4 minuter lästid

Jag har inte spelat något av Borderlands-spelen, det vill jag vara tydlig med. Mer än att i förbifarten ha hört namn som Handsome Jack och Tiny Tina flyga förbi har jag ingen egentlig koll på vad denna spelserie är eller innehåller. Vad kan då en okultiverad lirare som jag få ut av ett spel som utspelar sig i detta space-western-universum? Låt oss ta reda på det!

Berättelsen i Tales From the Borderlands börjar någonstans i öknen på planeten Pandora, där våra två huvudkaraktärer Rhys och Fiona har blivit tillfångatagna av något slags maskerad prisjägare. För att fördriva tiden i väntan på – ja vadå? – berättar de båda för sin tillfångatagare om sina gemensamma strapatser på den laglösa planeten.

Rhys är anställd på det cyberpunkiga storföretaget och rymdstationen Hyperion, tidigare styrt av den numera framlidne Handsome Jack. När han blir snuvad på sin befordran av sin rival Vasquez beger han sig ner till det närliggande Pandora med kompanjonen Vaughn för att hämnas genom att lägga beslag på en eftertraktad Vault Key som Vasquez vill åt. Fiona befinner sig redan på planeten och har i sin ägo tidigare nämnda Vault Key som hon och hennes syster ska försöka sälja dyrt. Rhys och Fiona möts i varsin ände av denna affärsuppgörelse som, när saker och ting går snett, istället tvingar dem att samarbeta. Ju mindre du som spelare vet om handlingen innan du börjar spela, desto bättre, så jag sätter punkt där.

LÄS VÅR RECENSION AV ETT ANNAT SPEL I SERIEN: Borderlands 3

Spelmomenten i Tales From the Borderlands består i huvudsak, som Telltales spel ofta gör, av att göra dialogval. I de flesta fall får jag fyra svarsalternativ varav ett är att jag bara tiger, och beroende på hur jag svarar reagerar de övriga karaktärerna på olika sätt. Dock känner jag inte att mina val har lika mycket betydelse här som i de tidigare spelen. Hela grejen med ”person x kommer komma ihåg det här” har lite tappat sin charm vid det här laget och det blir mest ett sätt för spelaren att inte lägga ifrån sig handkontrollen. Även om inte alltid alla val i Telltales övriga spel hade direkt inverkan på handlingen fick jag i de flesta av dem åtminstone illusionen av detta.

Det här spelet är dock betydligt mer actionorienterat än vad jag minns de övriga Telltale-spelen, med diverse jaktsekvenser och eldstrider som avlöser varandra om vartannat, och såklart strösslat med obligatoriska quick time events. I bjärt kontrast till handlingens bitvis höga tempo är däremot övriga spelelement väldigt sparsmakade: gå dit, titta här, tryck där. Dessa är överlag inte särskilt stimulerande och jag får känslan av att de finns där mer för sakens skull, till skillnad från exempelvis The Walking Dead som hade ett större fokus på pussellösning. I de här lite lugnare delarna ges jag inget egentligt incitament att undersöka eller interagera med annat än det absolut nödvändigaste. Miljöerna är ofta ganska tomma och överlag upplever jag min framfart som väldigt styrd. Rent berättelsemässigt hade jag nog hellre sett att detta var en film än ett spel.

Av just den anledningen gör sig Tales From the Borderlands mycket bra på Switchen. Spelet består i vanlig ordning av fem kapitel som vart och ett är ungefär två timmar långt. Eftersom åtminstone mina spelsessioner alltmer sällan når upp till tvåtimmarsstrecket passar det alldeles utmärkt att förtära det här spelet i små munsbitar. Det lättillgängliga bärbara formatet tillåter mig att utan problem spela 15-20 minuter i stöten och på så vis uppleva det lite mer som en TV-serie med korta avsnitt.

De sparsmakade spelmomenten till trots får jag överlag en härlig känsla av det här spelet. Först och främst gillar jag den grafiska stilen: cel-shadingen passar den här världen och dess tematik superbra. Det bidrar till att ge en riktigt skitig känsla som ytterligare förstärker spelets giftermål mellan Mad Max och Firefly.

LÄS MER: Problematiken med termen ”soulslike”

Storyn utvecklas mot slutet av första episoden till en underhållande heist-berättelse och fortsätter sedan på liknande vis – inget banbrytande eller fantastiskt, men lagom popcorn-vänligt. Spelet är fullt av humor, med snärtiga repliker och förolämpningar som haglar tätt. Replikerna levereras på enastående manér, vilket inte är så konstigt med tanke på att Troy Baker, Laura Bailey, Nolan North och fler stora namn därtill står för rösterna. Manuset är också bra skrivet på så sätt att det inte kräver att spelaren behöver känna till så mycket om själva världen på förhand. Den berömda berättarregeln ”show, don’t tell” följs väldigt väl här.’

Tales From the Borderlands är inte på något vis ett fantastiskt spel, och ej heller ett av Telltales bästa. Dock fungerar spelets estetik och manus så väl att det väger upp bristen på regelrätta spelmoment. Utan att egentligen veta säkert tänker jag dra till med en killgissning och säga att detta är en utmärkt inkörsport till Borderlands-serien. Från att inte ha haft något egentligt intresse alls av denna serie känner jag mig nu nämligen väldigt sugen på att dykare djupare ner i detta helflippade universum. Ge mig bara en mekanisk arm och ett cybernetiskt öga, så kör vi!