Vind sår de, och storm skall de skörda.

Hosea 7:8

Detta är kanske det spel som jag sett fram emot mest den här hösten. Jag gillade verkligen House of Ashes och att få återvända till den här antologin är ett nöje. Eftersom detta spel nu kommit ut under hösten, och därmed under årets mörkaste timmar, gjorde jag valet av att spela det endast kvällstid i hopp om att jag skulle få uppleva den riktigt obehagliga känslan av att vara förföljd inne i ett hotell. Om det här spelet utspelar sig på ett hotell där man blir jagad av en mördare? Jepp!

Jag gillade verkligen det förra spelet i den här serien, House of Ashes (som jag dessutom recenserade), och min största kritik mot det var att för att vara klassat som ett skräckspel var det inte så läskigt.

Innan jag börjar att beskriva det här kapitlet av The Dark Pictures Anthology måste jag ge ordentlig beröm till Supermassive Games för den tydliga utveckling jag kan se mellan detta spel och House of Ashes. Det var flera saker som jag ville se i det här spelet som jag saknade i det förra. Bland annat tyckte jag inte att House of Ashes var särskilt läskigt och att mycket av stressen mer handlade om mänskligt felande i quicktime-situationer och inte så mycket om atmosfären. Visst, spelet utspelade sig i grottor långt under marken men alla utrymmen var ganska stora och ”monstret” var mer zombieliknande och definitivt inte mänskligt. Detta är naturligtvis ett vanligt koncept inom överlevnadsskräck så som Resident Evil. Jag ansåg också att House of Ashes inte riktigt förtjänade en +18-rekommendation då det inte riktigt levde upp till det.

LÄS DEN FÖRRA RECENSIONEN HÄR:  The Dark Pictures Anthology: House of Ashes

Jag blev genast glad när jag såg att The Devil In Me skulle utspela sig i ett hotell. Detta betyder långa korridorer, avspärrade dörrar och klaustrofobi när en galen mördare förföljer en, och spelet levererar detta med råge.

Spelare möter The Curator än en gång och vid det här laget är vi gamla goda vänner när vi sätter oss ner för att för sista gången i den här säsongen få uppleva en historia där jag som spelare har full kontroll över fem personers öden. Historien börjar i Chicago, 1886 (googla stad och årtal för en överraskning) med att ett ungt par checkar in på ett hotell. Vid disken möter vi hotellets ägare, en man vid namn Dr. Henry Howard Holmes, mer känd som H. H. Holmes och för den som är insatt i true crime kanske namnet är bekant. Paret kommer till sitt rum där kvinnan tvingar sin make att raka sig medan hon tar ett bad. Deras lyckliga tillvaro blir kortvarig då det snabbt visar sig att H. H. Holmes inte är så trevlig som de först trott och att hela hotellet är ett enda sort mardrömsscenario av dödliga fällor, väggar som flyttar på sig och en hotelldirektör som egentligen är en kallblodig seriemördare – Nordamerikas första massmördare till och med.

Vi hoppar fram i till år 2022. En liten filmstudio jobbar med att göra en dokumentär om H. H. Holmes och producenten Charlie kommer i kontakt med en man vid namn Mr DuMet som är ett stort fan av den historiske seriemördare. Mr DuMet har ritningar från originalhotellet (som numera kallas The Murder Castle), memorabilia och en massa annat som skulle vara intressant för gruppen att få ta del av. Så naturligt viss åker de dit. Mr DuMet ber dem att lämna ifrån sig sina telefoner innan de åker ut till den lilla ön där herrgården ligger för att han är en mycket privat person. De anländer till herrgården som visar sig vara ett hotell inspirerat av H. H. Holmes originalhotell och de checkar in. Det tar inte lång tid innan konstiga saker börjar hända i hotellet.

De fem personer vi spelar som denna gången förutom Charlie är reportern Kate, ljudteknikern Erin, ljusteknikern Jamie och kameramannen Mark. Alla fyra är relativt unga vuxna och ingen av dem vill egentligen jobba för Charlie då han kan vara ganska dryg och elak mot dem. Det är han som insisterar på att de ska vara kvar på hotellet även fast de andra varnar om att det är konstiga saker som börjar hända runtomkring dem och han har ett fruktansvärt temperament. Efter att allt fler oförklarliga saker börja hända – att hotellets inre struktur förändras, mystiska blodspår upptäcks och ett eventuellt mord på trädgårdsmästaren – har den verklige Mr DuMets jakt på de fem börjat och nu gäller det att till varje pris överleva och försöka signalera för att få hjälp.

VÅR RECENSION AV DET FÖRSTA SPELET I SERIEN: The Dark Pictures Anthology: Man of Medan

Det som jag verkligen uppskattade i det här spelet var just platsen det utspelade sig på. Som jag hade hoppats på var jag paranoid hela tiden och mycket av det var tack vare hotellets atmosfär och design. Designen handlar inte bara om hur själva hotellet ser ut utan både ljud- och ljuskomposition. Golv som knakar när man går på det, lampor som har rörelsesensorer eller Marks kamerablixt. Jag är fortfarande ganska ny när det kommer till att spela spel på Playstation 5 och i ett segment av The Devil In Me är man utomhus när det regnar. Det faktum att jag kände regndropparna i min handkontroll var fantastiskt och stärkte inlevelsen samtidigt som det stressade mig något så fruktansvärt. Det är såna saker som kanske verkar små som verkligen gör spelupplevelsen speciell. Kartan är inte superstor men den behöver inte vara det heller. Det är ett specifikt antal områden som spelet utspelar sig på men det gör bara att Supermassive Games verkligen hade möjlighet att fylla dessa områden med detaljer.

Så även fast jag spelade på den lättaste nivån lyckades jag göra bort mig och fick en av karaktärerna att gå en grym och blodig död till mötes. Kanske för att klockan var tolv på natten, kanske för att jag hade spelat i sex timmar, men vad det än berodde på var hon död. Jag svor för mig själv en stund och bestämde mig för att det var nog för kvällen. Jag gick tillbaka till huvudmenyn och insåg att jag kunde välja scener, och därmed insåg att jag kunde spela om ett scenario. Till min lättnad kunde jag även göra om valen och förändra mitt öde. Med denna kunskapen i baktanken lyckades jag förändra och styra över mina karaktärers öden.

Det här är utan tvekan mitt favoritspel i första säsongen av den här spelserien. Det var obehagligt att spela och jag var paranoid hela tiden. Detta spel levde absolut upp till sin +18-åldersgräns, och även om det inte var superbrutalt så var det extremt obehagligt då Mr DuMet gör allt för att hålla sina intentioner hemliga.

Välkommen till säsongsfinalen av The Dark Pictures Anthology!