3 minuter lästid

Berättelser i spel har länge kommit i andra hand. De flesta spel jag upplevt förlitar sig på en gäng fängslande spelmekaniska inslag som ofta binds ihop av några halvdana narrativa trådar. Afterparty är däremot inte riktigt som alla andra. I Afterparty är berättelsen stjärnan och de mekaniska bitarna får istället stå och trycka i hörnet. Jag har kunnat spendera många av mina speltimmar med handkontrollen i ena handen och kaffekoppen i andra, och flera gånger har jag funderat på varför inte detta är en animerad film. Men de tillfällen då jag faktiskt har kontroll över vad som händer på skärmen och framförallt i berättelsen utgör en tillräckligt intressant krydda för att slutligen bilda ett underhållande och fantastiskt roligt interaktivt äventyr.

Berättelsen är huvudnumret i Afterparty och premisserna är verkligen genialiskt enkla. Våra två hjältar Milo och Lola har dött och hamnat i helvetet under mystiska omständigheter och får snabbt höra att de har möjligheten att fly därifrån genom ett enda sätt: att besegra djävulen själv i en dryckestävling. Ni hör viskningar om att Lucifer just nu agerar värd för en brakfest och tillsammans med en hemlighetsfull taxichaufför sätter ni fart.

Dialogerna är som en enda stor skattkista. Det går givetvis inte skippa något av det inspelade snacket, och jag kan inte heller förstå varför någon skulle efterfråga den funktionen. Varje stycke dialog bygger ut den helvetiska världen på ett ljuvligt och ofta väldigt humoristiskt sätt. Spelet är sprängfullt av en mörk och obekvämt rolig humor som fick mig att skratta högt flera gånger. Helvetet är en lekplats där fluglarver i flingorna och brutal tortyr är vardagsmat. Och när det extrema blir normaliserat och möjligheten att kräkas ut sitt eget samvete dyker upp som världens mest naturliga grej finns det inte längre några yttre gränser för fantasin.

FLER INDIE-SPEL OM EFTERLIVET: Felix The Reaper

Jag hade inte varit förkrossad om Afterparty kommit i form av en animerad film, med det hade isåfall berövat mig från berättelsens stora spelmekanik: alkohol. Det låter ju lite märkligt att introducera alkohol som någon betydande mekanik. I många spel används det mest som ett underhållande men tanklöst inslag. Jag tänker exempelvis på de vinglande karaktärerna i Grand Theft Auto eller Red Dead Redemption. I det här fallet utgör dock vuxensaften en intressant twist på mitt val av dialog i olika situationer.

Ni som spelat Night Schools tidigare spel Oxenfree vet hur det ser ut. När det är min tur att prata dyker det upp ett litet gäng pratbubblor över karaktärernas huvuden och jag ombeds välja ett svar. I Afterparty kan dock ytterligare alternativ tillkomma om jag väljer att ta en klunk från min drink. Men nu ska ni få höra kruxet, tonen i samtalet skiftas beroende på vilken typ av alkohol jag konsumerar och kommer inte nödvändigtvis innebära att jag hamnar närmare mitt mål. Vissa drinkar ingjuter mig med tillfälligt mod medan andra gör mig onaturligt kärleksfull. Min förändrade personlighet kan innebära att jag imponerar på den jag pratar med, men det kan också innebära rena motsatsen. Det hela leder till en roande balansgång som i bästa fall ger mig en fördel i berättelsen och i värsta fall ett gott skratt.

LÄS FLER RECENSIONER: The Outer Worlds

Det är när jag samtalar med spelvärlden och dess invånare som spelet imponerar som mest. Transportsträckan mellan dessa interaktioner är just det, en transportsträcka genom en värld som visserligen är väldigt vacker och färgglad men som inte bjuder till mycket mer än så. Vid några tillfällen har spelet till och med utnyttjat mitt oskyldiga utforskarbehov och presenterat två möjliga vägar att gå där bara den ena faktiskt leder någonstans. De betydande valen dyker istället upp vid några utvalda punkter där jag tillåts påverka handlingen på några riktigt påhittiga vis. Handlingen är väldigt beroende av sin humor, men kan absolut stå på egna ben och utvecklas framåt slutet till något mer jordnära och överraskande äkta.

Min genomspelning har tyvärr inte varit helt prickfri ur ett prestandamässigt perspektiv. Vid några tillfällen har jag upplevt rejäla problem med bildfrekvensen, framförallt när spelets objekt rör sig i en högre hastighet än vad det uppenbarligen klarar av. Förhoppningsvis är det ett problem som lappas ihop i en kommande uppdatering.

När eftertexterna börjar rulla är jag säker på att Afterparty är en riktigt vass upplevelse. Berättelsen är huvudrollen och spelets stora dragplåster. Jag bjuds emellanåt på några olika minispel för att avancera i handlingen, men dessa är aldrig mer inspirerande än att vinkla styrspaken och kasta saker eller kopiera en enkel knappkombination. Det är uppenbart att historien är den stora stjärnan och den reder det ansvaret med bravur. En tur ner till djävulens rike bör inte vara någon trevlig erfarenhet, men Afterpartys tolkning av helvetet bjuder på ett riktigt trevligt TV-spel.