2 minuter lästid

Det händer ganska ofta att jag fastnar för ett spel. Det krävs egentligen inte mycket mer än ett tilltalande progressionsystem för att jag ska spendera flera timmar framför skärmen. Ibland kan det dock dyka upp ett spel vars värld trollbinder mig helt och hållet och som får mig att spela hela arbetsdagar i taget. Ett sådant spel var Fallout: New Vegas. Jag minns tydligt hur jag spelade det i mitt pojkrum och kunde bevittna hur solljuset passerade förbi fönstret betydligt snabbare än vad som kändes naturligt.

När sedan utvecklarna Obsidian Entertainment avslöjade att de arbetade med vad min hjärna kategoriserade som ”New Vegas in space” var jag troligen mer taggad än de allra flesta. Jag lurade till och med mitt Xbox One att jag var hemmahörande i Nya Zeeland bara för att få tillgång till The Outer Worlds några timmar tidigare. När jag äntligen tilläts dyka in i Halcyon-kolonins fängslande äventyr var jag precis så fast som jag hade trott, och det hela började med ett musikstycke.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Dark Souls – Gwyn, Lord of Cinder

Musiken i The Outer Worlds beskrivs bäst som en vemodig sci-fi-symfoni med inslag av kapitalistiska jinglar. Men medan det finns ett helt gäng vassa stycken i spelets soundtrack finns det ett spår som sticker ut lite extra: nämligen huvudtemat. Hope, som stycket heter, är det första som möter mig när jag startar upp spelet för första gången. Jag sitter redan och flinar av ren lycka. Det jag har väntat på så länge är äntligen här. När jag sedan hamnar i spelets huvudmeny hör jag en mjuk pianoton som startar igång spelets huvudtema. I vanliga fall hade jag snabbt klickat mig in på en ny sparfil och kört igång, men nu var något annorlunda. Jag var som förtrollad av den vackra med samtidigt äventyrliga melodin. Jag ville verkligen sätta igång, men samtidigt ville jag bara sitta där och suga in atmosfären i några minuter till.

När jag skriver om olika spelmelodier här på sidan har jag en tendens att bli ganska musiknördig, men den här gången vill jag hålla mig kvar vid känslan som musiken förser mig med. Hope var ett perfekt ledmotiv första gången jag startade upp The Outer Worlds och kändes precis lika lockande när jag kom tillbaka för dag två. Jag kan inte säga att temat är särskilt uppmuntrande, men det är likväl svårt att klicka sig vidare när det väl sätter igång. Det är episkt och äventyrligt men samtidigt aningen deprimerande och mörkt. Med andra ord passar det den korrupta kolonin alldeles utmärkt.

Originalversionen av spelets tema.

En svängig ragtime-version av temat som spelaren kan stöta på med hjälp av ett självspelande piano.