Från kort trudelutt, waka-waka-ljud och tonlöst spelande till pumpande klubbmusik. Den musikaliska stigen Pac-Man vandrade från sitt 1980-ursprung till sin 2010-upplaga är en högst intressant sådan för att inte säga otroligt lyckad. Namco lyckades att blåsa helt nytt liv i sitt grundkoncept och jag kan skriva spaltmeter om mästerverket som är Pac-Man Championship Edition DX men idag tänkte jag hålla mig till musiken.

För att matcha hetsen och neonstänket i Pac-Man Championship Edition DX valde Namco Bandai att låta spelet ackompanjeras av house, trance, techno och drum ’n’ bass-toner. Det är nästan så man tror att man spelar ett Tekken-spel till och från. 

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Pokémon Blue/Red/Yellow – Route 3

Varje melodi är fem minuter lång för att matcha speltiden vilket innebär att musiken är konstruerad som en nedräkning. Den vet exakt vilken sinnesstämning spelaren har p.g.a. tempot som spelet håller vid angivna stunder, och musiken i sig själv vet dessutom om att den i sin tur bidrar till adrenalinet och panikkänslorna som uppstår när man jagas av 40 spöken på en neonsprakande spelplan.

Musiken eskalerar metodiskt och konsekvent, och för att skapa extra mycket panikkänsla och ett större sug att offra allt för mer poäng river musiken iväg rejält under sin sista minut. Vi vet alla hur det känns under Super Mario-spelens sista 100 “sekunder”. Det är den formen av stress som uppstår här också, och precis som i Mario behöver man hålla huvudet kallt trots tilltagande tempo. 

Det är alltid en välkommen lyx för spelkompositörer när de vet exakt hur deras musik kommer upplevas i spelen de gör musik till. Och jag tror att Akitaka “Ajurika” Tohyama hade den förmånen när han komponerade musiken till Pac-Man Championship Edition DX 2. För ja, vi skall tala om uppföljaren.

Det första spelet är som jag redan nämnt fantastisk och jag kan tala om det i längder. Musiken är definitivt värd att ta notis om då den gör mycket för helheten men den är lite utanför mina föredragna ramar inom musik. Pac Rainbow är favoriten från första spelet och den låt jag alltid höll mina sessioner med. Det är säkerligen den låt de flesta som spelat spelet associerar till den fartfyllda och färgsprakande upplevelsen.

Men Pac-Rainbow kan inte mäta sig med briljansen i Pac Jump Up! från Pac-Man: Championship Edition 2. I första spelet kunde man urskilja kärleksfullt strösslade tonelement och segment från 80-talsklassikern, i tvåan håller en arme av mini-Pac-Mans takten rakt igenom hela låten. Hela stycket följs av ett frenetiskt waka-waka:nde som aldrig upphör att förtjusa mig.

Parallellt med dessa takthållande mumsare dundrar en vild bastrumma tillsammans med blandade synt-toner. Ungefär var 30:e sekund landar nya element i kompositionen. Vid 2:45 börjar saker verkligen riva igång. Det är där själva låten inleds enligt mig. Detta följs sedan av ett aningen lugnare segment med lätta pianoklink. Ungefär en minut efter låtstarten kommer det en fantastiskt roade musik-loop i bästa blip-blop-anda som bara stegar upp glädjen. Det känns som en inre raket är antänd och bara väntar på att fara iväg i en kaskad av färger och lycka, och det är precis vad som sker fyra minuter och 15 sekunder in i denna fartfyllda galenskap till lyckopiller. Efter detta kör melodin på för fulla muggar i ungefär en minut. Alla lager tutar på för fullt i kaotisk harmoni och det hela avslutas med en redig smäll. Det är rent adrenalin.

Pac-Man: Championship Edition 2 musik kommer i tre utgåvor på tre, fem och tio minuter beroende på vilken speltid man väljer, och därmed är dem utformade på lite olika sätt för att uppnå samma resultat. Jag föredrar den fem minuter långa versionen men oavsett vilken man väljer är det en mästarklass i hur man med musik skapar tillstånd av eskalering, zen och klimax.