som aningen för kaosartade för min smak. Och visst blir det kaos när fyra spelare delar skärmen, men när man spelar ensam mot datorn så har man i alla fall hyfsad koll på vad som händer i striden.

Spelet har blivit omtalat för mängden innehåll och det är onekligen en otrolig massa karaktärer, banor och spelsätt som man kan ställa in som man själv vill. Spelet har samtidigt fått kritik för att man måste låsa upp nästan alla kämparna genom att spela, men jag ser det enbart som något positivt. Man hinner inte ens testa alla karaktärerna som man låser upp innan man låser upp flera, så att spelet skulle stanna av finns det ingen som helst risk för.

Visst, är man en trogen spelare av serien och vill spela med någon specifik karaktär som tar många timmar att låsa upp, så kan jag förstå att det uppfattas som trögt. Men för mig som är en nykomling så är progressionssystemet perfekt. Jag vill inte starta ett fightingspel och ha sjuttio olika karaktärer att välja mellan; det är alldeles, alldeles för många. Jag hade gärna låst upp banorna också, då hundra banor att välja mellan redan från början känns onödigt överväldigande. Men att låsa upp kämpar är förstås det viktigaste, och att ge sig in i en match med en ny kämpe, för att kanske eller kanske inte låsa upp denna är lika spännande varje gång. Man vill ju verkligen inte missa sin chans och behöva vänta på nästa!

Massor av skoj i Super Smash Bros Ultimate

Och överväldigad blir man i alla fall. På ytan innehåller Super Smash Bros Ultimate precis det man förväntar sig av ett fightingspel. Du kan spela en vanlig match mot datorn eller vänner, du kan spela arkadläget med alla fighters som du låst upp, du kan spela online och du kan spela storyläget. Det som skiljer spelet från andra fightingspel är dels hur otroligt mycket innehåll varje läge har och hur kul precis allting är.

LÄS MER: Davids favoritspel från 2018

Det är nog svårt för mig att välja vilket spel jag ska spela för dagen – det finns så fantastiska många roliga och intressanta som pockar på min uppmärksamhet – men när man ger sig in på att spela Super Smash Bros Ultimate sätts verkligen ens förmåga att fatta beslut på prov. Storyläget är så kul och så omväxlande, och det finns alltid tio olika riktningar i världen som man kan vandra och hitta nya utmaningar. Och av någon anledning vill jag verkligen klara arkadläget med precis alla kämpar jag låser upp, och låser upp nya kämpar gör man precis hela tiden. Och då måste man in i träningsläget och kolla deras specialattacker och sedan vill man ut online och piska verkliga spelare. Det finns verkligen ingen som helst brist på saker att göra i det här spelet. Och då vi inte ens nämnt spelets underbara belöningar.

Roliga belöningar i Super Smash Bros Ultimate

Precis som i ARMS är det hejdlöst skoj att samla spelets  interna belöningar. Nintendo gillar ju inte acheivements, men det här är verkligen ett spel som är gjort för att samla belöningar i. Som tur var får vi det näst bästa efter acheivements, det vill säga ett internt belöningssystem som man faktiskt bryr sig om.

Jag brukar inte fastna för sådana ”fejk-acheivements”. I Metroid Prime 3: Corruption kändes de bara besynnerliga och irriterande när de dök upp på skärmen. Men belöningarna i Super Smash Bros Ultimate är någonting jag bara måste samla. Det är samlardjävulen som slår till med full sving och fångar mig i sitt garn.

Det viktigaste i Super Smash Bros Ultimate är förstås att låsa upp alla kämparna, och därefter att ta sig genom storyläget, men att samla alla belöningarna kommer också högt upp på listan över saker man hela tiden håller ögonen på.

Häftigt storyläge i Super Smash Bros Ultimate

Story-läget i Super Smash Bros Ultimate är också ovanligt roligt för att vara ett fightingspel. Det är verkligen inte mycket till story, men det är precis så mycket story man behöver. Alla kämparna har blivit fångade av en ond kraft och du ska befria dem allihopa – då kör vi!

Introsekvensen är fantastisk och sätter stämningen något alldeles extra, och sedan vandrar man runt och låser upp nya områden i en stor värld och besegrar onda kopior av alla kämparna för att befria originalen som man sedan får kämpa som. Man samlar också på sig en hejdlös massa hjälpkaraktärer, som man kan levla upp, och som ger dig fördelar under striderna.

World of Light, som äventyrsläget heter, är fanskoj så det sjunger om det. Jag tycker dock att Hyule Warriors var ännu mer överväldigande i det här avseendet, då det spelet fokuserade på en enda spelserie. Äventyrsläget i Super Smash Bros Ultimate innehåller karaktärer från alla möjliga spel och det känns bitvis som att gå vilse i en speldatabas på nätet och trycka på randomknappen.

Det enda lilla problemet jag har än så länge med World of Light är att det kan vara lite svårt att hålla reda på vilka karaktärer jag låst upp i hela spelet och vilka jag bara har låst upp i story-läget. Alla kämparna man låst upp i äventyrsläget låses samtidigt upp i hela spelet, men kämparna som man låser upp utanför äventyrsspelet låser man inte upp i World of Light. Så ibland kan det bli lite fel när man får för sig att välja en kämpe som man faktiskt inte har. Det är en småsak verkligen, men ibland kan små saker har en stor betydelse.

Härliga smådetaljer i Super Smash Bros Ultimate

Det är detaljerna som gör det, och här regerar verkligen Super Smash Bros Ultimate. Ta en sådan sak att man kan se direkt på skärmen vilka karaktärer som man klarat arkadläget med. Det borde vara standard i alla fightingspel.

Eller ta den förbluffande mängden statistik om precis allt i spelt som de samlar. Och hur de viktigaste händelserna i spelet samlas i en överskådlig lista. Borde också vara standard i alla fightingspel.

Överhuvudtaget är det många aspekter som jag inte brukar bry mig om i spel – som att leva upp en massa hjälpkaraktärer – som jag bryr mig om i Super Smash Bros Ultimate.

Något som dock inte är en småsak är att alla kämpar har samma inputs för sina specialattacker. Efter att jag spelade Dragon Ball FighterZ vill jag verkligen gå tillbaka till förvirringen i Street Fighter-serien där (nästan) alla karaktärer har olika inputs för sina specialattacker och avslutare. När man hamnar i panik i Super Smash Bros Ultimate, och det gör man ju, så är det bara att trycka på b-knappen och dra iväg spaken i någon riktning och något händer i alla fall. Kanske inget bra, men man lyckas få iväg någon slags attack i alla fall.

Vågar mig online i Super Smash Bros Ultimate

Det pirrigaste ögonblicket i de flesta spel, och då framför allt i fightingspel, är att våga gå online för första gången. Är man inte särskilt bra på fightingspel, och dessutom bara spelat det i ett par timmar, så är det tufft att våga mäta sina krafter mot andra riktiga spelare. Man vet att man kommer att få stryk. Om och om igen. Men drömmen att få vinna en match online kör över allt annat. Så jag avslutade veckans Smash-spelande med att ge mig ut online!

Först spelade jag som Kirby och jag förlorade ett par matcher, och sedan spelade jag som Bayonetta och jag förlorade ett par matcher, men till slut vann jag äntligen en match!

Jag fick dock aldrig spela en match med fyra spelare. Spelet hade av någon underlig anledning svårt att hitta några andra spelare – det har trots allt bara sålts i fjorton miljoner exemplar. Det blev bara två spelare och en match med tre spelare. Det var något av en besvikelse. Jag är vanligtvis bättre på att hantera kaos än vad jag är i en rättvis en-mot-en match, så jag hade gärna spelat flera fyra spelar-matcher. Bättre lycka nästa vecka!

Mina favoriter i Super Smash Bros Ultimate

Men den viktigaste frågan är förstås – vilka är mina favoritfighters i spelet? Jag har visserligen inte låst upp så många karaktärer ännu, men mina favoriter än så länge är Kirby, Inkling, Zelda, Sonic och Bayonetta.

Kirby, för att han har en fantastisk attack där man landar som en sten i huvudet på motståndaren, som man ofta kan missbruka mot datorn.

Bayonetta, för att hon är den som hittills varit klart lättast att klara arkadläget med, och att hennes attacker är väldigt pedagogiska och lätta att förstå.

Sonic, för att alla hans snurrattacker är jättekul, även om jag snurrar av banan och dör i hälften av matcherna.

Inkling, för att jag älskar Splatoon, och det är så kul att göra alla de attackerna i det här spelet, även om karaktären är riktigt svår att spela med för en nybörjare.

Zelda, för att hennes teleportering är riktigt kul, och väldigt bra att använda mot datorn.

I takt med att flera karaktärer låses upp, så kommer jag att bjuda på nya favoriter!

Smyger vilse i The Last of Us

Jag blev minst sagt förvånad när jag körde fast i The Last of Us redan efter tre timmar. Jag kom till en galleria som var full av livsfarliga monster. Att strida var inget alternativ och att smyga gick inte bättre. Jag brukar vara kungen på smygarspel, men här fungerade det inte alls.

Det var en rätt ovanlig upplevelse att smyga förbi monster. I de flesta smygarspel så smyger man ju förbi människor. Jag hade svårt att riktigt förstå reglerna. Vissa monster ser mig inte, men hör mig. Och andra ser mig, men verkar inte höra mig så bra. Och när det var så mörkt var det svårt att se vad det var för monster jag hade omkring mig. Jag hade också svårt att förstå om monstren brydde sig om varandra eller inte. Ibland när jag lyckades reta upp ett monster så kom de andra monstren springande, men ibland när monstret skrek så ignorerade resten av monstrens monstrets ilska.

Dessutom verkar bara monstren bara bry sig om mig och inte mina två medföljare. Spelmässigt är det naturligtvis härligt att det är bara jag som kan klanta till mig, men storymässigt är det underligt när de bara är mig som monstren blir arga på. När Ellie plötsligt skriker till av någon anledning så hoppar jag verkligen till. Tyst, flicka!

LÄS MER: Naturens återgång i The Last of Us

Till slut så hittade jag i alla fall vägen ut ur gallerian. Det var det klassiska fenomenet att mina medföljare skulle trigga en mellansekvens på en viss plats, men de triggade inte mellansekvensen den första gången jag besökta platsen (förmodligen för att monstren som rörde sig omkring var för nära) så det tog sin tid innan jag besökte platsen igen och lyckades trigga mellansekvensen som tog oss vidare.

Vilken genre tillhör The Last of Us?

The Last of Us innehåller många smygarelement, men det vore fel att kalla det ett smygarspel. Det innehåller många överlevnadselement, som att samla förnödenheter och tillverka egna vapen och medkits, men det är för linjärt och storydrivet för att vara något renodlat överlevnadspel. Spelet innehåller mycket action, men jag skulle inte kalla det för ett actionspel. Det innehåller många skräckelement, men något skräckspel är det inte. Spelet fokuserar mycket på storyn och karaktärerna, men det känns inte helt rätt att kalla det ett storyspel.

The Last of Us innehåller lite av varje, men känns aldrig splittrat. Spelets tema så här länge kan sägas vara att ska man överleva så får man vara beredd att göra vad man behöver göra i stunden. Ibland får man smyga, ibland får man slåss, ibland får man försöka tala förstånd med andra överlevande, ibland får man bryta sig in i hus och länsa skåp och lådor på förnödenheter.

Stiliserad fotorealism i The Last of Us

Grafiken i The Last of Us är synnerligen intressant. Dels har man satsat på fotorealism, men samtidigt har man också satsat på en stiliserad design av karaktärerna. Så när man tittar på karaktärerna, och då framför allt Ellie, så är det som att titta på ett fotografi och en seriefigur på samma gång.

Gissningsvis kommer det här att göra att spelet kommer att åldras bättre grafiskt än många andra grafiktunga spel från samma tid. Att det kommer det att göra spelet högst njutbart, grafiskt sätt, även i framtiden. Det är högst njutbart just nu i alla fall.

Den levande omvärlden i The Last of Us

Det finns något av en helig graal i spelvärlden, något som betyder otroligt mycket för inlevelsen i spel, men som det av någon anledning inte pratas särskilt mycket om. Det är hur omgivningen i spelen reagerar på det du gör och hur karaktärerna reagerar på det som händer i världen runt omkring dem.

Här får The Last of Us 10/10. Interaktionen mellan karaktärerna och interaktionen mellan karaktärerna och omvärlden är något av det bästa jag upplevt i ett spel. Så väl spelvärlden som karaktärerna som befolkar den känns mer levande än i nästan något annat spel. Här levererar spelmakarna inom alla områden för att få till den effekten. Det fantastiska manusarbetet förstås. Animationerna. Röstskådespelarna. Den trovärdiga designen av omvärlden. Fiendernas rörelser. Även om livet efter undergången borde vara ett helvete, och nog är det ett helvete för många av de inblandande, så är det ett himmelrike för oss som spelar.

Är jag för gammal för Celeste?

Efter mycket kamp, ett par skrik och blandad förtvivlan har jag äntligen klarat bana fem. Det är den med kristallen för er som har koll på spelet. Det var en riktigt tuff bana, men jag lyckades kämpa igenom den.

Men jag börjar undra – börjar jag bli för gammal för TV-spel? Problemet är att mina händer gör inte det som tanken vill att jag ska göra. Speciellt svårt är att dasha snett uppåt och sedan direkt dasha snett neråt. Det vill inte fungera alls. Jag har alltid varit dålig på TV-spel, men jag kan inte minnas att mina händer har strulat så här förut. Vad jag minns från när jag var yngre var att jag inte alltid nog snabbtänkt, men att händerna i alla fall gjorde vad jag sade åt dem att göra. Nu förstår jag varför jag är så dålig på fightingspel i alla fall. Jag behöver spel som inte kräver att man är superexakt utan att man får lite mer marginaler i kontrollen. Men ge upp i Celeste… nej, det tänker jag inte göra.

Tillbaka i Rock Band

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett gäng Rock Band låtar inför min comeback till rockstjärnelivet, och den här helgen var det äntligen dags. Dags att återvända till de stora scenerna!

Jag sjöng lite i The Beatles: Rock Band i höstas, men huvudserien har jag inte varit inne i sedan jag spelade Rock Band 2 så där 2010 någon gång. Nu stoppade jag in Rock Band 3 för första gången i min Xbox 360 för att sjunga järnet ur mig. Som jag berättat om tidigare så använder jag Rock Band-spelen framför allt till att sjunga. Jag har både gitarr och trumset, men jag använder mest mikrofonen. Därför köper jag också låtar som är roliga att sjunga, framför några andra kriterier.

Jag började med att testa några låtar med Oasis, John Lennon och Alanis Morisette som jag köpt på mig sedan sist. Sedan gick jag över till mitt paradnummer: Sorrow med Bad Religion. Det var den första låten som jag klarade att sjunga 100% på expert. Nu gick det inte så bra. Det märks att det var några år sedan sist, om man säger så… Texten visade sig jag mig fortfarande kunna, men tonerna halkade både hit och hit innan de träffade rätt.

Rock Band är inga spel som jag lägger tio timmar i veckan på direkt, men jag tänker stoppa in någon timme här av Rock Band 3 de kommande veckorna. Jag sätter ett högt värde på att kunna sjunga mina favoritlåtar, och jag tänker inte ge mig förrän jag når de där hundra procenten igen…

Äntligen 20000 gamerscore!

Efter min första session med Rock Band 3 så insåg jag att jag var uppe i 19994 gamerscore. Jag försökte hitta en achievement i spelet som skulle vara lätt att ta, så jag skulle ta mig över gränsen, men jag såg ingen. Så jag tänkte att ”det får jag fixa nästa gång”. Men i väntan på att alla skulle anlända till helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken så körde vi ytterligare ett par låtar. Plötsligt rasslande ”Tambourine Master” in och jag hade passerat gränsen!

Kaos i Towerfall Ascension

Allt Celeste-spelande de senaste veckorna hade gjort mig sugen på Towerfall Ascension igen. Så på den här helgen så återvände vi till spelet som satte ”kaos” i Co-op Kaos Hos Albumpojken. Jag tänkte att det skulle passa att recensera Towerfall samtidigt som jag recensera Celeste, så dels behövde jag fräscha upp mitt minne av spelet och dels behövde jag ett par timmars gameplay för Youtube-recensionen.

Vi spelade både versus och co-op och det var väldigt kul. Det blev många skratt, skrik och panikartade order till varandra i co-op. Precis som förra gången tog vi oss till sista bossen i Dark World expansionen och precis som förra gången tog det tvärstopp där. Den verkar helt enkelt omöjlig att besegra. Det går hyggligt bra tills den nästan har slut på kraft, men då dår den alldeles bullet hell banans och den dödar oss på två sekunder. Om du har lyckas besegrat den, så ge mig gärna ett råd!

Nästa vecka

Nästa vecka förväntar jag mig att det, precis som den här veckan, mest blir Super Smash Bros Ultimate. Men även The Last of Us och Warhammer: Vermintide 2 borde det bli. Och så lite Rock Band 3 ska det väl också bli? Jag är sugen att hitta tillbaka till den rätta rockrösten igen!

Topp 10 bästa spelen jag spelade 2018

I år beslutade jag mig för att inte köpa några spel, men att attackera min skämshög med ett brinnande svärd. Här är resultatet:

10. Red Dead Redemption (Xbox 360)

Jag avskydde de äldre Grand Thef Auto-spelen, men när Red Dead Redemption närmade sig så insåg jag att jag i alla fall borde testa det första spelet innan uppföljaren kom. Och tro det eller ej, men jag älskade det! Man kan verkligen se var nyare spel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Horizon Zero Dawn har fått mycket av inspirationen ifrån. Jag älskade framför allt vardagslivet i det här spelet: att plocka blommor, spela poker, jaga björnar i skogen… Jag tänker ge Grand Theft Auto V en ärlig chans 2019, och jag ska naturligtvis spela en massa Red Dead Redemption 2 också förstås. 9/10

9. Towerfall Ascension (PS4)

Det perfekta uppvärmnings-spelet när du ska co-opa och multispela med dina vänner. Ni kan spela det här i tio minuter eller två timmar och ha massor av skoj. Det är som allra bäst i fyra spelare versus, men det är riktigt kul i co-op också. Ett absolut måste om du brukar soff-spela med dina vänner. 9/10

8. Street Fighter V: Arcade Edition (PS4/PC)

Street Fighter V är det girigaste spelet jag någonsin spelat. Spelet får Joakim von Anka att framstå som ett under av generositet. Om du jämför Street Fighter V med Forza Horizon 4, ett givmilt spel som belönar dig hela tiden med bilar och valuta, så är det här spelet rent skamlöst. Som tur var innehåller spelet spelvärldens bästa karaktärer och spelmässigt är det väldigt snällt mot en nybörjare. 9/10

7. Horizon Zero Dawn (PS4)

Det enda originella med det här spelet är huvudkaraktären Aloy. Allt annat är bara bitar som man har snott från andra spel. Men allt är så mästerligt hopsatt att stöldturnén genom spelvärlden inte är något man kan hålla emot spelet. Spelvärlden är inte lika levande som Hyrule i Breath of the Wild, men en grym story, och förstås Aloy, uppväger det. Helt enkelt ett väldigt bra spel. 9/10

6. Bioshock Infinite (Xbox 360)

Då det var ordentligt mycket bättre än de två första spelen var Bioshock Infinite en stor överraskning för mig. Balansen mellan action och story är en av de bästa jag upplevt i ett spel någonsin. Det var lite för enkelt på ”normal” så jag måste spela det igen på ”hard” innan jag kan avgöra om det förtjänar 10/10 eller 9/10.

5. Overwatch (PS4)

I juni bytte jag Splatoon 2 mot Overwatch. Spelet är nästa lika bra som Splatoon 2, bara Salmon Run gör Spaltoon 2 till det bättre spelet. Karaktärerna och den utmärkta blandningen av action och taktik gör det här till ett spel jag vill spela om och om igen. Och att Brigitte kom till spelet under året fick förstås mitt patriotiska blod att pumpa hårt. Hade vi sluppit loot boxarna hade det här varit 10/10, men nu får spelet nöja sig med 9/10.

4. Mass Effect 2 (Xbox 360)

Jag gillar verkligen inte att de har offrat all interaktion mellan gruppmedlemmarna till förmån för en mer öppen spelupplevelse med mer frihet. Jag hade föredragit ett mer linjärt spel med mer konflikter och relationer mellan karaktärerna. I övrigt är det dock ett av de bästa spelen någonsin. 9/10

3. Forza Horizon 4 (PC)

Du är förlåten om du tror att det här spelet handlar om bilar och racing, men det handlar egentligen om frihet och belöningar. Du kan spela precis som du vill och spelet belönar dig ändå på massor av olika sätt. Om alla spel var så här givmilda även när jag kommer sist så vore det väldigt fånigt, men det fungerar alldeles utmärkt i det här spelet. Forza Horizon 4 är första spel jag spelar bara för att hänga i, inte göra något speciellt, dra runt lite och se vad som händer, slappna av och ha det skönt.  Ett under av mysighet. 10/10

2. The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

Jag avskydde Öppna Världar till jag spelade det här spelet och nu älskar jag dem. Friheten, lekfullheten, experimenterande, den besjälade världen, storyn… Link är inte mycket till hjälte, och ännu svagare som karaktär, men resten av spelet är fläckfritt. 10/10

1. Splatoon 2 (Switch)

I maj blev Splatoon 2 mitt mest spelade spel någonsin när det passerade NHL 2001s rekord på 300 spelade timmar. Det bästa spelet någonsin? Tveklöst den bästa online-shooter jag någonsin spelat. 10/10

Åtta spel för fyra vänner, en soffa och en Playstation 4

Den första lördagen i januari i år var det äntligen dags. Co-op-kaos hos Albumpojken öppnade sina portar. Fem vänner samlades hemma hos Martin Eriksson för att spela TV-spel tillsammans. Och sedan dess har vi co-op-spelat på min Playstation 4 varenda lördag.

Att vara fem har visat sig vara perfekt, då det oftast är någon som är sjuk, eller är ute på resa, eller har en katt att ta hand om, och då är vi fyra spelare på plats för något av alla fyraspelarspelen som jag samlade på mig under förra året. Är vi bara tre spelar vi Trine (ett trespelarspel), och skulle vi någon gång bara bli två, finns det förstås ingen brist på co-op spel för två spelare heller.

LÄS OM MER CO-OP:  A Way Out

I mitten av 00-talet träffades vi varje helg och spelade TV-spel. Då var det spel som Mario Kart: Double Dash och Champions of Norrath som gällde, men nu var ett par år sedan sist som vi lyckades samla ihop gänget för co-op-spelande i soffan. Således har det hunnit komma en hel del spel till Playstation 4 för fyra spelare att spela tillsammans. Här är min ranking över de spel som vi börjat att spela än så länge:

8. Diablo III

 

Det här är faktiskt första gången någonsin som jag spelar ett Blizzard-spel, men av det vi har spelat hittills har jag svårt att se vad som ska vara så speciellt med det här spelet. Det är knappt något spelande alls, utan det enda man gör är att loota, låsa upp nya egenskaper, smida bättre rustningar och gå upp i level. Visst, detta är viktiga inslag i ett action-PRG, men man vill liksom spela också. Dessutom känns det inte som ett co-op-spel, utan det känns mer som vi alla fyra spelar samma ensamspelarspel samtidigt. Tydligen är det viktigt att välja rätt klass, för när två av mina kompisar bytte klass med varandra blev spelet ”tre gånger roligare” fick jag veta.

7. LittleBigPlanet 3

Plattformsspel för fyra spelare är nästan alltid kul, och det har varit trevligt att testa på den här serien för första gången, efter att ha hört så mycket om den. Även om det är ett roligt spel är det också rätt förvirrande. Det är lätt att blanda ihop de fyra avatarerna med varandra, även om man försöker ge dem så olika utseende som möjligt. Ibland vet man inte alls vart man ska ta vägen på banorna eller vad det är meningen att man ska göra. Med det sagt så hade vi inte ens testat att skapa egna banor ännu. Trots all förvirring och krångel är jag ändå positivt inställd LittleBigPlanet 3, inte minst på grund av den överdrivet gemytliga stämningen.

6. Lovers in a Dangerous Spacetime

Fyra spelare hjälps åt att bemanna ett rymdskepp som tar sig fram genom rymden i jakt på att rädda kärleksfulla kaniner som hålls fångna av mörka krafter. En spelare styr skeppet, en spelare styr skölden och de andra är oftast upptagna med något av skeppets vapen. Då det finns fler stationer och fler vapen på skeppet än det finns spelare måste man dela upp ansvaret mellan sig på ett vettigt sätt. Ibland behöver man, när det pågår strider och full action runt skeppet, springa fram och tillbaka mellan stationerna och försöka se till att inte flera spelare rusar till samma station på samma gång när alla behövs på olika platser.

Även om spelet bjuder på en del stress och härlig förvirring, så har det hittills mest varit avslappat och trivsamt.

5. Lara Croft and the Temple of Osiris

Ett närmast perfekt spel för fyra spelare när man vill ha något lättsmält att uppleva tillsammans. Lättsam action, lättsamma pussel och en lättsam berättelse som man inte behöver engagera sig så mycket i om man inte vill. Det är sällan alla fyra måste vara med och lösa ett pussel, så är man lite trött man kan alltid ta ett steg tillbaka och låta de andra sköta tankearbetet. Ett klockrent spel för fyra spelare i samma soffa när man mest känner för att ta det lite lugnt framför skärmen och vara lagom äventyrlig.

4. Trine


Trespelarspel är inte lika vanliga som fyraspelarspel, men här var vi ett sådant (plus att det finns två uppföljare förstås). Till skillnad från Lara Croft and the Temple of Osiris måste alla tre spelarna vara med när man ska lösa pusslen i detta plattformspusseläventyr. Roliga pussel, mycket lekande med fysiken i spelet och en allmän god stämning gör detta spel till en favorit.  Det här är något jag ser fram emot att spela när vi blir tre nästa gång igen.

3. Rocket League


Förväntningarna var höga efter allt jag hört om det här spelet, men någon besvikelse blev det inte tal om. För att det skulle bli extra festligt spelade vi det för första gången förra helgen, när en av mina vänner fyllde år. Det var jättekul att spela både två mot två eller alla fyra mot fyra datorspelare. Att spela två mot två var mer intensivt och lite mer underhållande, men fyra mot fyra kan bli en favorit längre fram när det blir lättare att överblicka vad som händer på planen och när vi lär oss någon form av lagspel. Att lära sig passa bollen och styra den snabba och rätt hala bilen var minst sagt knepigt i början.  Den första lördagen blev det inte så många passningar mellan lagspelarna utan alla körde på rakt bollen och rakt upp i luften.

2. Towerfall Ascension

Här har vi inte spelat co-op ännu, då man måste köpa till expansionen för att man ska få spela co-op på fyra spelare. Därmed har vi bara spelat fyra spelare mot varandra, men gud vad kul det är! Upplägget är enkelt: fyra spelare, varsin pilbåge och ett par pilar och sedan gäller det att döda eller dö. Med många olika banor, spännande power-ups och olika förutsättningar gör att det alltid är liv i spelet. Ett spel som lyckas vara ännu roligare att spela än vad man tror att det ska vara när man tittar på, och då tror man ändå att det ska vara väldigt roligt när man ser det spelas. Sedan vi testade det här första gången har vi inlett varje lördag med två matcher i detta spel innan vi går vidare till något av de andra spelen.

1. Overcooked


Overcooked är ett spel som verkligen sätter gruppens samarbete på prov. Fyra kockar måste hjälpa till i köket för att laga till de rätter som gästerna efterfrågar. Här kan vi prata om co-op-kaos. Det uppstår konstant förvirring och total panik när ingen vet vem som gör vad eller vem som borde göra vad. När köket sedan delas på mitten och far iväg åt olika håll, eller invaderas av hungriga råttor, så blir det ännu roligare och ännu galnare.

Trots att det där med att ha bra kommunikation under pressande situationer inte är någon av våra starkare sidor är Overcooked underbart i alla fall. Med tanke på kravet på ständig kommunikation och hur kaosartat det här spelet är borde det vara ett sådant spel som ger mig ångest, panik och stress, men istället blir jag alldeles lugn och avslappnad när jag spelar det. Det gör ingenting när vi förlorar. Ett spel som skapar sådana positiva känslor under press kan jag bara lyfta på hatten åt.

Det här är bara början. Förutom att vi bara är i inledningen av de flesta av dessa spel, så har vi en lång rad av spel kvar på hårddisken till min Playstation 4 som väntar på att bli testade av fyra vänner på samma TV. Som till exempel Borderlands: The Handsome Collection, Broforce och Helldivers. Dessutom finns det ett par kommande spel på horisonten, som Dragon’s Crown Pro och Trailblazers, som förhoppningsvis ska leva upp till våra förväntningar. När vi sen tröttnat på att hjälpa varandra finns det planer för ett par lördagar med turneringar i fightingspel också.

Det är underhållande att spela själv, och det är spännande att tävla online, men det är något alldeles speciellt när en soffa fylls av engagerade vänner som alla kämpar mot samma mål. Playstation 4 kanske inte har något överflöd av framstående spel för fyra spelare i samma soffa att välja mellan. Jag har köpt nästan alla, men med tanke på att inget av spelen vi har testat har varit tråkigt känns det ändå som ett rikt utbud att välja mellan.

Vi har spel så att det kommer att räcka i många lördagar framöver och med tanke på att de flesta av dessa spel bara kostade kring hundralappen får man mycket spelande för pengarna när man väl väl investerat i fyra handkontroller.  Därmed utnämner jag härmed 2018 till det stora couch-co-op-året. Vi ses på lördag igen!

Vilka fyraspelarspel för soffan spelar du själv? Dela med dig genom att tipsa Martin och andra läsare!