Ibland kan det vara intressant att starta upp ett spel helt utan förväntningar eller förkunskaper, med alla fördomar det innebär. För när jag satte igång det svenskutvecklade Wunderling för första gången så suckade jag högt för mig själv under spelets inledande bana. Här ombads jag styra en hjältemodig morot i jakten på en hjälplös prinsessa och hoppade över diverse hinder för att ta mig i mål. Skulle jag verkligen behöva genomlida en skamlös och klyschig kopia på Super Mario? Nja, riktigt så enkelt var det inte.

Wunderling är nämligen en total omvändning av rörmokarens äventyr där jag får nöjet att spela som de strosande fienderna vars liv oftast avslutas genom brutal tillplattning. Enda anledning till varför spelets namn inte blev Goomba: The Game var troligen eftersom Wunderling klingade så mycket bättre. Men hur kul kan det egentligen vara att styra en av dessa små undersåtar i jakten på den kaxiga moroten? Överraskande roligt faktiskt. Det som blir så klyftigt med det här spelet är att banorna spelar med mig snarare än att jag spelar banorna. Jag kan nämligen inte göra särskilt mycket förutom att hoppa vid rätt tillfälle för att ta mig förbi de gradvis mer invecklade utmaningarna och ta mig i mål. Lite som en korsning mellan Super Mario Bros. och Temple Run.

Vad är det som bara går och går och så småningom kommer fram till dörren? Det är ingen mindre än min gula, runda huvudkaraktär. En bana i Wunderling går allt som oftast ut på att jag ska samla in så många mynt som möjligt samtidigt som jag tar mig från punkt A till punkt B. Vill jag utmana mig själv ytterligare kan jag försöka spela på ett sätt som gör att jag kommer åt de kosmetiskt laddade skattkistorna, men det är inget krav för att komma vidare. Men eftersom jag låser upp allt mellan solglasögon till en ny hudfärg vill jag ändå spela varje bana så noga som möjligt. Varje mynt jag plockas upp sparas direkt, vilket gör att jag inte behöver göra någon perfekt genomspelning för att få full pott. Det handlar mer om att upptäcka varje hörn av banorna i min egen takt.

LÄS MER: Överjävlig övertydlighet i djurbyn

Och visst är det turligt att jag inte behöver genomföra några perfekta sessioner för att uppnå hundra procent, för det finns nog om stressframkallande moment i det äventyret. I andra plattformspel är det nämligen fullt möjligt att stanna upp och utvärdera situationen innan du ger dig iväg mot vidare utmaningar, i Wunderling är detta inte fallet då din karaktär alltid rör sig dit näsan pekar. Detta innebär att för det allra mesta får du improvisera och hoppas på det bästa, vilket leder till en underhållande och ganska intensiv spel-loop. Vill du sen vända på steget och gå åt vänster istället för höger gäller det att hitta en vägg du kan springa in i. Vi får därmed en ganska häftig blandning mellan spontanitet och strategi.

Jag nämnde tidigare att det snarare är banorna som spelar med mig än tvärtom. Eftersom mina egna färdigheter är väldigt begränsade är det upp till spelets miljöer att förse mig med en tillfredsställande progression, vilket jag tycker fungerar utmärkt. Visserligen låser jag upp några nya förmågor, som exempelvis en hastig boost, men det är minst sagt sparsamt. Det blir istället en spännande väntan på att se vad banorna ska låta mig göra härnäst istället för ett evigt växande verktygshjul att använda vid behov. Helheten blir en fräsch och intressant spelupplevelse.

Wunderling är en intressant twist på det milt uttjatade konceptet. Det är en häftig fusion mellan klassisk plattform och ”endless runner”. En smart skruv på ett klassiskt koncept. För som jag inledningsvis sa suckade jag tröttsamt när jag först startade upp spelet över vad jag trodde var en billig Mario-kopia, men tji fick jag. För om du är på jakt efter ett nytänkande plattformspel som ska lätta upp i vardagen behöver du inte leta mycket längre.