Är det säkert nu? Är det okej att ha kul igen? Är det okej att inte bli rörd, eller deprimerad eller tagen av ett spel? Det blir snabbt uppenbart för mig att jag inte har spelat ett spel med andra färgscheman än ”Pistolgrått” eller ”Saving Private Ryan” på sistone då jag nästan bländas av spelets introduktion. Guld, grönt, lila och resten av regnbågens färger slår mig i ansiktet dessa karga höstdagar och säger ”Vakna! Det finns färg och glädje överallt! Rädda lite bin!”. Och tro fan att jag ska rädda lite bin.

Från ^ honom ^ ska jag rädda bin

Jag säger ”lite” bin, men jag menar egentligen ”många” bin. 48 för att vara exakt, för så många är nivåerna du kommer utforska i Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Böcker täcker en vacker och omväxlande övervärld och det är i dessa böcker som nivåerna tar plats.

I en jättekul ny mekanik som jag inte känner igen från något annat spel, så kan man även påverka böckerna för att ändra nivåerna i sig. Till exempel kan du använda en is-power up för att frysa boken till is, vilket totalt förändrar nivån däri eller svämmar över området boken ligger i för att få en helt ny vatten-nivå. Det finns utrivna sidor i detta hub-område som ger dig mini-utmaningar som förändrar världen runt om dem genom sin Pagie-magi. Tydligen kommer dessa från det första spelet i serien som jag tyvärr inte har spelat än, men det roliga består, och även om The Impossible Lair är en direkt uppföljare behöver du inte ha spelat föregående spel för att fatta handlingen. Handlingen är nämligen lika enkel som stulna bananer eller en ond häxa på vift. Queen PhoeBEE’s (fattar du?) BEEttallion (fattar du?) har kidnappats av Capital B(ee) (fattar du?) och du måste rädda dem för att tillsammans kunna störta Capital B:s välde en gång för alla!

COULD THIS BEE SOMETHING FOR YOU?: Cyber Protocol

Övervärlden är sedd uppifrån som Donkey Kong Country eller Mario World, men mer intrikat som Donkey Kong 64 eller Mario 64. Nu blir jämförelserna väldigt inhemska här, men häng kvar. I de äldre 16-bitsspelen kunde man inte direkt göra något i övervärlden förutom att njuta av musiken och välja nästa bana. Vad som introducerades i storebror-64-versionerna var att du kunde trycka på en knapp och något förändrades, spränga en sten för att öppna en ny väg osv. Exakt samma tänk har de haft i Yooka-Laylee och det är faktiskt utfört på ett sådant sätt som kan vara det mest ambitiösa jag har sett i ett plattformsspel på väldigt länge om inte någonsin. Snälla säg till om ni har några andra exempel. Men mycket förändras; nivåerna, platserna rent geografiskt, sjöar, dammar, vattenfall av is, och listan fortsätter. Det var ett roligt sätt att ge mig en större koppling till övervärlden och ett smart val då det känns som att mina handlingar har mer inverkan, även om de bara hade kunnat ha nivåerna en efter en.

Övervärld? Check. Ordvits? Check.

Inuti böckerna finns, som sagt, en uppsjö av världar som du kommer få hoppa och rulla dig igenom. Spelstilen är enkel, men effektiv men känns aldrig uttjatad förutom på vissa av de svårare ställena där spelets enda brist skiner igenom; kontrollen. En bra kontroll i ett platformsspel är A och O, och i de flesta fallen hanterars Yooka och Laylee helt fint utan problem, men så fort det går ner på finlirsnivå märks det att det inte är så tight som det behöver vara.

DET ÄR DITT ÖDE ATT LÄSA DENNA (fattar du?): Destiny 2: Shadowkeep

Om du har spelat något av Mario-spelen eller Mega Man-serien vet du att hoppet var allt du hade. De har utformat plattformandet på ett sådant sätt som kräver samma precision som de äldre spelen men det är något som känns fel. Det är otroligt svårt att säga vad, men antingen kontrolleras Yooka för känsligt eller inte känsligt nog. Och det är något som blir frustrerande när du har försökt på dig det där millimeterhoppet för 20:e gången. Annars är nivåerna en relativt standard-affär med simplare fiender som kan hoppas på. Sågblad glider evigt fram och tillbaka för att dela dig itu, plattformar som flyttar på sig, brister eller skjuter iväg dig. Spelutvecklarna Playtonic försökte inte uppfinna hjulet på nytt, om man säger så.

På bild: Hur man inte uppfinner om hjulet

Jag hoppas att du gillar ett högt antal ordvitsar i minuten för Yooka-Laylee drar plattan i mattan på den fronten. Stora fläktar slänger ur sig såna klassiker som ”I’m a huge metal fan” och ”FANtastic”. Nivån är låg, och jag är kär. Tydligen har mitt sinne för humor inte förändrats avsevärt mycket sen senaste gången jag plockade upp ett Rareware-spel för första gången. Men det här är på en helt ny nivå! Donkey Kong, Banjo-Kazooie, Conker’s Bad Fur Day, släng er i väggen! Det går ofta nästan till överdrift, men å andra sidan, varför inte? Hela spelet är en ordvits, till och med titeln är en ordvits, då vet du vad du har att vänta. Jag skrockade mig ofta genom spelet, det är en viss sorts skämt som du skrattar två gånger åt: första gången för att det var så dumt och andra gången för att du skrattar åt dig själv för att du skrattade åt något så dumt.

SKRATTA ÅT MER DUMT: När spel tar ton: The Curse of Monkey Island

Jag spelar igenom spelet och inser att jag inte har spelat något liknande på många år, förutom de spel från min barndom som jag har spelat om och om igen. Det tar mig tillbaka till enklare tider där 2-liter Oboy, en halv limpa rostbröd och ett bra spel var allt jag behövde. Spelet kanske inte är perfekt utfört eller så värst originellt, men såna här regniga tider var Yooka-Laylee and the Impossible Lair helt rätt och precis vad jag behövde.