Broken Sword: The Smoking Mirror från 1997 är det första peka-klicka-spelet jag har tydligast minnen av. Jag har ingen aning om hur det hamnade i min ägo, men jag vet att det högg tag i mig från första bildrutan och sedan höll mig fast i ett stadigt grepp. Att det var det andra spelet av två i vad som skulle bli en mångårig serie fick jag reda på långt senare.

Hursomhelst var detta ett äventyrsspel helt i min smak. I rollen som glappkäftade amerikanen George Stobbart fick jag agera detektiv, actionhjälte, nysta i mysterier, lösa pussel och framförallt rädda världen. George var en karaktär som personifierade i princip alla de egenskaper jag såg upp till som ung grabb; han var modig, äventyrslysten, rapp i käften och kvinnokarl (det var en annan tid och jag var ung och dum). Han hade inga superkrafter eller andra särskilda förmågor, men jag tror att det var just det som fick mig att gilla honom så mycket. Trots att han ofta stod inför omöjliga odds gav han aldrig upp, och var heller aldrig sen med att fälla en sarkastisk kommentar.

En bit in i spelet befinner sig George i ett hamnområde i staden Marseilles. Han har kommit ett suspekt fraktföretag på spåren och följt deras verksamhet till ett varuhus i hamnen. För att kunna snokare vidare i mysteriet måste han såklart komma på ett sätt att ta sig in i byggnaden. Utan att spoila hur pusslet ska lösas kan jag säga att alternativet ”knacka på dörren” finns.

FLER SPECIELLA STUNDER: När min tid i Phantasy Star Online stod mig dyrt

När detta händer öppnas den lilla tittluckan i dörren och blottar ansiktet på en högrest skurk som George har stött på i spelets inledning, och som dessutom har knockat honom och bundit fast honom i ett brinnande rum vid ett tidigare tillfälle. Med andra ord en av de sista en skulle vilja stöta på i ett mörkt hamnområde. Men George låter sig inte skrämmas (märkbart) utan morskar upp sig och fäller en dräpande kommentar för att locka ut bjässen. ”Antagligen är det inte på det här sättet jag tar mig vidare i spelet,” tänker jag. ”Jag kommer säkert bli utslängd från området och tvingas försöka ta mig in på nytt.”

Men redan när dörren öppnas får jag onda aningar. Musiken blir med ens påtagligen ödesmättad när kvartstoner på blås- och stråkinstrument skapar ett illavarslande gnissel. Den jättelike mannen kliver ut, höjer en pistol och riktar den rakt mot George. Ett skott avfyras och George faller till marken.

Jag blev just skjuten. På riktigt! Eller ja, inte på riktigt på riktigt men ni fattar.

Jag minns att jag satt kvar orörlig – en smula skakad och lite illa berörd. Det här var inte död så som jag upplevt den tidigare. Jag menar, dö hade jag ju gjort otaliga gånger – mestadels i gulliga Nintendo-spel – och visst hade jag blivit irriterad, arg och ibland även ledsen. Men skillnaden där var att döden målades upp som något lättvindigt och förläget snarare än hemskt. I Mario-spelen fick du till exempel en söt animation och en kort, snopen trudelutt. Inte alls som det jag precis upplevt. Det här var inget annat än ond, bråd och mycket, mycket verklig död.

FÖRSLAG PÅ HUR DÖDEN KAN GÖRAS ANNORLUNDA: Lev. Dö. Upprepa.

Sedan dess har jag hunnit dö otaliga gånger, i många olika spel. Min dödssiffra har stigit så till den milda grad att hela konceptet med att dö har tappat sin charm litegrann. Numera är det på sin höjd ett irritationsmoment som jag ganska snabbt skakar av mig. Men jag har aldrig igen upplevt döden på samma sätt som i Broken Sword: The Smoking Mirror – en händelse som skakade om mig och vände helt uppochner på min uppfattning om vad döden innebär i spel.