Ord! Varför är ni ack så ofullkomliga, flyktiga väsen?

När allt man behöver är en spansk gitarr och en gammal kyrka.

Fyra ackord och en sårbar melodi.

Musiken börjar redan fjärran med spanska gitarrer som ljuder djupt inifrån kyrkan, eller från de lägsta nivåerna av helvetet självt som ekar upp för nivåerna. Ljudbilden är stor och omvälvande. Snabbt tar melodin vid. Skarpa plockade strängar av stål som skär genom den annars så behagliga mattan. Den berättar att du aldrig någonsin kommer vara helt säker här, något lurar runt varje hörn. Och när melodin försvinner lika snabbt som den kom så lullas du än en gång in i den falska säkerheten. Men är säkerhetens djup faktiskt hemmavid, som en livmoder, eller är du bara fast i botten av en brunn och dina skrik är det enda som skär upp till ytan? Stycket fortsätter med samma tematik av ebb och flod. Den deskalerande ackordföljden bryts bara av ibland av halvdissonanta semitoner som begrundar stundens allvar.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Shenmue – Sedge Tree

Känner jag mig mer redo nu att möta skräcken, eller har sorgen dödat den sista glöden av kamp jag hade kvar? Varför känner jag nostalgi men en ny kraft inför en oviss framtid? Kompositören Carlos Viola har träffat en nerv som känns ny men ändå familjär. Jag lyssnar om och om igen, och flamencon har aldrig varit så gotisk. Låten stannade kvar hos mig efter att jag spelat färdigt Blasphemous, soundtracket var inte ute när jag lirade spelet för recension så för att höra låten ställde jag mig i kyrkan den spelades och bara njöt. Min karaktär och jag andades i unison tillsammans med efterklangen. Vi lät musiken falla ut och komma tillbaka igen. Släck alla lampor, tänd några stearinljus och på med hörlurarna. Snart är vi där du och jag.

https://youtu.be/Qy2YPNenEBI
Originalet från spelet.

Mer av Carlos Viola