Jag har vandrat genom förstörda storstäder och skräckinjagande underjord. Jag har kommenderat demonkatter och motorcykelsvärd. Jag har besegrat enorma monster som om de vore flugor på fönsterbrädet. I en strålande genomförd blandning av vrålsnygg grafik, bländande kreativa strider och en överdriven handling är Devil May Cry 5 en uppföljare värd namnet. Under veckan som gått har jag slaktat demoner som om det vore en dansuppvisning, och jag har haft hur kul som helst.

LÄS FLER RECENSIONER: Dead or Alive 6

Jag har aldrig varit någon stor Devil May Cry-konsument. Jag har snappat upp en del grejer här och där, men överlag är jag relativt ny till berättelsen. Trots detta vågar jag ändå påstå att handlingen inte är spelets stora dragkraft. Huvudkaraktärernas motivation till alla våldsamma åtaganden är sällan min egen stora drivkraft för att fortsätta spela. Även om den överdrivna berättelsen gör vad den ska i form av kontextskapande är jag mer intresserad av vilka häftiga stridstekniker spelet kommer förse mig med härnäst än hur den stora demonkungen ska besegras. Det hela bidrar till en härlig form av tanklöshet gällande spelets handling när jag pulveriserar en demonarmé efter en annan. Det är nämligen i själva striderna som hjärnan får jobba.

Vi börjar med ett gäng knappkombinationer, uppgraderingsbara färdigheter och mängder med olika stridsmedel. Sedan multiplicerar du allt med tre. Devil May Cry 5 innehåller nämligen tre olika spelbara huvudkaraktärer (med namnen Dante, V och Nero) där varje individ stoltserar med egna stridstekniker och andra färdigheter. Striderna känns därför konstant fräscha i takt med att jag tillåts utforska och uppgradera de olika karaktärerna. Det räcker dock inte att lära sig de olika karaktärernas stridstekniker, vill du verkligen införskaffa alla uppgraderingar måste du också strida snyggt. Spelet förser nämligen spelaren med så kallade ”stylish points” beroende på hur kreativ du är i varje sammandrabbning, vilket i sin tur ger dig en tjockare plånbok när det ska handlas nya färdigheter. Detta ger spelaren en extra morot för att försöka variera striderna och inte bara ständigt använda den attack som gör mest skada.

Jag kan knappast hylla striderna i Devil May Cry 5 nog då det verkligen är där spelet skiner som allra starkast. Tillägget av V med hans mer passiva roll på slagfältet känns verkligen som en frisk fläkt. De uppdrag då jag tillåts spela som just den karaktären utspelar sig nästan likt ett strategispel i realtid där jag ger mina demondjur diverse dödliga kommandon. Lite som om Dantes svärd och pistoler skulle få egna ben och medvetanden. Men Dantes mer jordnära stil bidrar istället till en härlig variation i striderna tillsammans med Neros mer mobila stridsteknik.

Det finns något speciellt i att springa runt i en spelvärld och samla på sig stora mängder av spelets valuta för att kunna köpa nya uppgraderingar. När nästan varje uppgradering känns som ett relevant steg mot en starkare karaktär känner jag mig extra motiverad i att utforska varje del av kartan. Dessutom är spelvärlden i Devil May Cry 5 fylld av så kallade hemliga uppdrag som bjuder på olika utmaningar och belöningar. Här vill jag även passa på att hylla den lysande funktionen där ett enkelt knapptryck visar åt vilket håll jag ska gå för att avancera i handlingen. På så vis vet jag direkt vilket utrymme jag ska utforska först för att inte riskera att någon mellansekvens tar mig vidare till nästa område.

HÅLL KOLL PÅ SPELVECKAN SOM GÅTT: Checkpoint 17.3

Även om spelets återkommande loop i att utforska, strida, uppgradera och repetera är tillfredsställande i sig blir det likväl enformigt efter en stund. Delarna i sig håller en väldigt hög kvalité men varieras sällan i sitt samspel med varandra. Jag vet ofta vad som kommer hända innan det händer vilket drar ner helhetsupplevelsen något. Dessutom känns spelets boss-strider ibland något oinspirerade. Även om varje boss-strid skiljer sig från mängden rent estetiskt bidrar de sällan till några intressanta utmaningar, åtminstone inte på de lägre svårighetsgraderna.

En stor del av spelandet i Devil May Cry 5 kräver att du håller koll på diverse knappkombinationer för att dela ut så mycket skada som möjligt, något som kan vara svårt för vissa. Därför vill jag lyfta arbetet som gjorts för att förenkla striderna för spelare som behöver och kräver det. Utöver de vanliga svårighetsgraderna som bestämmer hur mycket skada du tar respektive delar ut har Capcom även inkluderat ett förenklat stridssystem. Detta låter spelare utföra avancerade kombinationer med endast ett fåtal knapptryck och gör på så vis spelet tillgängligt för många fler. Sådana insatser är viktiga och bör alltid hyllas.

I slutändan är Devil May Cry 5 ett vansinnigt välgjort actionäventyr och ett kärleksbrev till fans av spelserien. Spelets absoluta starkaste aspekt är dess strider och hur dessa utvecklas i takt med dina egna framsteg. Handlingen förser oss med underhållande kontext för alla roande slagsmål men är knappast något jag kommer ligga sömnlös över. Även om spelets delar ofta är känns väldigt förutsägbara i kombination med varandra är de olika aspekterna så slipade det likväl leder till en väldigt tillfredsställande spelupplevelse. Devil May Cry 5 är ett häftigt äventyr oavsett om du jagat demoner sedan 2001 eller om du kliver ner i Dantes skor för allra första gången.