Att vissa saker bör upplevas själv för att förstå dess storhet vet vi ju sen innan, men jag tänker ändå göra ett försök att beskriva något som jag själv anser är en toppkandidat till årets bästa spel: Lost in Random. Du spelar som den lilla flickan Even, som bor i staden Onecroft i kungariket Random. Random styrs av en inte så trevlig drottning, och hon avgör Randoms öde genom ett kast med sin magiska tärning.

När Randoms invånare fyller tolv, kommer drottningen och avgör barnets framtid med ett kast av sin tärning. Slår hon en etta hamnar man i Onecroft, där det tyngsta och skitigaste arbetet utförs i kungariket, och ju högre siffra du får, desto bättre blir dit liv. Evens syster, Odd fyller tolv just denna dag, och drottningen kastar en sexa med sin tärning, vilket innebär att Odd förs bort av drottningen för att bo i Sixtopia, eller typ himmelriket på jorden, som hon får det att låta som. Lillasyster Even blir förtvivlad, och gör som vilken envis och naiv liten flicka som helst, hon bestämmer sig för att rymma hemifrån för att rädda sin syster.

Det enda Even har med sig är sin slangbella och sitt eget envisa mod, och även om det gör att hon kommer långt på sitt äventyr behövs något mer, som en magisk tärning till exempel. Dessa har en gång i tiden förvisats och utrotats av den hemska drottningen, men somav en slump hamnar Even plötsligt i tärningarnas dal, och där hittar hon en livs levande tärning. Tärningen döps till Dicey, mycket påhittigt, men Even är ju trots allt bara runt elva år gammal, och har fantasi som en sådan också. Dicey blir därmed hennes kantiga lilla följeslagare i vått och torrt, och tack vara hen kan Even möta sina fiender i Random.

Random består av sex olika städer, en för varje sida på tärningen, och dessa städer skall Even ta sig igenom. På vägen möter man en himla massa härliga karaktärer, både trevliga och rentav horribla. Min favorit är nog Döden. Han är dock inte så hemsk som han låter, mer åt det positiva och peppiga hållet. När allt känns som mörkast och mest hopplöst kommer Döden och ger ett motivationstal – härligt! Alla dessa märkliga figurer fyller ett syfte i Evens liv genom att hjälpa henne komma vidare i sin jakt att hitta och befria sin älskade syster.

Mannie Dex, han vet var skåpet skall stå.

Hela spelet berättas som en saga, där en berättarröst förklarar för oss hur Even tänker och vad som mer exakt händer på hennes äventyr. Lite som att hon har en egen Morgan Freeman med sig spelet igenom. För att ta sig från Onecroft till Sixtopia krävs en hel del av den stackars lilla Even, men hon är en tuff tjej som löser det mesta, och tillsammans med Dicey slåss hon emot elaka robotar som drottningen skickat efter henne.

Slåss gör hon genom att, efter att ha laddat upp sin tärning med kristaller som hon skjuter loss från sina fiender, kasta tärningen. Den siffra som visas ger henne ett visst antal kort att använda. Dessa kort kan till exempel vara att hon får ett svärd, en pilbåge, eller en jättestor tärning som studsar runt och skadar alla fiender. Dessa kort erhålls genom att antingen klara sidouppdrag eller genom att köpa dem av det vandrande skåpet Mannie Dex. Mannie har på något sätt blivit en affär i ett skåp. Alltså en människo-skåps-hybrid. Logiskt. Åtminstone i Random, där invånarna enklast beskrivs som en blandning av karaktärerna från Tim Burtons världar och en mycket märklig feberdröm.

Slenderman? Nej, något mycket läskigare.

Lost in Random tar ungefär 20 timmar att spela igenom, beroende på svårighetsgrad. Det finns två sådana att välja på och dessa kan växlas mellan när man vill i spelet. Fastnar man på någon jobbig boss går det förmodligen enklare efter att man bytt till det mindre utmanande story mode. I varje stad finns ett antal sido-quest, som jag verkligen rekommenderar att göra, då de både är roliga och ger bra belöningar, dock kan de lägga till en hel del tid på den totala speltiden. Spelet har gjorts med en rejäl dos (göteborgs)humor, vilket märks väldigt tidigt i spelet. Ordlekar och svensk-engelska namn blandas hej vilt. En av de första NPC:erna man springer på heter Astrid Lindertwig, och en annan heter bara rätt och slätt Korv (bästa namnet!). Det är lätt att sitta och småfnissa åt de roliga namnen och ibland mycket knasiga dialogerna, vilket ibland gör det ganska mörka och lite tunga spelet mycket lättare att ta till sitt hjärta.

LÄS MER OM DET HÄR SPELETS RAKA MOTSATS: Hot Wheels Unleashed

Utvecklarna tar upp en del tunga ämnen som klassamhällen, fattigdom, saknad och att inte känna sig tillräcklig. Even börjar sitt äventyr med ett naivt mod, men på vägen växer hon som person, och går igenom samma svåra tankar som vi vuxna gör ibland. Trötthet, att inte räcka till, att inte vara den hon ”borde” vara. Tuffa teman för en elva-åring. Men det är härligt för mig som spelare att se hur hon utvecklas. Det är en klassisk hjälteresa men med mer moderna mentaliteter.

Röstskådespelarna har gjort ett fantastiskt jobb och framförallt Evens röst, som görs av en tjej som heter Katey Parr, får vår protagonist att låta mer mänsklig än vad vissa människor faktiskt gör i verkliga livet. Hon gör verkligen ett höjdarjobb. Dicey spelas av Lost in Randoms egen director Olov Redmalm och skulle ni vara nyfikna finns det ett härligt klipp hur man spelar rösten till en tärning.

Spelkontrollerna är enkla och smidiga, med ett litet minus då kameravinklarna ibland kan bli väldigt tokiga. De kan fastna i väggarna och ibland kan vissa små detaljer glitcha ur, men det är inget som stör helheten nämnvärt egentligen. Jag reagerade mest på det då jag verkligen försökte hitta något som störde mig.

Lost in Random är ett otroligt välgjort spel, med en härlig handling och otroligt snygg stil. Det är mörkt, men ändå med ljusglimtar som gör att jag inte vill lägga ifrån mig kontrollen. Musiken är så pass perfekt komponerad som man bara kan drömma om i ett spel. Det är som att spelet består av bara de allra bästa ingredienserna tillagade av de allra bästa kockar. Ett utsökt mästerverk! Jag är övertygad att många mer än jag kommer att älska detta spel, och att det kommer att hamna högt på mångas topplistor, för mig är det redan helt klart Game of the Year.