10 minuter lästid

Jag blir alltmer påmind om hur selektiv spelsmak jag har. Väldigt många av de storspel jag har recenserat för den här sajten har varit sådana spel och serier som jag knappt har tittat åt tidigare. Kingdom Hearts, Yakuza och Days Gone är bara några titlar som jag förmodligen hade låtit bero om det inte vore för mina recensionsuppdrag. Det är något av ett vågspel att ge sig på sådana titlar. Ibland har jag blivit fullkomligt bränd och avskräckt, och ibland har de träffat mitt i prick. Av det jag sett och hört av Hitman-serien genom åren hade jag inga större förhoppningar på denna tredje del i seriens nylansering. Jag menar, en vithyad, personlighetsbefriad mördarmaskin av manligt kön. Ring i innovationsklockorna, för här snackar vi banbrytande! Men jag är inte den som viker mig för en utmaning, så jag tar på mig lönnmördarkostymen och sätter mig för att för första gången möta en ny spelserie i och med Hitman 3.

Agent 47 – tidigare nämnda mördarmaskin – jobbar för International Contract Agency. Det må låta som vilken annan uppdiktad lönnmördarbyrå som helst, tills akronymen ICA börjar kastas omkring hejvilt och jag får svårt att hålla smilbanden i schack. Men jag kan ha överseende med att IO Interactive inte orkade kolla upp alla länders livsmedelskedjor innan de valde namn.

Nåväl, innan första uppdraget startar visas en sammanfattning av berättelsen hittills i de två tidigare spelen. Här får jag kalasmycket exposition kastat på mig, inklusive en massa namn jag inte alls kommer komma ihåg. Det finns inte en chans att jag ska kunna ta till mig allt detta som ny spelare. Ens om jag försöker får jag inte möjligheten att komma ihåg allt, för det går inte att pausa i vissa av mellansekvenserna, vilket i min bok är kardinalfel för ett spel anno 2021.

Hursomhelst, som jag har förstått det har den här serien inte gjort sig känd för sitt djuplodande narrativ. Så jag släpper snabbt mina försök att hänga med i handlingen och fokuserar istället på att ta mig an mitt första uppdrag. Jag har ingen aning om vad som pågår men jag vet att jag är i Dubai, där jag ska infiltrera byggnaden the Sceptre och lönnmörda två olika snubbar av någon invecklad anledning som går mig över huvudet.

LÄS VÅR RECENSION AV DET FÖRRA SPELET: Hitman 2

Det visar sig snabbt att Agent 47, precis som Nathan Drake, Aloy och Lady Croft, är en jäkel på att klättra (till synes utan att någonsin tröttas ut) när jag får börja på utsidan av byggnaden jag ska infiltrera. Väl inne i byggnaden hinner jag knappt gå fem steg innan jag av misstag råkar ge mig på en helt oskyldig kvinna och tar strypgrepp på henne. Med facit i hand tycks detta vara en vanligt förekommande funktion i Hitman-spelen men personligen har jag aldrig tidigare spelat ett spel där de icke-fientliga NPC:erna är så pass interaktiva, vilket bringar mig ur fattningen litegrann. För att slippa leta reda på mina måltavlor med allas ögon på mig börjar jag om uppdraget och låter denna gång bli att ge mig på folk i lobbyn.

Det dröjer dock inte länge förrän jag börjar fundera på om det alls går att anamma den lite mer subtila metoden i det här spelet, för strax därpå råkar jag helt sonika drämma till en städare i huvudet med en hammare i ett försök att lite försiktigt knocka honom. Detta följs av att jag förklär mig till kypare och går förbi en beväpnad vakt som direkt blir jättemisstänksam och otrevlig. Här ges jag inga andra alternativ än att slåss eller fly. Det går inte att prata med honom och jag har inga vapen så jag får helt enkelt lägga benen på ryggen.

Murder by banana, anyone?

Känslan av att inte ha koll på läget hänger kvar genom uppdraget som en ihärdig headcrab. Rätt som det är har jag lyckats låsa in mig i ett rum och utlöst ett tyst alarm. I ett försök att övermanna en säkerhetsvakt som hittat mig hamnar jag istället i en quick time event-närstrid. Trots att båda parters rörelser är otroligt sega missar jag rakt igenom att knappa in rätt kommandon. Här dör jag för övrigt första gången.

Jag stannar upp och försöker få klarhet i vad det är jag ska göra men menyn är oerhört rörig och jag fattar inte riktigt vad som är en del av mitt uppdrag och inte. Det finns vid flera tillfällen heller inga markörer på kartan att följa så jag vet inte om jag ska stanna där jag är eller leta vidare. Det hela urartar så småningom i att jag bara rusar in guns blazing och gör ner måltavlorna för att sedan kuta mot närmaste utgång och på något vis lyckas ta mig ur med livet i behåll.

Som tur är ger jag inte upp på spelet riktigt än utan dubbelkollar så att jag inte har missat nåt. Jag lyckas till min stora lättnad hitta en träningsprolog i huvudmenyn. Här får jag, via ICA:s (fniss) träningsanläggning, lära mig grunderna i mitt yrke. Den här delen av spelet är, enligt utgivarna, särskilt avsedd för spelare som tidigare aldrig bekantat sig med spelserien.

Här får jag äntligen lite mer tydlighet i hur spelmekaniken är uppbyggd och vad jag har för valmöjligheter i mina uppdrag. Diana Burnwood – en av de mer framträdande karaktärerna i de tidigare spelen – pratar med mig via länk under tiden och förklarar hur jag ska tänka. Jag uppmanas att ha tålamod och att känna in omgivningar och folk runtomkring mig innan jag agerar. Lite tvärtemot hur jag gjorde i första uppdraget, kan man säga.

Jag ges tydliga direktiv i att knocka/slå ut särskilda individer, stuva undan kroppen och ta deras kläder. Jag nämnde detta bara som hastigast tidigare, men Agent 47 kan förklä sig och anta rollen som exempelvis serveringspersonal eller vakt genom att sno kläder från de personer han dödar eller slår medvetslösa. På så sätt kan jag enklare nästla mig in på ställen jag tidigare inte hade kunnat ta mig till utan att väcka misstänksamhet.

Alla olika förklädnader ger mig dock inte tillträde överallt. För att bibehålla största möjliga diskretion krävs därför att jag varierar mig och försöka byta täckmantel för att ta mig till olika platser. Dessutom kan min förklädnad bli genomskådad om det finns folk på plats som till exempel vet exakt vilka som jobbar i vaktstyrkan eller som städare.

Genom träningsuppdragen uppmuntras jag att testa olika metoder och experimentera med mina tillvägagångssätt. För varje uppdrag finns i menyn ett stort antal mindre utmaningar som går ut på att klara av olika skeden av uppdraget genom att variera mig. Det finns minst sagt en uppsjö av sätt att tillintetgöra mina måltavlor. Men viktigast av allt är att verkligen ta sig tid och slå till när måltavlorna är ensamma.

Med all denna värdefulla erfarenhet i bagaget känner jag mig redo att ta mig an spelets andra uppdrag. Mycket snart befinner jag mig vid en engelsk herrgård för att, maskerad som privatdetektiv, utreda ett förmodat självmord. Med i potten ligger såklart ett arv och en massa rivaliserande släktingar. I detta uppdrag har jag helt plötsligt med mig Diana som handledare igen. Var det för att jag spelade igenom prologen, eller hade hon varit där oavsett?

FLER LÖNNMÖRDARBRYDERIER: Episodformatet gjorde Hitman bättre

Hursomhelst blir jag här också varse om mission stories. Dessa är olika delmål jag kan ta mig an för att addera alternativa lösningar och storyelement till de olika uppdragen. Till skillnad från de mindre utmaningar jag nämnde tidigare skapar mission stories förgreningar i den narrativa delen av uppdraget baserat på hur jag spelar.

När jag väl fattat galoppen är Hitman 3 med handen på hjärtat ändå rätt kul. I de flesta spel där jag ges valmöjligheten brukar jag allt som oftast spela som krypskytt, antingen med gevär eller båge, för att i lönndom beta av mitt motstånd en i taget. Så att ikläda mig en lönnmördares skor är inte helt olikt mitt föredragna spelsätt. Jag letar ledtrådar, smyger mig in på förbjudna områden, hackar datorer, skapar skenmanövrar och smälter in i folkmassor: allt som förväntas av en kunnig torped.

Nytt för det här spelet är en digitalkamera som Agent 47 ständigt bär med sig. Denna kan i huvudsak användas för att låsa upp vissa digitala dörrlås och för att samla på sig uppdragsinfo, eller helt enkelt som ett mindre fotoläge för den som saknar coola skrivbordsbakgrunder.

Hitman 3 har allt som allt sex stycken nya storyuppdrag som tar spelaren till lika många platser i världen för att utföra olika beställningsmord. Dessa går att spela igenom på ett par timmar när en väl har fattat galoppen och det känns tydligt att det är meningen att en ska spela alla tre spelen. Vilken tur då att det fullt möjligt att spela både första och andra spelet inifrån Hitman 3. Såvida du betalar för spelen (eller redan gjort det) kan du komma åt samtliga tre inifrån treans huvudmeny. Har du dessutom en tidigare sparfil från Hitman 2 går det utmärkt att plocka med dig dina framsteg därifrån in i tredje spelet. Utöver de tre huvudtitlarna finns också en hög med DLC och onlineutmaningar.

Det är i allra högsta grad meningen att uppdragen ska spelas om och att spelaren ska bli nyfiken på att genomföra dem med olika metoder. Speciellt eftersom du blir betygsatt efter varje uppdrag baserat på hur många utmaningar som klarats och hur lång tid du tagit på dig. När ett uppdrag klarats av låses dessutom en rad olika föremål eller ställen upp. Dessa möjliggör förmåner och nya möjligheter att spela igenom uppdraget. Vissa upplåsta saker gäller även för vissa andra uppdrag och för de tidigare spelen, som jag förstått det.

Nu över till de lite tristare bitarna av spelet. För det första är menyerna rätt röriga, speciellt för mig som ny spelare. Det är lite för mycket bilder och ikoner på en gång, och sättet en bläddrar mellan de olika undermenyerna är lite för invecklat och skickar mig ofta till fel ställen. Trots att det nog hade sett tråkigare ut hade jag personligen föredragit en enkel textbaserad rullgardinsmeny.

För det andra har jag sällan stött på en mer slätstruken huvudkaraktär. Varken utseende eller personlighet är särskilt minnesvärt hos Agent 47. Jag förstår till viss del poängen med det här designvalet: för att han är ett tomt ark som spelaren ska kunna projicera sig själv på. Men för mig blir det bara träigt. Efter att nyss ha spelat igenom Horizon Zero Dawn och därmed har Aloy färskt i minnet gör Agent 47 inget för mig mer än att frammana en stor gäspning.

LÄS MER: Det är dags att sluta prestera och börja uppleva

Det kanske största problemet med Hitman 3 är dock som i många andra spel: AI som stundom verkar övermänsklig och stundom är extremt korkad. Först och främst har jag lite svårt att smälta hela grejen med att folk rakt uppochner köper att en muskulös skinhead med en streckkod i nacken helt plötsligt ”jobbar” på samma ställe som dem. Men jag antar att det bara handlar om suspension of disbelief (googla det!).

Jag blir vid flera tillfällen automatiskt hittad av vakter och agenter även fast jag lyckas gömma mig. Detta är ett exempel på när AI:n är lite för bra. Jag tänker att när jag blivit iakttagen medan jag dödat eller slagit ner nån borde jag rimligen sluta bli upptäckt på mitt gömställe när jag även dödat eller slagit ut samtliga vittnen. Men den regeln verkar inte riktigt gälla i alla lägen.

Några gånger blir också min täckmantelstatus flaggad som ”compromised” när jag knockat någon, även fast jag själv upplever det som att det inte finns en kotte i närheten. Jag vet inte om det då är för att jag har missat nån tjomme som kanske står fem-sex meter utanför ett litet fönster; om själva personen jag har knockat är en nyckelkaraktär i just det här uppdraget och att dennes frånvaro därför blir anmärkningsvärd per automatik; eller om det helt enkelt beror på en bugg.

Sammanfattningsvis är jag glatt överraskad av hur roligt jag faktiskt kan ha med Hitman 3. Trots min katastrofala inledande timme med spelet klickade vi så småningom. Spelmekaniken är överlag välfungerande och underhållande och trots avsaknaden på engagerande berättelse har jag inga problem att leva mig in i min roll. Jag blir stressad, jag blir illa till mods och jag blir irriterad men i nio fall av tio är det av helt rätt anledningar. Det är ett förhållandevis svårt spel, även på mellersta svårighetsnivån och jag behöver spara ofta för att testa olika strategier. Minst lika ofta har jag lite för höga tankar om mig själv och missberäknar någon del av min metod, och får således ladda om. Lite som jag missberäknade hur detta spel troligen inte alls var något för mig. Tji fick jag.