7 minuter lästid

Spel kan få oss till att genomföra de mest avskyvärda handlingarna. Om stämningen är rätt har de flesta av oss inga som helst problem med att spränga en enorm fiendebas och därmed släcka hundratals virtuella liv. Har vi lite häftig musik i bakgrunden samtidigt som vår huvudkaraktär levererar en töntig oneliner innan vi ombeds trycka på A för att detonera bomben så tänker vi knappast på tyngden och konsekvenserna av våra handlingar. Men när ett spel väl bestämmer sig för att den som håller i handkontrollen ska få en så pricksäker bild som möjligt av hur det känns att utöva dessa fruktansvärda gärningar, och vad som krävs för att en sådan åtgärd ska kännas nödvändig, då kan något alldeles särskilt inträffa.

Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om historien som äger rum i The Last of Us Part II, men det kommer jag inte göra. Jag varken vill eller får berätta detaljer som tar så mycket som en kantbit av denna upplevelse från er. Det är på alla sätt och vis en historia som ska upplevas med dosan i handen. Jag ska istället göra mitt yttersta för att ni ska förstå varför Naughty Dogs uppföljare till en av spelmediets giganter är bland det mest våldsamma, känslofyllda, mänskliga och överlag bästa jag någonsin upplevt i kategorin spel.

Vi börjar med en minimal spoiler-varning. Jag tänker inte förse er med några som helst detaljer gällande spelets övergripande handling, men för att vi ska kunna diskutera vidare måste jag ändå måla en bild av spelets premiss. Vill du gå in i detta äventyr helt blind bör du därför hoppa ner ett par stycken.

Det första spelet i serien avrundas med att huvudkaraktärerna Joel och Ellie når fram till sin slutdestination där Ellies immuna kropp ska användas i framställningen av ett vaccin för sjukdomen som frammanat den infekterade världen. När Joel sedan inser att Ellie inte kommer överleva operationen som krävs beslutar han sig för att rädda henne, vilket också innebär att han blir tvungen att döda dem som står i hans väg. Vaccinet uteblir och innan eftertexterna rullar svär Joel att Ellies kropp ändå inte hade kunnat leda till ett vaccin.

LÄS FLER RECENSIONER: Maneater

Nu spolar vi fram tiden några år. Ellie och Joel har slagit sig till ro i den lilla staden Jackson där livet försöker efterlikna någon slags normalitet. Ganska snart drabbas den till synes välmående staden av en traumatisk händelse som skickar iväg vår nya huvudkaraktär Ellie på en resa med ett enda mål: hämnd. Resten kommer ni få uppleva på egen hand, men beskrivningen ovan är nödvändig för att jag ska kunna lyfta fram flera av spelets stora styrkor. Innan vi hoppar vidare vill jag dock betona att berättelsen och hur den har utformats inte liknar något jag tidigare sett. Det är en fängslande och innovativ historia i såväl innehåll som utformning och en berättelse som kommer diskuteras friskt framöver.

Även om The Last of Us Part II är en berättelse om hat och vad det gör med människor finns det även otroligt mycket kärlek i det här äventyret. Fastän spelets karaktärer utför brutala och oförlåtliga handlingar med jämna mellanrum finns där en påtaglig kemi och värme som snabbt drar in mig. Min relation med Ellie började redan 2013 och den har bara vuxit sig starkare sen dess. Spelet är fyllt med scener och historier som ytterligare förstärker min önskan om att allt bara ska bli bra för henne. Handlingen innehåller även många scener som egentligen inte har någon betydelse för det generella händelseförloppet, men som likväl gör ett strålande jobb i att förstärka min relation med spelets huvudroller.

Världen som målas upp i The Last of Us är knappast någon rofylld semesterort, alla mysiga stunder till trots. Om du ser något som rör sig finns det en god chans att det kommer försöka döda dig, förutsatt att inte du hinner före såklart. Alla möten med fientliga krafter känns otroligt tunga och råa rakt igenom. Part II är ett otroligt imponerande spel rent grafiskt, vilket märks extra tydligt när jag sätter en kniv i tinningen eller en yxa i bröstet på mina motståndare. Det är en häftig kontrast mot Naughty Dogs andra spelserie Uncharted där våldet kommer direkt från bioduken och ingen någonsin stannar upp och reflekterar över hur många människoliv man faktiskt skördat. Här känns varje person jag tvingas dräpa unik och deras blod hamnar direkt på mina händer.

Det finns en anledning till att varje människa (och hund), varesig det är vän eller ovän, känns originell. En aspekt som lyfter mina möten med spelets olika hot är nämligen en helt fantastisk detaljrikedom. I mitt huvud är det inte längre animerade gubbar som faller till marken när de träffas av pistolskott eller yxhugg. Som en följd av hårresande ljudeffekter som lämnar mina döende offer samt en stor samling inspelade repliker från övriga fiender, som ofta inkluderar namn på mina byten, blir varje fiende jag tvingas fimpa nästintill en riktig person. Den namnlösa mobben har bokstavligen blivit namnad.

Att spelets strider känns så otroligt tunga och verkliga har inte bara med grafiska bedrifter och en imponerande detaljrikedom att göra. Under stora delar av min genomspelning har jag följts av en känsla om att jag inte riktigt håller med rent moraliskt om vad som händer på skärmen. Hade detta varit en film hade jag bara kunnat luta mig tillbaka och dras med i handlingen, men i spel funkar det inte riktigt så. Detta blir dock en aspekt som tillför ytterligare en intressant dimension i det hela eftersom jag hamnar i något slags mellanläge där jag tvingas leta efter aspekter som legitimerar mina gräsliga handlingar. Samtidigt gör spelets tekniska åstadkommanden att striderna känns så fruktansvärt bra och tillfredsställande att jag likväl sitter och längtar tills jag stöter på ytterligare motstånd.

Många vill hävda att möten med fiender i The Last of Us mest handlar om att smyga upp bakom ryggen och sätta in en tyst kniv i halsen på det ovetande offret, och till viss del är det sant. Det här spelet blir bra mycket enklare om du lyckas hålla dig gömd genom hela processen, och det tillför dessutom en svåröverträffad stämning där jag inte drar fler andetag än vad som är absolut nödvändigt. Fast oavsett hur duktig du är kommer du förr eller senare sticka ut huvudet vid fel tillfälle, och det är då Part II visar upp sidor som gör att jag skriker för mig själv hur fruktansvärt hänsynslös och mäktig jag är.

Det finns två saker som gör de mer högljudda striderna så fantastiskt vassa. Det första handlar om Ellies förbättrade mobilitet i jämförelse med Joel som vi kontrollerade i första spelet. Jag kan krypa under bilar, trycka mig igenom trånga utrymmen och snabbt ducka undan inkommande slag. Går det åt pipsvängen har jag alla chanser att springa ifrån mina fiender och positionera mig på nytt. Den andra aspekten har anknytning till spelets utforskande. Jag har lite av allt, men aldrig mycket av något. Detta gör att situationer där samtliga vapen riktas mot mig löses med allt från plan A till Ö. Med bland annat tegelstenar, skiftnycklar, explosiva pilar och brinnande patroner från hagelbössan kan jag lösa de flesta situationer på ett eller annat sätt. Detta leder till en härligt intensiv upplevelse där jag konstant improviserar och tänker om för att komma ut med livet i behåll på andra sidan.

Även om The Last of Us Part II allt som oftast innehåller aktörer som vill ha ditt huvud på ett fat består spelets loop av ännu ett omfattande moment, nämligen utforskandet av spelvärlden. Ni som spelade det första spelet i serien vet att världen där var fylld till bristningsgränsen med intressanta historier och meddelanden, och Part II är knappast sämre på den punkten. Om jag inte belönas med resurser eller tidningar som ger mig nya färdighetsträd finns det en god chans att någon liten lapp eller dylikt kommer berätta en intressant historia eller kanske leda mig till åtråvärda föremål. Allt jag hittar känns dessutom livsviktigt eftersom jag kommer behöva allt material jag kan hitta när samtliga första hjälpen-lådor och brinnande glasflaskor förbrukas i ett svep. Jag känner aldrig att jag har för mycket av något, vilket såklart hjälps av begränsningarna på hur mycket jag kan bära. Det är alltså alltid värt att utforska varje litet hörn av den välgjorda spelvärlden.

LÄS MER: Predator: Hunting Grounds

Det är en fröjd av få utforska spelvärlden tillsammans med spelets diverse sidokaraktärer. Det finns en sådan omedelbar kemi mellan mig och mina följeslagare att jag rycks med i de små samtalen som kontinuerligt utspelar sig. Sedan skadar det inte heller att vi verkligen arbetar som ett lag ute i världen. Om du förväntar dig vänner som bara följer efter dig utan att lyfta ett finger själva kommer du bli förvånad. Sidokaraktärer hjälper gärna till i strider, ger förslag på hur vi ska ta oss förbi hinder och varnar när jag är på väg in i en fälla. Liksom fienderna är även spelets vänliga karaktärer mer mänskliga än vad som vanligtvis förväntas i dagens spel.

Jag har gjort allt i min makt, men jag är likväl övertygad om att det inte är nog. The Last of Us Part II är en remarkabel bedrift på alla sätt och vis och jag har svårt att rättvist beskriva anledningen till detta i ord. Jag kan däremot lova dig att när du bestämmer dig för att uppleva det på egen hand kommer du bjudas på en berättelse utöver det vanliga som pyntats med så mycket mänsklighet och värme samtidigt som det starka hatet är ett ständigt återkommande tema. Spelet är en ren fröjd att kontrollera och det har med sin detaljrikedom, speltekniska finess och sina grafiska muskler satt en ny ribba för vad som kan förväntas av världens framtida spelmakare.